
Kommentarer
Halva priset på TV4 Play Sport Hockey – få kod med Hockeynews här! (Annons)

Leksands svacka blir bara djupare och djupare. 3-1-förlusten mot Djurgården var sjätte raka förlusten och den nionde på de tio senaste. Här kommer fem funderingar från matchen.
✓ Då rån - nu kontroll
✓ Vad hände med Leksandspubliken?
✓ Varför visas Djurgårdens mål?
✓ Dags att släppa fram juniorerna – även på backen?
När lagen möttes på samma plats för ett par veckor sedan inledde ett furiöst Leksand med en förstaperiod som mycket väl kunde ha slutat med fler mål än de 2–0 man fick med sig. Då vann Leksand skotten med 14–1 efter första perioden, 10–0 redan när power breaket kom.
Den här matchen var något helt annat. Djurgården tog kontrollen från start och släppte den egentligen inte en enda gång. Om förra mötet var ett rån, så var det här kanske den mest välförtjänta segern jag sett av ett lag som bara skjuter 14 skott på mål.
Djurgården höll Leksand på utsidan, tvingade dem till avslut i dåliga lägen och lutade sig tryggt mot Magnus Hellberg längst bak.
Max Veronneau var tillbaka efter elva matchers frånvaro. Även om han inte gjorde någon sprakande insats är han en av ytterst få spelare i det här laget som faktiskt har skills på hög SHL-nivå.
Att han direkt framstår som en av lagets bästa offensiva spelare säger kanske mer om medspelarnas prestationer, men känslan är tydlig: det kommer vara otroligt viktigt för Leksand att han håller sig hel.
Det fanns en tid då en rad av förluster och en begynnande kris bara fick Leksandspubliken att ösa på ännu mer. Den tiden är förbi, och mot Djurgården blev det tydligare än någonsin. När Leksandsspelarna kom ut till den andra perioden möttes de av en halvtom arena och en bortaklack som dominerade ljudbilden i hela Tegera. Samma sak i inledningen av tredje perioden.
Jag kan faktiskt inte minnas när jag senast upplevde något liknande, om ens någonsin. Det här är något som förtjänar att utvecklas i ett längre alster framöver.