Förre SHL-spelarens tuffa liv efter smällarna

Den tidigare SHL-centern Alexander Larsson sitter hemma i huset i Gävle när HockeyNews.se når honom. Där tillbringar han större delen av sitt liv efter sviterna av flera hjärnskakningar.

Han pratar öppet och engagerat om livet och smällarna som troligtvis kommer gäcka honom hela livet.

– Smärtan i huvudet är det jobbigaste, men det är så mycket annat också: hjärntrötthet, yrsel och trötthet. Jag har varit väldigt deprimerad och nedstämd. Först märkte jag knappt det själv, jag tyckte att jag var stark som inte mådde sämre trots att jag hade blivit fråntagen hockeyn, lön och hela livet, säger han.

För sex år sedan började varningsklockorna ringa, men kärleken till sporten var för stor och han fortsatte spela. För drygt två och ett halvt år sedan tog det stopp inför en slutspelsserie med norska Lörenskog.

– Jag hade sån djävulsk huvudvärk, jag trodde det var migrän. Jag kunde inte prata med någon för att det gjorde så ont i huvudet. Trots det spelade jag matchen. 

– Efter det släppte huvudvärken aldrig. Konstigt nog kändes det som bäst när jag fick vara på isen och svettas, men så fort jag tog av mig utrustningen kom det. Förutom att jag spelade matcher låg jag bara hemma under det slutspelet. Jag orkade inget annat. 

Tänkte du aldrig tanken att du inte borde spela?

– Jag tänkte tanken att jag inte borde göra det, men jag fortsatte spela med motiveringen att jag spelade min bästa hockey just då. Jag fick liksom inte ihop det. Hur kunde jag ha hjärnskakning och spela så bra? Jag satt i båset en bit in i kvartsfinalen och tänkte: går vi vidare kommer jag fan dö. Ändå gick jag inte av, det var precis som att jag inte ville inse sanningen. Är det huvudet och hjärnskakning som vuxit fram så här är det säkerligen över med hockeyn tänkte jag. 

Han räknar till att han fått tio smällar mot huvudet i sin karriär, fyra av dem kom inom loppet av två säsonger under sejouren i Timrå 2011-2013. Han minns ett tillfälle extra väl. 

– Vid nyår under min andra säsong i Timrå förlorade vi ganska mycket, det var lite turbulent och coachen sade upp sig. Vi gick ut och åt efter matchen, men jag hade så jävla ont i huvudet efter någon duell i matchen, så jag såg suddigt. Jag var med ett tag, men fick lämna sällskapet för att gå hem och lägga mig. 

– Några dagar senare blev jag inkallad till ett möte med vår naprapat. Jag var ganska bra kompis med honom, så jag var ganska säker på att han skämtade. Han sa: ’’Jag har hört att du har hjärnskakning för att du har varit i i bråk utanför isen”. Jag tänkte att han drygade sig. Några dagar senare kallade sportchefen in mig till kontoret och sa: ’’Jag vet att du varit i bråk och att det är därifrån hjärnskakningen kommer”. Han försökte få mig att erkänna, men jag hade inget att erkänna. Det var helt taget ur luften. Då fick jag sätta mig och visa på video när jag fick smällen. Jag kom ihåg exakt vilken duell det var.

Är det inte konstigt att ledarna inte tog ett större ansvar och lyssnade på dig?

– Då var jag mest upprörd över att det gick rykten om att jag varit i bråk, jag har aldrig varit i bråk utanför isen. Men så här i efterhand är det lite märkligt att de trodde att jag satt och hittade på varför jag hade ont i huvudet.

Alexander Larsson i Timråtröjan. Foto: Bildbyrån

Trots att symptomen eskalerade fortsatte Alexander Larsson spela i ytterligare fem säsonger. Efter sejouren i Timrå blev det spel i Brynäs, Södertälje, Vita Hästen och till sist norska Lörenskog innan han tvingades att avsluta karriären. 

– Sista åren fick jag lägga om min spelstil. Jag försökte undvika tacklingar i full fart då hastigheten oftast gjorde det värre för huvudet, säger han. 

Även under sin tid i Vita Hästen och Norge upplevde han en oförståelse bland vissa ledare.  

– Under en match med Vita Hästen mot Karlskoga krockade jag med en spelare och fick ont i huvudet, men fortsatte spela. Efter det hade jag ont i huvudet och såg grumligt i en vecka. Jag satte själv diagnosen hjärnskakning för säkerhetsskull, men en av tränarna tyckte bara att jag var mörbultad. Han sa ”Vila en dag eller två och sen kör du igen”. Jag vill dock poängtera att ingen tvingade mig att spela, säger han. 

– I Norge visste tränaren inte ens vad hjärntrappan var. Visst, jag kände pressen, men som tur är har jag alltid kunnat säga vad jag tycker och vågat stå upp för mig själv. Jag kan tänka mig att det finns spelare som inte kan eller vågar göra det. 

Sen två och ett halvt år tillbaka lever han ett kämpigt liv som präglas av ett stort mörker. 

– Under det första året hade barnen ett monster till pappa och min fästmö har haft det väldigt tufft. Förut hade jag kanske fem bra dagar i månaden, men det förekommer inte längre. Nu har jag knappt en enda bra dag i månaden, säger han. 

I vintras gick det till och med så långt att hans familj var nära att lämna honom.

– Då åkte jag iväg ett par veckor och tänkte att det var över med familjen. Det gick inte, de kan inte leva med mig tänkte jag. Och jag klarade inte av att leva med dem, ingen förstod mig eller anpassade sig efter mig. 

– Det var helt kaos här hemma. Jag hoppas inte mina barn kommer ihåg hur jag var som pappa då, även fast det fanns bra stunder. Jag märker idag, nu när jag hanterar situationen bättre, att de frågar varför jag inte skäller och blir arg när de bråkar, spiller eller inte lyssnar. När jag mådde som sämst blev jag galen på allt som skapade extra jobb för mig. Det är både hjärtskärande att de kommer ihåg och glädjande att de märker att jag blivit en bättre pappa igen, säger han. 

Efter 13 månader av väntan kom han i våras äntligen i kontakt med Sandvikens hjärnrehabiliteringscenter för att få bukt med problemen. 

– Det är för långvariga hjärnproblem. Efter dagar av tester och granskningar av min hjärna gav de mig Citalopram (antidepressiva) för att jag skulle bli mottaglig för behandling. Sen dess har livet och humöret blivit stabilare. De fysiska problemen kan de inte trolla bort, men jag mår mycket bättre och har fått många bra tips om hur vi ska leva vårat liv, säger han. 

Hur känns det i huvudet när du får den värsta värken?

– Då kändes det som att jag skulle dö av smärta i hjärnan. Första året var jag nervös när jag skulle somna för att jag visste att det var stor chans att jag skulle vakna med den brutala smärtan igen. Jag kan ha vanlig huvudvärk, men den andra värken känns rakt in i hjärnan. Det går inte över på några timmar, det är så jäkla svårt att beskriva. Än i dag kommer den värken, men det är inte riktigt lika kraftigt. Samtidigt har jag heller inte lika många bra dagar i månaden längre, nu är det mer jämt och halvdåligt. När jag får hjärnvärken är det bara godnatt. 

Han beskriver dagarna som långa och tråkiga och det som varit lätt förut måste han nu ta hjälp med.

– Hjärnan ansträngs så sjukt mycket av allt att man knappt klarar av någonting. Lätta mattetal måste jag göra med miniräknaren exempelvis. Ett annat exempel är att jag inte klarar av att läsa en hel tweet eller att det kan ta flera månader att lyssna ut en ljudbok, även fast den är bra. 

Larsson i SSK-tröjan. Foto: Bildbyrån

Det är inte bara livet hemma som är jobbigt. Alexander Larsson har även svårt att vistas bland folk.

– Vi var på ett möte med barnens gymnastik häromdagen och jag började svettas för att det var massa föräldrar där och en ledare som pratade inför alla.

– Då frågade min fästmö: ’’Vad är det?” "Hör du inte fläkten?”, sa jag. ”Nej”, sa hon. Den satt tio meter bak och fyra meter upp. Blir det ett störande ljud i bakgrunden har vi (spelare som lider av samma sak) inget filter, alla ljud går rakt in i huvudet. Jag började bråka med mig själv om jag skulle lyssna på fläkten eller ledaren. Multitasking i alla former är det absolut värsta med de symtom jag har, säger han. 

Den jobbiga vardagen har också skapat kroppskomplex för honom. 

– Jag vill inte bli tjock, men jag kan inte träna. Jag har massor med tid, men kan inte fördriva tiden som jag gjort tidigare. Det går inte. Jag har gått ut och gått lite för snabbt någon gång och då får jag tryck i hjärnan resten av dagen samtidigt som jag ökar oddsen med 500 procent att jag ska få världens migränattack dagen efter, säger han. 

Alexander Larsson kommer aldrig att kunna spela hockey igen. När jag frågar vilket minne han bär med sig från sin karriär tar han två djupa andetag innan han börjar berätta:

– Det är kärleken till hockeyn, hur den har kört ens kropp ner i botten. Oavsett vilken skada jag fått: knäskada, hjärnskakning, handledsbrott, så är det enda jag tänkt på att jag skulle tillbaka. Varje träning och match har varit så jäkla rolig. Nu sitter man här och saknar hockeyn, det har förstört de senaste tre åren av mitt liv, men ändå så saknar jag den. 

Problemen kvarstår och han vet aldrig om han kommer bli bra, men i vinter är tanken att han ska börja jobba så smått – med hockey. 

– Jag har frågat Michael Campese (Brynäs klubbdirektör) om jag kan arbetsträna några timmar i veckan hos dem. Det verkar som att det ska gå att få ihop, så det ser jag verkligen fram emot, avslutar han.