Flytta drömfinalerna till 3 Arena

Sverige i allmänhet och Stockholm i synnerhet står nu inför en av de största matchserierna i svensk idrottshistoria.

För att greppa det här förslaget, måste man ha:

1) förmåga att tänka stort.

2) touch å förståelse för historik, dagsläge och sportens känslostormar.

3) snabba fötter och extrem handlingskraft.

4) attityden att se möjligheter istället för problem.

5) en brinnande vilja att skapa svensk historia.

Jämför gärna med ”Winter Classic”;

NHL:s årliga utomhusmatch borta i Kanada eller USA, där man burkar bygga upp en tillfällig hockeyrink på en jättearena och blåsa in mellan 40 000 och 105 000 (rekordet!) åskådare, vid ett enda superupphajpat engångstillfälle. 

Tiden är knapp. Förberedelserna måste påbörjas IDAG. För att kunna trycka på kör-knappen lördag kväll.

Nu när drömfinalen är klar.

På onsdag ska första finalen spelas.

Helst då på 3 Arena inför (drygt) 30 000 åskådare.

De stora lagidrotterna och derbyna i huvudstaden har alltid varit populära.

Under de senaste 20-25 åren har den trenden bara växt.

I fotbollen har de stora stockholmsklubbarna haft rejäl medvind under hela 2000-talet. AIK, Djurgården och Hammarby har konstant tillhört toppen i landet. Och publikintreset har varit megastort.

Med ishockeyn är det precis tvärtom. Stockholm har länge varit i kris. Det är flera år sedan som huvudstaden ens hade något SHL-lag, över huvud taget. Både Djurgården och AIK har kört fast i andraligan.

Det finns ett enormt uppdämt sug efter högstaligahockey i Stockholm.

Samtidigt finns det ett magiskt drag i derbyrivaliteten mellan AIK och Djurgården.

EN enda gång har de mötts i en hysteriskt upphaussad flermatchersserie – det var i SM-finalen i ishockey 1984, på Johanneshov.

Den gången var trycket runt matcherna ruskigt.

Men lite grann kom spänningen ändå av sig. AIK vann en aning ”för enkelt”, i tre raka.

På något sätt så är känslorna ännu mer upp-piskade den här gången.

Dels tack vare den eskalerande rivaliteten, som bara ökats på, från fotbollshållet.

Men dels också därför att det nu INTE är SM-guld som står på spel, utan något ännu mer efterlängtat, trånande, hotande, läskigt, lockande – och extremt svåruppnåeligt.

Vinnaren får en exceptionell belöning – och förloraren får börja om på botten igen.

Avgörande matcher om upp- och nedflyttning har för nutidens idrottsfolk – såväl aktiva som klubbar och supportrar – ännu mer ödesstämning, desperation och en brutalt rå leva-eller-dö-mentalitet inuti sig, än de mer lättsamt lustfyllda medaljslutspelen.

Hockeyderbyna i Stockholm har varit misshandlade de senaste åren.

Det trånga utrymmet (bara plats för 8 000 åskådare), de föråldrade faciliteterna och det omoderna säkerhetsläget i gamla Hovet, har gjort att man inte spelat ”riktiga” derbyn på flera säsonger.

Inte med den färgsprakande fest på läktarna, som är derbynas själva adelsmärke.

Till AIK:s hemmaderbyn har bara gnagare fått köpa biljetter, och till Djurgårdens motsvarigheter samma princip.

Grymt tråkigt, och ett absolut nederlag för glädjen och partystämningen som bör och ska kunna omfatta alla större idrottshändelser.

Men sådan är dagssituationen i Hovet.

När AIK och Djurgården nu ska mötas i bäst av sju matcher, om vilket lag som äntligen-äntligen ska få spela i högsta hockeyligan igen, så har det alla förutsättningar att bli en episk duell.

Den får bara inte slösas bort.

Sju matcher på gamla murriga Hovet, med fans från bara det ena laget, vore ett bedrövligt sätt att vaska den uppseglande supersituationen.

Rätt hanterat, däremot, med sju matcher inne på 3 Arena (fd Tele2 Arena) så kan det alltså bli den största ishockeyhändelsen i svensk sporthistoria.

Det kan komma att säljas över 200 000 biljetter till ett antal ishockeymatcher, inom två glödheta veckor, här och nu.

Med en supporterstämning som aldrig förut skådats eller upplevts, på svensk mark.

Rätt hanterat kan detta bli en sporthändelse som kommer att omnämnas och berättas om under resten av allas vår livstid; I minst hundra år framöver.

Men då krävs blixtsnabba och modiga och välvilliga insatser och beslut – nu, på stubinen, av en massa parter;

Inblandade klubbar, konkurrenter, fotbollsföreningar, polis och myndigheter, eventarrangörer…. ALLA, har ett ansvar för att ta hand om den här situationen.

Och det måste gå blixtsnabbt.

De sju hockeyfinalerna ska spelas (nästan) varannan dag, i två veckor – de båda sista nu i april.

Med start på onsdag.

De tilltänkta finaldatumen är 16, 18, 20, 22, 25, 27 och 30 april. Dessa bör/kan inte ändras på.

✓ Hovet. Med plats för 8 094 åskådare. Och ingen möjlighet att ta emot jämnstora hejarklackar från två stockholmslag, vid ett och samma tillfälle.

✓ Ett annat alternativ är grannfastigheten, Avicii Arena (Globen), med plats för drygt 14 000 i publiken.

Och där brukar det ju spelas ishockey – även om den hallen inte har varit hemmaplan för vare sig AIK eller Djurgården på ganska många år.

Nu har den arenan stängts ner och byggts om, under hela 2024.

Den har under våren så smått öppnats igen efter moderniseringen. Men alternativet att spela ishockey där före det hockey-VM som kommer att avgöras där om en dryg månad, har prövats – och valts bort.

Den nyrenoverade versionen av Avicii Arena är inte redo för ishockey i stor skala riktigt än.

✓ Nationalstadion då, Strawberry (Friends) Arena, i Solna?

Visst, där finns ju massor med läktarplats (minst 50 000), igenfällbart tak, och enorm event-vana.

Men nja… den har också flera betydande nackdelar;

Förmodligen FÖR stor för att fylla. Bokad för (AIK) fotboll nåt datum, har i botten ett naturgräsunderlag som skulle ta stryk av isrink i flera veckor, arenan ligger i ett område utan iserfarenhet, och dessutom skulle denna plats troligen alltför mycket ge AIK och deras supportrar en känsla av hemmafördel i alla matcherna.

Knappast realistiskt alternativ.

✓ I den här staden återstår då en fullvärdig och något-så-när rimlig möjlighet;

3 Arena.

Med tåligt plastgräs i botten, tak att fälla över, plats för drygt 30 000, i samma område som Hovet och Avicii, och med (delvis gemensam) personal som är van vid att hantera isevenemang.

Man har i hela Globen-området en enorm erfarenhet av att med kort varsel plocka ner och bygga upp scener och kulisser och all möjlig form av rekvisita i stor skala.

Ja, det blir naturligtvis en massa praktiskt strul med 3 Arena-lösningen också.

Om man väljer att se det så.

Men den arenan öppnar också de ofantliga möjligheterna med att hypa den här finalserien intill historiskt vansinne.

Hur bygger man snabbt upp en rink, och fixar en fin is?

Hur säljer och administrerar man så många biljetter på så kort tid?

Hur får man till all säkerhet?

Hur ska man hinna lösa all logistik, annonsering, personalstyrka, mat- och VIP-loger mm?

Vad ska Djurgården Fotboll göra med sina två hemmamatcher (Gais och Öster) under den här perioden? (Men det borde man ju kunna resonera vettigt inne i djurgårdsfamiljen.)

Vad ska Hammarbys Fotboll göra sitt med sitt stora MFF-möte? (Svårare att lösa – men ibland blir även stora matcher helt enkelt matcher uppskjutna.)

Svaret på samtliga frågorna är;

Stenhårt jobb, dygnet runt. Stolthet. Rutinerade arrangörer. Maxtrimmade organisationer. Entusiasm. Glödande vilja.

Och kolossala intäkts-möjligheter i andra änden. Över 200 000 biljetter att sälja – och de kommer att gå åt, varenda en!

Det unika läget har uppstått, och kommer kanske aldrig mer. Läget är once in a lifetime.

FOTNOT: Niclas Andersson är klassisk hockeykrönikör på Expressen. Han jobbar numera på TR Media.