Fredrik Pettersson har både gjort flest mål (12) och poäng (23) i den schweiziska ligan. Han har haft stor hjälp av playmakern och kedjekamraten Robert Nilsson som har gjort sex mål och 16 assist på de 17 matcherna.
Nilsson har inte spelat i Tre Kronor sedan VM-finalen mot Finland i Slovakien 2011. Att han nu är redo att spela i landslaget är givet.
– Självklart OS. Jag menar, nästa OS kanske NHL-spelarna är med och man kanske har blivit för gammal och inte är tillräckligt bra. I år har jag chansen att ta en plats, säger Nilsson.
Han och Pettersson missade Tjeckienmatchen på grund av spel med Zürich i Champions Hockey League. På torsdagens träning bildade de en kedja med Anton Lander och på fredagen ska de försöka knäcka Kanada i Helsingfors.
Precis som Pettersson gjorde med det där slagskottet till straff i VM-kvartsfinalen i Globen på vägen mot guldet 2013.
– Det är jäkligt kul att vara med igen och få chansen att visa vad man går för. Jag har inte spelat så mycket i landslaget de senaste åren. Det är kul att träffa som man spelat med tidigare i landslaget, säger Pettersson.
Berömmer Nilsson
Han öser beröm över kedjekamraten Robert Nilsson.
– En fantastiskt skicklig spelare. Jag tycker han är en av de bästa i Europa. Vi har byggt upp en kemi under hösten och fått spela mycket ihop, säger Pettersson.
Robert Nilsson är inte sen att bjuda tillbaka och gillar verkligen att umgås med Fredrik Pettersson, på isen och utanför.
– Han sitter aldrig still, vill alltid hitta på grejer och vi har hittat varandra bra. Han har ett otroligt bra skott och jag försöker bara leta efter honom så mycket som möjligt, säger 32-årige Nilsson, som inte verkar vara ett smack nervös över att ha blickarna på sig i Tre Kronor inför fredagsmatchen mot Kanada.
– Det ska bli kul. Det har gått bra i schweizisk hockey så det ska bli kul att se hur det går internationellt också. Jag vet inte vad Kanada har för lag eller hur de spelar. Vi har nog video på det… säger han och ler.
Robert Nilsson har spelat längst av Tre Kronor-duon i Zürich. Han har gjort 194 poäng på 193 matcher och sköt guldmålet i ligan 2014. Då hade han kanadensaren Marc Crawford som coach. Numera är det den före detta Skellefteåduon Hans Wallson och Lars Johansson som leder laget.
Kritik mot Skellefteåduon
När det inte gick så bra resultatmässigt i början av hösten blev de svenska tränarna ifrågasatta av flera krönikörer i Schweiz. Trots att den schweiziska klubben noggrant hade studerat Wallsons och Johanssons framgångsrika jobb i Skellefteå, som lett till sex raka SM-finaler och två SM-guld, innan de värvades till Zürich.
– Vi kommer jättebra överens. De kör sin stil vilket är tvärtemot innan då vi hade Marc Crawford, säger Nilsson.
Om skriverierna runt Wallson och Johansson i de schweiziska tidningarna säger Nilsson:
– Jag hör bara från grabbarna i laget. Det är faktiskt inga reportrar som har frågat mig i Schweiz. Jag hörde att det stod något negativt i tidningarna. Men de är annorlunda. Crawford var mer direkt, ”Så här är det”. Wallson och Johansson vet att man har spelat hockey i 15 år och lämnar över mer ansvar på dig själv. Det är lite annorlunda för schweizarna behöver direktiv också. Men alla får så mycket panik. Man måste ta det lite lugnt. Vi ligger tvåa-trea nu och det är halva säsongen kvar, haha.
Robert Nilsson poängterar hur mycket han gillar livet i Schweiz.
– Det är femte året nu. Vi känner oss som hemma jag och min fru. Vi bor bra, laget går bra, staden är bra. ”Quality of fife” är på topp varje dag. Vi stortrivs. Varför ska man lämna om man stortrivs, och de vill ha kvar mig? Det var därför vi skrev på i tre år till. Jag är 36 när det kontraktet går ut.
Och sedan?
– Jag har ingen aning. Jag känner att Zürich har hjälpt mig mycket och förlängt min karriär. Det är bara jäkligt kul att spela. I år har det inte varit så mycket ledigt alls. Ofta har du lite semester i två tre dagar här och där. Kroppen får ta det lugnt, huvudet mår bra och motivationen är på topp hela tiden och det är kul. De här fem åren har gått snabbare än ett år i Ryssland.
Det låter som det kommer att dröja innan Robert Nilsson tackar för sig och säger hej Schweiz.
