Situationsrummet dömer bort målen. Domarna är kassa. Disciplinnämnden silar Lulemygg och sväljer alla kameler som resten av hockey-Sverige kan skaka fram.
Det har inte varit helt lätt att vara Luleåsupporter den senaste tiden. Damerna har förvisso säkrat sin fjärde serieseger på lika många försök, men herrarna har varit förföljda, FÖRFÖLJDA SÄGER JAG, av etablissemanget. Spirituelle klubbdirektören Stefan Enbom vaknade 04.22 häromdagen och kände sig redan då lite arg och det har han inte varit ensam om.
Men mot Brynäs, elva i tabellen, som förlorade stort mot Mora inför ekande tomma läktare senast kan man väl ändå vänta sig seger? Eller?
Den första perioden: Ingen stor hockey, men fem-sex feta Luleåchanser, hälften tack vare utlägget till höga avlastaren på motståndarnas blålinje, hälften tack vare instick från bakom mål, samtliga med avslut från släpande tredjegubbe. Brynäs skapade knappt en. Efter Einar Emanuelssons genidragning, när han kortsargsvallade sig förbi Simon Bertilsson och sedan bortre benskyddsvallade fram en öppen kasse till Carl Mattsson, var det liksom bara att luta sig tillbaka och vänta på att Luleå skulle ta kål på den här matchen.
Tyvärr var ryggstödet gjort av det mjuka plexiglas som installerats i svenska hockeyarenor för att minska huvudskadorna. Det vek sig – och Luleå föll ner i en avgrund.
Visst grinar det emot, absolut. Det är ju en studs så bisarr att den kunde hämtats från en målning av Hieronymous Bosch, det kanske hördes en signal, det är ju omöjligt att beskylla någon för att vara ofokuserad om det faktiskt hörde en signal. Men strax innan målet och resten av perioden var Luleå Hockey faktiskt riktigt dåligt.
Ingen kan kräva att ett lag ska vara på sin absoluta topp alla dagar – men Luleå Hockey har gjort det till en dygd att aldrig luta sig tillbaka. Det här lagets framgångar bygger på att man varit oerhört svårslaget de dagar det inte haft så lätt att vinna. Vi vet vad det gett, men här såg vi också ett prov på hur snabbt det kan gå åt skogen när Luleå Hockey inte når upp till den där lägstanivån.
När skotten utifrån inte täcks bort.
När backarna inte orkar eller hinner få undan folk framför mål.
När den monumentale Erik Gustafsson ställs ensam mot två motståndare – och inte klarar av att reda ut situationen.
Ändå finns det ju positiva sidor av matchen. En – av ungefär 84 under matchen – fina aktioner på offensiv blå av Jesper Sellgren, ett direktskott av Nils Lundkvist, en skymning av Emil Larsson. Match igen. Bud på mål. Nära, nära, men det är svårt för Luleå Hockey nu. En av anledningarna? Svag form på ledande spelare.
De senaste sex matcherna har lagets dynamiska duo, Jack Connolly och Petter Emanuelsson, sammanlagt kombinerat för ett mål och två assist. Visst, de har fått hjälp, bra hjälp till och med, både av Robin Kovacs och Niklas Olausson, men det här lagets framgångar bygger inte på offensiven. Det blir kännbart när stjärnorna inte levererar, även under korta perioder, och i situationer som den här blir det extra jobbigt.
Luleå Hockey har missflyt, med domslut, med studsar och med leverans. Men det är inte så att hockeygudarna är ute efter laget, det är bara en normalisering av skeendet. Alla siffror talar för att laget gått lite för bra sett till spelet och en vacker dag jämnar det ut sig. Man är fortfarande tvåa, på samma poäng som ettan, och det finns mycket kvar att ta av i laget.
Det blir en rolig vår lik förbaskat.
Till sist, till alla er som suckar över Niklas Rubin, slappna av. Ja, Lassinantti är lagets bästa målis, Rubin är tvåa, men han är här för den uppgiften och än så länge har jag inte sett honom förlora en enda match åt Luleå. Ge honom lite slaklina – varken ni, jag eller ens Erik Granqvist kan räkna ut honom än så länge. Den viktigaste egenskapen för en målvakt är förtroendet – från sig själv, från laget, från tränarna och från hemmapubliken. Jag hörde dig som ropade efter Lassinantti när Brynäs gjorde 1-2 på ett skott som är omöjligt att ta – det gjorde garanterat Niklas Rubin också.
***
Det har inte varit helt lätt att vara Luleåsupporter den senaste tiden. Damerna har förvisso säkrat sin fjärde serieseger på lika många försök, men herrarna har varit förföljda, FÖRFÖLJDA SÄGER JAG, av etablissemanget. Spirituelle klubbdirektören Stefan Enbom vaknade 04.22 häromdagen och kände sig redan då lite arg och det har han inte varit ensam om.
Men mot Brynäs, elva i tabellen, som förlorade stort mot Mora inför ekande tomma läktare senast kan man väl ändå vänta sig seger? Eller?
Den första perioden: Ingen stor hockey, men fem-sex feta Luleåchanser, hälften tack vare utlägget till höga avlastaren på motståndarnas blålinje, hälften tack vare instick från bakom mål, samtliga med avslut från släpande tredjegubbe. Brynäs skapade knappt en. Efter Einar Emanuelssons genidragning, när han kortsargsvallade sig förbi Simon Bertilsson och sedan bortre benskyddsvallade fram en öppen kasse till Carl Mattsson, var det liksom bara att luta sig tillbaka och vänta på att Luleå skulle ta kål på den här matchen.
Tyvärr var ryggstödet gjort av det mjuka plexiglas som installerats i svenska hockeyarenor för att minska huvudskadorna. Det vek sig – och Luleå föll ner i en avgrund.
Visst grinar det emot, absolut. Det är ju en studs så bisarr att den kunde hämtats från en målning av Hieronymous Bosch, det kanske hördes en signal, det är ju omöjligt att beskylla någon för att vara ofokuserad om det faktiskt hörde en signal. Men strax innan målet och resten av perioden var Luleå Hockey faktiskt riktigt dåligt.
Ingen kan kräva att ett lag ska vara på sin absoluta topp alla dagar – men Luleå Hockey har gjort det till en dygd att aldrig luta sig tillbaka. Det här lagets framgångar bygger på att man varit oerhört svårslaget de dagar det inte haft så lätt att vinna. Vi vet vad det gett, men här såg vi också ett prov på hur snabbt det kan gå åt skogen när Luleå Hockey inte når upp till den där lägstanivån.
När skotten utifrån inte täcks bort.
När backarna inte orkar eller hinner få undan folk framför mål.
När den monumentale Erik Gustafsson ställs ensam mot två motståndare – och inte klarar av att reda ut situationen.
Ändå finns det ju positiva sidor av matchen. En – av ungefär 84 under matchen – fina aktioner på offensiv blå av Jesper Sellgren, ett direktskott av Nils Lundkvist, en skymning av Emil Larsson. Match igen. Bud på mål. Nära, nära, men det är svårt för Luleå Hockey nu. En av anledningarna? Svag form på ledande spelare.
De senaste sex matcherna har lagets dynamiska duo, Jack Connolly och Petter Emanuelsson, sammanlagt kombinerat för ett mål och två assist. Visst, de har fått hjälp, bra hjälp till och med, både av Robin Kovacs och Niklas Olausson, men det här lagets framgångar bygger inte på offensiven. Det blir kännbart när stjärnorna inte levererar, även under korta perioder, och i situationer som den här blir det extra jobbigt.
Luleå Hockey har missflyt, med domslut, med studsar och med leverans. Men det är inte så att hockeygudarna är ute efter laget, det är bara en normalisering av skeendet. Alla siffror talar för att laget gått lite för bra sett till spelet och en vacker dag jämnar det ut sig. Man är fortfarande tvåa, på samma poäng som ettan, och det finns mycket kvar att ta av i laget.
Det blir en rolig vår lik förbaskat.
Till sist, till alla er som suckar över Niklas Rubin, slappna av. Ja, Lassinantti är lagets bästa målis, Rubin är tvåa, men han är här för den uppgiften och än så länge har jag inte sett honom förlora en enda match åt Luleå. Ge honom lite slaklina – varken ni, jag eller ens Erik Granqvist kan räkna ut honom än så länge. Den viktigaste egenskapen för en målvakt är förtroendet – från sig själv, från laget, från tränarna och från hemmapubliken. Jag hörde dig som ropade efter Lassinantti när Brynäs gjorde 1-2 på ett skott som är omöjligt att ta – det gjorde garanterat Niklas Rubin också.
***
