EK: I väntan på DIF-stjärnorna – andra skiner

Djurgården vann inte många individuella pris för en stabil och överlag rätt imponerande grundserie.

Men.

Djurgården vann Hockeyallsvenskan och har skaffat sig bästa tänkbara förutsättningar i slutspelet.

Victor Eklund vann välförtjänt priset som bästa junior i serien och det är en utmärkelse som både spelaren själv och klubben bär med sig med stolthet under lång lång tid.

Tränarstaben med Robert Kimby i spetsen fick välja motståndare och valde Mora. Förståeligt i och med att Mora inte har samma hårda slutspelskaraktär i laget som förra våren, då spelare som Henrik ”Hank” Eriksson, Michael Brandsegg-Nygård, Måns Carlsson, Noah Steen och Anthon Eriksson var en mur att passera. För att inte tala om målvakten Waltteri Ignatjew.

Men årets Mora har samma orubbliga envishet. Målvakten Topias Leinonen håller lika hög klass som sin landsman Ignatjew.

Och det är lika hopplöst för Djurgården att bli av med Mora som det där tuggummit man klivit på och som hänger kvar under skon hur hårt man än sparkar i luften.

Djurgården vann den första matchen i söndags, men först i sudden.

Den andra matchen var ta mig tusan ännu tätare. Det tog nästan halva matchen innan Djurgården fick hål på Topias Leinonen. En spelvändning i mittzonen där Patrick Thoresen snabbt hittade fram till Fredric Weigel som vräkte in pucken till 1–0.

Men Mora svarade direkt i den tredje perioden. Folk in framför Hugo Hävelid i Djurgårdsmålet och sedan ett högt skott från Ludvig Markman och så var det 1–1.

Precis ett sånt mål som Djurgården inför den andra matchen hade tränat på att man skulle göra. För det gick inte i den första kvartsfinalen. Och med en het Topias Leinonen krävs det något alldeles extra, den saken är kristallklar.

Ännu jobbigare för Robert Kimbys gäng blir det när inte powerplay-spelet fungerar lika effektivt som tidigare under säsongen. Djurgården försökte och försökte och Moras lagkapten Roope Laavainen åkte ut inte mindre än tre gånger.

Men Topias Leinonen höll emot. Han räddade och räddade.

Paradoxalt nog small det istället när Mora hade powerplay. En kontring från en av isens bästa, David Blomgren, ledde till 2–1. För Blomgren gjorde som Weigel – och vräkte in pucken.

Finliret biter inte på Mora. De hinner för det mesta att komma i vägen för skotten eller ta hand om returerna.

Om jag inte kollade fel så var det på Djurgårdens 40:e skott som David Blomgren gjorde 2–1 på. Så på två matcher har Blomgren gjort två mål mot Mora. Han satte även en puck i den första kvartsfinalen.

Djurgårdens styrka, när det inte riktigt flyter på för toppkedjorna, är att tredje- och fjärdekedjan gör ett strålande jobb.

Det är kedjorna med Eklund–Weigel–Frondell och Eriksson–Rensfeldt–Blomgren som legat bakom målen som gör att Djurgården har 2–0 i matcher mot ett listigt och lurigt Mora.

Så kanske blir det något att klura på för Kimby & Co inför match tre i Mora hur man bäst utnyttjar spelare som Dick Axelsson–Marcus Krüger–Linus Klasen och Tyler Kelleher–Arvid Costmar–Patrick Thoresen.

Förre djurgårdaren Emil Berglund satte fingret på det där när han intervjuad på Hovet sa:

– Det är alltid kul att se gubbarna åka runt där ute. Lite High Chaparral, men det är roligt.

2–0 i matcher är det som räknas efter 3–1 i den andra kvartsfinalen. Djurgården är nog nöjt så.

Och så finns det som sagt sparkapital i toppkedjorna. Men Mora var en ribbträff i slutet från 2–2 i den här rysaren. För det var en ny thriller.