Ett Hedberg-lag gör lite mål igen – är det forwards fel?

Är Hedbergs hockey bra för offensiven?

Efter sju förluster på de åtta senaste matcherna börjar frågorna kring Johan Hedbergs hockey bli svåra att helt bortse från. Leksand har fastnat i ett mönster där målen uteblir, energin saknas och spelet framåt ser allt mer idéfattigt ut, med undantag för Anton Johansson. Det här är dessutom inget nytt problem. När Hedberg tränade Örebro såg det likadant ut: laget hade problem med målproduktionen, och egentligen var det bara Jonathan Lekkerimäki som lyckades leverera offensivt. När Hedberg fick sparken hade Örebro gjort minst antal mål i serien.

Just nu har Leksand gjort minst mål i SHL. Är det bristen på naturliga målskyttar eller något annat som spökar? På pappret har Leksand kanske SHL:s svagaste forwardsuppsättning. Den enda som kan konkurrera är Djurgården, möjligen Örebro, men ändå har Djurgården gjort tolv mål fler än Leksand med en match mindre spelad. Det är oroväckande.

Visst trycker laget på i den sista perioden mot Linköping och lyckas skapa en del chanser även i slutet mot Färjestad, men mycket handlar om ett slags skenövertag där motståndarna backar hem och låter Leksand jaga.

Förlorar mot dåliga lag

I början av serien gick Leksand ut hårt direkt från start, de sköljde över motståndarna gång på gång. Men ju fler förluster som radats upp, desto mer har LIF börjat tumma på sitt eget spelsätt. Spelarna ser inte lika påkopplade ut längre, passningarna sitter inte, det slarvas i det enkla, och den energi som fanns under de första åtta–nio matcherna är som bortblåst.

Jag tycker faktiskt inte att någon av våra motståndare, möjligen med undantag för Växjö och Brynäs, har varit särskilt bra. Det är inte så att HV71, Linköping eller Djurgården har kört över Leksand med något bländande spel. Snarare är det Leksand som bjuder på chanser, släpper in enkla mål och missar att förvalta sina egna möjligheter. Kort sagt: Leksand gör våra motståndare bättre och det helt i onödan.

Aktiva coachningen

Det blir en jävla massa gnäll på Hedberg här från min sida. Kanske med all rätt, men allt är faktiskt inte pest och kolera. Han är aktiv i sitt coachande, testar olika formationer och, viktigast av allt, låter ungdomarna Luc Koblar och Kaderli spela i viktiga lägen. Helt enkelt för att de just nu är de två spelare som presterar bäst.

Grabbarna kommer att växa av det och förmodligen kunna bli ännu mer bärande spelare under säsongen. Det är visserligen inget bra tecken när man börjar leta runt bland olika kedjekombinationer, men det är fan så mycket bättre att försöka vända på varje sten än att bara låtsas att allt ska lossna av sig självt.

High risk - low reward

Motståndarna skapar A-lägen och hinner ändå hem med tre gubbar. Leksand knappt skapar B-lägen men åker ändå på två-mot-ettor och frilägen så det står härliga till. Det vore en sak om LIF  tog risker framåt för att skapa riktigt farliga lägen, men ibland blir man fullständigt sönderkontrade utan att ens ha åstadkommit något som liknar ett anfall.

Släppa loss-rådet

Det handlar om att sänka axlarna, släppa loss och våga – klassiska klyschor. Det finns tre spelare i Leksand som faktiskt klarar det: Tinus och Andro förstås, men mest av alla Anton Johansson. Han vågar bryta mönster, testa det oväntade och spelar med en tydlig high risk – high reward-mentalitet, till skillnad från mycket av det som beskrevs i stycket innan.