För det är ju så.
Glömt är för en stund dom senaste säsongernas senaste missar, pengasäckar i sjön och ständiga dikeskörningar: 11-13-14.
Då var då och nu är nu.
När the botten is nådd finns det bara en väg.
Uppåt.
Så efter några säsonger av allmän förfäran, hockeyrelaterade depressioner och tandgnisslan där varenda HV-supporter skulle kunna utbrista i ett Erik Niva-osande ”Menar ni allvar?!” skymtas ljuset vid Vätterns södra strand igen.
För om vi för en stund ska hålla oss till fakta gäller följande:
Målvaktssidan. Uppdaterad? Ja.
Backsidan. Uppdaterad? Ja, ja, ja.
Forwardssidan. Uppdaterad? Jovars.
Det finns såklart invändningar; truppen är yngst, lättast och kortast i ligan. Avsaknaden av naturliga målskyttar är ett problem. Och vem leder egentligen skutan när det blåser upp till styv kuling i november efter fyra raka förluster när halva truppen är importer på tillfälliga gästspel i jakt på nästa gig?
Att vara supporter är mer lidande än lust. Förluster svider mer än vad segrar glädjer.
Men den passion, stolthet och kärlek som HV-publiken givit prov på under dom svåra åren är imponerade, häpnadsväckande och…förbannat vacker. Och den där reservationslösa passionen är som allra, allra mest påtaglig några minuter innan hemmapremiären när arenan kokar och Cruts klassiska intro brakar loss.
För oavsett hur det går den här säsongen (jag tippar HV tia) så kvarstår ändå den eviga sanningen, nämligen att ”HV71 spelar bäst ändå.”
Till sist: Släpp pucken!
