Ylva Martinsen återkommer ofta till att nämna VM i Espoo i april. Det är tydligt att det är säsongens stora mål, och vägen dit är mer eller mindre en enda stor förberedelse. I turneringarna inför VM tas tillfället i akt att testa flera spelare, men framför allt ska en ny spelidé sätta sig.
– Det stora är att vi behöver jobba på att utveckla vårt spel med puck. Som motståndet ser ut på VM kommer det att vara väldigt tajta matcher, och vi behöver skapa chanser och göra mål för att vinna. Vi vill ha ett kreativt spel och spelare som använder verktygen de har i lådan, säger Martinsen.
Den nya spelidén sattes på prov i säsongens första turnering i Tjeckien i augusti.
– Vi fick på kort tid ett väldigt bra gensvar. Vi tyckte att många delar började falla på plats redan från start. Sen är det väl att kunna hålla en hög nivå genom en hel match och flera matcher, och det var delar, bland annat i försvarsspelet som vi behöver jobba på.
Två månader har gått sedan turneringen i Tjeckien och den 6 november reser laget till kanadensiska Saskatoon för att ta sig an Finland, USA och Kanada i säsongens andra turnering.
Börjar du bli varm i kläderna än?
– Jag är väl också lite i samma fas som det här med trupputtagningarna (åtta nya spelare har tagits ut i truppen till Saskatoon), att man känner sig för. Vi utvärderade efter Tjeckien och justerade. Det här är ett steg på vägen mot VM som är det stora målet, och då gäller det liksom att gå ut och göra det vi har tänkt men också att vara beredd att finjustera där det behövs. Så jag jobbar mig fram jag också, säger hon.
En som tidigare har haft Martinsen som ledare är Lisa Johansson. Hon hade Martinsen som tränare i AIK i tre år, och tycker att den nya förbundskaptenen har varit en positiv injektion i båset.
– Jag har alltid trivs väldigt bra med hennes ledarstil. Ger hon sig in i någonting så brinner hon till hundra procent för det. Hon gör liksom allt och lite till för att det ska bli bra, säger Johansson.
Vad har specifikt förändrats?
– Vi pratade ganska mycket förra turneringen om att våga misslyckas, våga ta chansen och våga spela sitt eget spel. Det gör inget om man misslyckas om man verkligen ser att man gör allt för att inte göra det en gång till. Det är en väldigt, som hon uttrycker det, förlåtande miljö. Det tror jag gynnar damhockeyn och Damkronorna, säger hon.
Fanns det en rädsla för det tidigare?
– Jag kan inte säga att jag har det, för jag är ganska obrydd när det gäller sådant. Men delvis kan jag tycka att det har varit lite rädsla för att misslyckas tidigare, och det kan ju vara en del i att resultaten inte har kommit.
