Södertälje fortsätter att förlora. En seger på de sex senaste och ett målskytte som verkligen gått i stå.
Senaste bottennappet var 1–2 efter straffläggning mot Almtuna.
En vecka mot Vimmerby och Almtuna, de två lag med lägst budget i ligan, men tar bara en poäng.
Tränaren Andreas Johansson kastade om det mesta i laguppställningen inför kvällen.
Han gav formstarke William Wiå en chans i förstakedjan när Carter Ashton saknades. Han satte Brett Stapley som fjärdecenter och gav Mitch Lewandowski en plats utanför de ordinarie kedjorna.
Lewandowski var 13:e forward, men spelade powerplay. Visst stod han för någon bra aktion, men spelade bara 4.51 den här kvällen – lika många som Hugo Zetterlund, som kom in från juniorlaget för att skapa mer konkurrens.
Att det tycks behövas, säger en hel del i sig. Men snart blir den ännu skarpare. Karl Sterner är tillbaka och skadefri, även om han inte spelade alls den här kvällen så satt han på bänken, och Carter Ashton är troligtvis inte borta någon längre tid heller.
I det läget kommer troligtvis Lewandowski sitta på läktaren.
Cole Fonstad var ingen lyckad värvning alls, och Lewandowski var något av en ”AJ-värvning” som han vurmade för och sade sig ha velat se i svensk hockey länge under sina år som agent.
Men det är en tydlig felbedömning – här passar han uppenbarligen inte in. Men jag är också ganska säker på att SSK-ledningen hade väntat sig mer attityd och rivighet från nordamerikanerna. Man är besvikna på vad man fått se. Man hade väntat sig mer.
”Det är början till ett slut”, säger Fredrik Söderström i TV4 om Lewandowskis istid – och precis så är det givetvis.
Det kommer säkerligen bli förändringar i det här SSK-laget om inte det blir bättring.
Ligger felet hos tränaren?
Andreas Johansson är inte rädd för att coacha och agera, och det är en aspekt som ledde till att SSK anlitade honom. En mer aktiv matchcoach efterfrågades internt, både av ledning och spelare – och man gick vidare från Magnus Bogren, som också nog hade tackat nej för att hoppa på Björklöven-uppdraget.
Bogren pratade ständigt och jämnt om att ”vara jobbiga att möta”.
Det är inte SSK längre, inte tillräckligt.
Klart att man skapar chanser och kan föra spelet, men inte tillräckligt.
Man spelar jämnt och skiftar momentum hemma mot Almtuna, och det räcker inte för att leva upp till vare sig sin egen eller supportrarnas kravbild.
Man har en del spelare som är jobbiga att möta. Kedjan med Måns Lindbäck, Hampus Harlestam och Måns Lindbäck kan vara något att hålla fast vid – tre spelare som spelar den ”SSK-hockey” som man gjort sig kända för.
Jag tycker även att Sebastian Dyk och Patrik Zackrisson försöker leda laget, och William Wiå är överallt och en av få som har självförtroende.
Det är dessa spelare som spelar SSK-hockeyn.
Många pekar nu kanske på tränaren Andreas Johansson, och det är förståeligt – i jakten på förklaringar och orsaker är det givet att peka på den nya tränaren. Men jag har svårt att se att felet skulle ligga hos honom. Spelet är i stort sett det samma som ifjol och han matchade tveklöst de hetaste spelarna i kväll.
De spelare som faller ur ramen kommer också falla ur laget helt om det fortsätter på det här sättet.
För SSK är inte tillräckligt jobbigt att möta längre.
