Isac Lundeström kastar sig in i en närkamp i offensiv zon. Han förlorar den, men vinner så pass mycket tid att Einar Emanuelsson hinner fram för att stjäla pucken av Örebroförsvararen. Emanuelsson spelar in pucken till Emil Larsson, som backar ifrån och vräker in 1-0 i klubbkrysset.
Det var drygt sex minuter kvar av första perioden och det framstod åtminstone som att den förlorade guldsonen kommit hem. Sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter! Slakta gödkalven!
Det är ju ingen hemlighet att Luleå är en smula ihåliga på centersidan. Skulle Jack Connolly bli skadad tappar laget i stort sett all sin spetskompetens – totalt sett är laget näst sämst i serien – vid tekningspunkten. Man tappar också sin överlägset bästa offensiva kreatör och en viktig defensiv kugge.
Mot Örebro, den första matchen med Luleå på väldigt länge, efter blott en träning med laget, stod Lundeström för nästan 60-procentigt tekande. Han sköt ett skott på mål och var inne på ett mål framåt, inget bakåt. Han hade ett flertal fina uppåkningar och skapade lägen för sina kedjekamrater. Det var inte flärdfullt och finessrikt – men det var definitivt fackmannamässigt.
Lundeströms hemflytt löser många problem för Luleå – men det skapar också vissa funderingar.
I spel fem mot fem är det inga problem, Lundeström behövs där. Det är i powerplay som överflödets förbannelse kan slå till.
Än så länge har Luleå Hockey gjort mål på habila 20 procent av sina numerära överlägen och stundtals tycker jag att man spelar betydligt bättre än så. En av anledningarna till detta är tydliga roller. Två centrar – Connolly och Niklas Olausson – har ansvaret för varsin enhet och än så länge har det fungerat. Nu kommer Lundeström in i truppen och plötsligt har Luleå tre centrar som vill hålla i den numerära överlägestaktpinnen.
Det här behöver inte bli ett problem, naturligtvis inte. Men det är likafullt en ny situation för tränartrojkan att lösa.
Situationen påminner något om den som uppstod i och med Linus Omarks hemkomst sent under säsongen 2013/2014 för ett par år sedan. Laget, som så långt varit tydligt offensivt lett av Linus Klasen, tappade sin tydlighet, spelet blev förvirrat och uttåget ur slutspelet följde som ett brev på posten. Det kan bli för mycket av det goda. Nu är Isac Lundeström, på gott och ont, inte Omark. Varken Olausson eller Connolly framstår som Linus Klasen. Jag misstänker också att Thomas ”Bulan” Berglund har stoppat några fler ess i kavajärmen nu än då – när han och Jonas Rönnqvist tränade laget tillsammans.
Jag förstår att det kan framstå som njuggt att börja leta orosmoln för ett lag som leder serien och just tagit andra trepoängaren på tre dagar mot Örebro. Men Luleå Hockey är ju så pass bra nu att det enda som finns kvar nu är att måla fan på väggen.
Till ingen nytta, sannolikt. Den här hockeyorkestern framstår som så pass väldrillad att den klarar av att spela flera fioler. Isac Lundeströms intåg är en kvalitetssäkring, ett sätt att gardera sig från otur och olyckor.
Det finns färre och färre anledningar att misstro det här laget och Lundeströms ankomst raderade ut ännu ett par. Han kan bli den sista tegelstenen i Luleås guldbygge.
