Buandet - ÄNTLIGEN!
För första gången sedan Djurgården var här senast hörde jag ett motståndarlag buas ut när de entrade isen. Rent sportsligt hade det kanske varit bättre för Leksand om AIK hade tagit steget upp, men det Djurgården för med sig till SHL är något jag har saknat. För Leksandspubliken är det jackpot: en ordentlig – om än blek – bortaklack och ett motstånd som gör att även sittplats taggar till, så mycket som Leksands sittplats nu kan tagga till.
Tänk om sittplats (och ståplats) kunde bidra till att sätta press på domare och motståndare även vid situationer som kräver det. Det hade Leksand behövt på hemmaplan.
Rivstarten
Energin jämfört med torsdagens förlust mot Linköping var slående. Även om det inte var samma frenesi som mot Frölunda (vilket är svårt när man har pucken hela tiden) tryckte LIF tillbaka stockholmarna ordentligt. Milosevic skickade in pucken bakom en skymd Hellberg och Fortier snodde pucken på klassiskt Fortier-vis innan han vispade in 2–0.
14–1 i skott blev det i första perioden – och det kunde ha varit fler puckar bakom Hellberg.
Obrydda duon
Tinus Luc Koblar och Andro Kaderli spelar väldigt bra hockey just nu. De vinner puckar, tacklas, trycker ned motståndarna och skapar nästan något i varje anfall. Viljan att vara kreativ kombineras med mod och fysik.
Nu gäller det bara att hitta vem som ska vara den tredje länken. Den som funkat bäst med dem är skadade Arvid Eljas. Det finns något i att försöka få igång Östman (förra matchen) och Stevens (denna) med dem, men en annan väg vore att spela med en snabb spelare som faktiskt matchar deras intensitet. ”Langen” månne? Karlberg?
PP-problemet
Fortier–Strandell–Lang–Vejdemo–Lindqvist. Det är inget första-PP som motståndarna skakar av direkt – och förmodligen seriens svagaste ”första PP”, där väl endast ”Linkan” möjligen skulle kunna ta plats i något av de andra lagens motsvarigheter.
Leksand saknar de skills som de flesta lag i serien har – och som Djurgården visar med spelare som Hudon, Snively och Laleggia. Framför allt när de spelare som ska stå för kreativiteten – Stevens, Östman och Cehlarik (innan skadan) – inte alls levererar.
När självförtroendet inte finns spelar det heller ingen roll hur ”rörligt och dynamiskt” man säger att det ska vara, för inget sker instinktivt.
Bristen på spets
Leksand har gjort sju mål på de sex senaste matcherna. Man må ha spelat en frejdig hockey och vaskat fram chanser, men det ändrar inte faktumet att det är brutalt dåligt.
Vad beror det på? Skapar LIF för dåliga chanser, eller är man bara alldeles för svaga i avslutningslägena?
Peter Cehlarik, Kalle Östman, Oskar Lang och Micke Lindqvist har bevisat att de kan göra mål i den här ligan. Men känslan just nu är att den riktiga offensiva spetsen snarare finns hos spelare som är för ojämna – eller för svaga i andra delar av spelet – för att ta plats.
Skottet Jonas Lagerberg Hoen skickade iväg i stolpen i tredje perioden var hårdare än allt jag sett skjutas från de vitblå den senaste tiden. Zaki Crookes visade prov på liknande takter under de två matcher han fick chansen.
Det håller inte att Tinus Luc Koblar, Andro Kaderli, Jon Knuts och säsongsdebuterande August Lissel är de som är mest kreativa och mest rätt på mål.
