Presenteras i samarbete med Hajper.com – En spelsajt i hajper-fart
”Va, pratar du med honom? Är det någon lokaltidning eller?”
Mats Zuccarello, som nyligen blev trejdad till Dallas, skämtar när han ser att Fredrik Claesson sitter ner och blir intervjuad av HockeyNews.se några dagar före trade deadline.
Norrmannen har dock en poäng. Claesson är ny för säsongen, är inte den som sticker ut på isen och är inte den som journalisterna flockas runt i omklädningsrummet.
26-åringen gör sin sjunde säsong i Nordamerika, och vägen har varit lång. För många yngre spelare som får börja i AHL brukar antingen chansen dyka upp efter ett tag – eller så vänder man hem.
För Claesson tog det tre och en halv säsong innan han fick smaka på NHL för första gången.
– Jag sa till mig själv innan jag åkte över att bara jag får spela en NHL-match innan jag är 25. Jag hade det som målsättning, och om jag hade åkt hem då hade jag säkert aldrig kommit tillbaka så det var min enda chans. Jag är jäkligt glad att jag stannade och kämpade trots att det inte var superroligt, säger han.
Femte säsongen i Nordamerika fick han tillslut spela majoriteten av tiden i Ottawa. Totalt hann han med 113 matcher för laget samt 14 slutspelsframträdanden.
I somras tog det dock slut och nuförtiden hör han hemma i New York.
– Jag var lite nervös i somras när jag sajnade här med allt runt omkring, var man ska bo och sådär. Träningsrinken ligger en timme bort. Det var mycket tankar. Men det har varit grymt sedan jag kom hit.
Fredrik Claesson sätter stopp för New Jerseys Kyle Palmieri. Foto: Brad Penner/USA Today Sports/Bildbyrån
Hur är livet utanför isen?
– Det är jättebra. Jag bor ju bara något kvarter ifrån Madison Square Garden. Jag försöker laga mycket mat hemma, hyran kostar ju som den gör, parkering kostar och det är tull och allt möjligt. Man får tänka till lite och spara så mycket man kan.
Hur ser en typisk dag ut i New York för en NHL-spelare?
– Dagarna blir ju rätt långa. Dagen efter match tränar vi vid 12 ute vid träningsrinken. Man är där vid 10, tränar 12, klar vid 13, kör lite behandling eller träning efter. Sen tar det en timme hem, sitta i köer och så är man hemma vid halv fyra. Jag vet inte, det är inte så mycket man hinner göra, haha.
Säsongen har varit hackig. Claesson har åkt in och ut ur laguppställningen då Rangers tränare David Quinn ofta väljer att rotera vissa backar.
Men framför allt har han störts av två skador.
– Jag bröt nyckelbenet två gånger när jag var 16-17. Sedan dess har jag inte haft några skador och så bryter jag revbenet och axeln hoppar ur led på samma säsong. Det är lite som att det var väntat att det skulle hända, säger han och fortsätter:
– Men när jag väl har spelat har jag gjort det bra, spelat rätt enkelt och kört min grej. Men det är svårt när man hoppar in och ut ur lineupen och är skadad så lång tid, då blir det svårt att visa sig på det sättet.
Den här intervjun gjordes före trade deadline den 25 februari. Med ett utgående kontrakt fanns det en viss oro hos Claesson att han skulle behöva flytta på sig.
– Att man kanske får flytta är något som man går och tänker på. Men jag vill vara kvar och visa dem nu när jag har kommit tillbaka att jag kan vara ordinarie och att de kan lita på mig.
Nu är han kvar, och chans till mer spel lär vara högre med tanke på att Rangers skeppade iväg Adam McQuaid till Columbus. Det återstår att se om han blir en ordinarie pjäs på Rangers blålinje framöver. Men oavsett har han kommit en lång väg – speciellt för en kille som inte kunde åka grillor.
– Jag började ju som målvakt, från åtta till tolv spelade jag som målvakt i Haninge. Sen gick jag till Hammarby och de tog mest in mig bara för att jag var storvuxen. Du vet, som tidigare målvakt, jag kunde inte ens åka grillor. De tog bara in mig för att jag kunde skjuta hårt och var stor, så jag spelade knappt det året. Sen bytte jag till Flemingsberg fick lära mig att åka grillor, säger han.
Kompisarna Gabriel Landeskog och Fredrik Claesson. Foto: Dennis Ylikangas/Bildbyrån
Under ungdomsåren har han spelat med Chicagos offensiva back, Erik Gustafsson samt Colorados lagkapten Gabriel Landeskog. De är nära vänner utanför isen, något som sträcker sig tillbaka många år i tiden.
Hemma i föräldrahemmet i Tungelsta, söder om Stockholm, bor Claessons föräldrar granne med Gustafssons.
– Vi har en liten hockeyhörna där i Tungelsta. Jag och Erik lärde känna varandra… jag spelade i Hammarby och sen kom han till Bajen när jag gick därifrån. Men jag och hans syrra gick i samma skola och så började jag och han hänga efter det.
Den stora stjärnan i kompisgänget har dock alltid varit Gabriel Landeskog. Claesson, Erik Gustafsson och några andra ur kompisgänget följde med Landeskog till draften 2011, då han gick som nummer två.
En resa som föll väl ut för Claesson.
– Det är rätt roligt. Det var jag, Erik Gustafsson och några till som hakade på ”Gabbe” till draften i Minnesota. Han ville mest ha med oss som polare. Dagen efter sa min agent att jag skulle sätta mig på läktaren, för man visste inte om jag skulle bli draftad eller inte. Så gick Mika (Zibanejad, draftades av Ottawa som nummer sex) ner och pratade med Ottawa och sa till dem att drafta mig, haha. Sen gick jag i femterundan.
– Jag hade väl pratat med tre lag som var lite sugna men inget konkret, jag visste ju inte. Men jag hade ju spelat med Mika, så han gick och surrade med dem och så valde de mig sen.
Så han snackade till dig en plats?
– Ja precis, haha.
