För mindre än en vecka sedan var Skellefteå i kris, och pratade öppet om det själva.
Bara två vinster från nio matcher, och Jonathan Pudas var både glasklar över att läget var allvarligt och att det var spelarna som var där som behövde rycka upp sig.
Det har de verkligen gjort.
Vilken scenförändring man har stått för. I tisdags hade man verkligen kniven mot strupen hemma mot Leksand och vann rättvist.
Sedan ställs man mot formstarka Luleå med tre raka segrar, och blåser dem av banan.
Rivalmötet blev inte ens spännande. Skellefteå gick på knock direkt och var bättre på alla punkter. Luleå var en stor besvikelse i en match där man naturligtvis ville vara som bäst, och det märktes på Thomas Berglund hur besviken han var över det.
Nu har man Malmö hemma på lördagen, som också vann sitt rivalmöte den här kvällen, övertygande mot Rögle. Henrik Haapala har gjort mål i två raka matcher efter att ha gått mållös från 13 raka, det är ett lag utan större stjärnor men ett kollektiv som tar sina poäng. Fyra vinster på fem senaste nu.
Både Malmö och Skellefteå ligger på 57 poäng och får inte slappna av, men har ett hyfsat glapp ner till kvalstrecket nu.
För hög svårighetsgrad
Där under finns återigen Modo som inte räckte till mot uppåtgående Växjö och i botten HV71, som fortsätter sätta krokben för sig själva.
Man framstår som sin egen värsta fiende.
Oscar Engsund ska ta emot pucken med skridskon men stöter den rätt ut till en motståndare framför mål. Olof Glifford ska göra en enkel benparad men den smiter under benskyddet. Man drar på sig en tydlig sex utespelare på isen när det är två minuter kvar.
HV71 inledde matchen med att spela svårt och komplicerat. Alla ser vilken spets man har, man har flera spelare som har skills nog för att spela i NHL, men det går inte att spela flashigt och snyggt i varje situation. Svårighetsgraden blir så hög att det krävs en enorm briljans för att skapa en endaste liten målchans.
Men HV71 insåg det nog själva för man började spela rakare och enklare allt eftersom. När man gör det, blir man ett lag med mod och kreativitet.
Men så slår det över igen. Man tog ut målvakten, då skulle Jonathan Ang dribbla istället och chansen försvann.
Otroligt hur lite som skiljer
Leksand tog tre blytunga poäng. Jag vet inte om de imponerade så värst mycket egentligen. Men de fick jobbet gjort.
Och precis som Mårten Bergman skrev i veckan, så borde Leksand satsa på Marcus Gidlöf i målet nu framöver. Han är en matchvinnare och han är framtiden.
HV har en målvaktssituation som inte är lika glasklar för mig. Nu tre raka förluster och man har på nytt tappat direktkontakt med säker mark, fyra poäng upp nu. Men HV71 och Leksand möts på lördagen igen och jag skulle sätta mina pengar på de förstnämnda då.
Det är sinnessjukt hur små marginaler det är nu i de här matcherna om överlevnad. Som den mellan Linköping och Örebro, där LHC vinner 2–1 men det verkligen fanns chanser för gästerna. Pucken låg på mållinjen, Patrik Puistola hade två jättelägen, men till slut avgörs matchen efter en märklig och rörig situation när Jhonas Enroth tappar skäret (vad gör Örebros målvakter? Jonas Arntzen gjorde ju något liknande nyligen) och pucken smet under honom, liggandes.
Örebro förtjänade mer. Men efter två raka förluster är man lite tillbaka på ruta ett igen, ställs härnäst mot serieledande Brynäs borta och förlust där kan göra läget prekärt inför landslagsuppehållet.
Det är en otrolig dramatik vi bjuds på, och den fortsätter på lördagen.
