14 matcher spelade och SSK kastar in handduken.
Den spelare man värvade som en av lagets toppcentrar och som man gett förtroende i match efter match, tror man inte längre på.
Brett Stapley har konsekvent spelat powerplay och man har laborerat med honom i olika omgivningar under hösten. Den helt nordamerikanska kedjan var ett alternativ, som snart skrotades. Formationen med Carter Ashton och Sebastian Dyk startade man med de senaste matcherna, så även i fredags mot Oskarshamn.
Det är en center som varit van att snitta omkring en poäng per match i alla lag han spelat i de senaste sex åren, om det så varit på college, i ECHL eller i Slovakien.
Men i SSK har 26-åringen haft problem att få spelet att lossna, och framförallt att få ordning på poängproduktionen.
Efter 1+5 på 14 matcher har tålamodet tagit slut och nu vill SSK göra något annat. Man kan ifrågasätta om det är för tidigt eller om man borde ha mer is i magen, men det är också förståeligt att sportchefen Emil Georgsson ser sig tvingad att agera när en fjärdedel är spelad och laget ligger näst sist.
Nu tar man chansen att göra om och byta ut honom, medan han har ett marknadsvärde kvar. Det låter som att han har alternativ, både i Finland och i Tyskland, och centrar är alltid eftertraktade.
Frågan är nog inte om Stapley kan hitta en ny klubb som tar över lönekostnaden, utan om SSK kan hitta en ersättare på den nivån att det kommer någon som är bättre.
Jag ser det som troligt att SSK kommer förlita sig på de centrar man har och satsar Stapley-pengarna på något spetsigt offensivt som kan göra mål, och så får man återgå till hur det var för två år sedan, innan Nolan Stevens kom in och visade hur bra en offensiv center kan vara, som har hela paketet.
Innan honom hade SSK stabila tvåvägscentrar som banade väg för spetsiga vingar. Dit kan man kanske komma igen med det man har.
Patrik Zackrisson är värvad för att vara förstecenter och ledande spelare, och i senaste avsnittet av Power Rank lyfte kollega Mattias Persson också fram att ”Zacke” definitivt har betalt för att vara det. Att han skulle göra 50 poäng var aldrig en rimlig förväntan, om nu någon hade det. Men han måste leda laget, som lagkapten och som drivande i spelet. Det ska han klara av, det måste han klara av med tanke på sina meriter och vad SSK satsat på honom.
I övrigt måste man få fart på Hampus Harlestam och Filip Engarås, och sen kan man spela en Måns Lindbäck eller Henrik Eriksson som center, om man inte tycker att Karl Sterner kan axla den rollen.
Centersidan löser sig säkert rent numerärt. Men det ställer mer krav på de ytterforwards man går vidare med.
Man har värvat tre tänkta spetsspelare som alla floppat, det är inget annat än ett stort fiasko. Det är också därför SSK hamnade sist i poddens ranking över hur bra lagen värvat i Hockeyallsvenskan.
Just nu pekar mycket på en förlorad säsong där man inte kommer konkurrera om SHL-platsen som det var tänkt.
Det är istället spillror av ett förväntat topplag som måste plockas upp och bli en helhet som fungerar.
Det känns ändå tveksamt här och nu om det kommer gå. Stapley, Lewandowski och Fonstad skulle till stor del ersätta de mål och poäng som Nolan Stevens, Marcus Eriksson och Nicolai Meyer gjorde ifjol.
Kanske var det naivt att tro att de skulle göra det.
Nu är det istället William Eriksson, Viktor Liljegren och ett eventuellt nyförvärv som ska göra det.
Det vi ser nu är knappast en laguppställning som hade placerat SSK i topp tre-diskussionerna inför säsongen.
Men förutom utvärderingen kring vad som gått snett i rekryteringen av nordamerikanerna, behöver SSK-ledningen få det här laget att flyga, på något sätt.
Klart är nu också att man inte kommer få någon hjälp av Linus Omark.
Det är bara att glömma toppstriden, Björklöven, Modo och även Kalmar är redan för långt före.
Det är bara att omvärdera självbilden och inse att man inte är bra nog för att nå dit.
SSK:s hopp ligger enligt mig snarare i att hitta en väg framåt och göra sig till en dark horse inför slutspelet, där man kan skapa en tro på att det är möjligt att slå ur underläge och fälla vilket lag som helst över sju matcher.
Kanske visa att man har kompetens nog för att ändå göra det värt att spetsa till laget ytterligare innan deadline.
Det hoppet finns, men det är en lång väg dit.
