Viktor Tuurala tyckte att AIK tagit kliv och blivit bättre jämfört med de tidigare matcherna.
– Definitivt. I första tycker jag inte att vi jobbar tillräckligt hårt, så som vi vill göra. Vi är inte nöjda med den delen. Men sen gillar jag karaktären. Jag tycker det är bra för oss här tidigt att lära oss hur vi reagerar på läget i en tävlingssituation när de ändå går upp i en tvåmålsledning.
Ja, AIK låg under med 1–3 men kom tillbaka till 3–3, och avgjorde senare i förlängningen.
– Jag gillar vår reaktion på det som grupp. Inte bara effekten på isen, utan också hur det känns i båset och på bänken. Hur vi hanterar det tillsammans, med varandra, gemensamt. Det kanske är den viktigaste grejen vi tar med oss från den här kvällen, den lärdomen. För det är ändå mycket roligare att lära sig av någonting som blir bra än någonting som inte blir det.
Om man tittar på det du vill implementera i spelet, hur mycket tycker du har fastnat så här långt?
– Det är fortfarande augusti. Det är väldigt tidigt. Vi ser delar, men långt ifrån en helhet. Samtidigt är det naturligt. Vi fortsätter jobba på vår process och ska se till att vi blir lite bättre hela tiden. Så förhoppningsvis kan vi se ännu mer på fredag, säger Tuurala.
Då möts AIK och Almtuna igen, men i Knivsta.
Är ni i fas, skulle du säga?
– Ja, det tycker jag ändå. Det är väl svårt att säga så, för det finns så jäkla mycket... Någonstans blir det så att man måste ha kampen och tävlingen först och främst, och sedan kommer det strukturella och sådant där. Men det är inte så att vi går runt och är missnöjda med var vi är i processen. Sedan behöver vi inte vara jätteglada över var vi är i processen heller. Det gäller att vara analytisk i det. Framför allt att inse var vi är och se vad nästa steg är. Det är väl det som är uppgiften just nu.
AIK var skadedrabbat förra säsongen och har just nu flera spelare borta. Poängkungen Scott Pooley är det tyngsta namnet.
– Jag vet inte om han är tillbaka på fredag, men om det inte blir fredag så är det veckan efter. Han är tillbaka snart, säger Tuurala.
Däremot lägger Tuurala locket på om backen Gustav Sjöqvist.
– Där kommer jag hänvisa till vår officiella kommunikation. Jag kommer inte gå händelserna i förväg, säger AIK-tränaren.
William Pethrus är liksom Pooley på väg tillbaka också.
Är det på något sätt oroande att en del spelare är borta redan nu?
– Man vill alltid ha alla tillgängliga. Men tyvärr är det väl inte så verkligheten funkar. Det blir så. Det är bara så det är. Det är hockey och det ska tränas och det ska spelas. Det är därför det är viktigt att ha en trupp, ha ett lag. Det ger bra tillfällen för andra att lära sig snabbare. Bra tillfällen för oss som lag att växa av det direkt.
I bland annat Pooleys frånvaro har Max Eriksson, 19, fått chansen.
– Jag tycker att det är jäkligt positivt. Jag gillar verkligen när han kommer in och kör. Med rätt sorts respekt för uppgiften, utan att stå med mössan i hand. Hans spel uppfattas som respektlöst under matcher och på träningar, men ändå med den här respekten för vad han behöver göra i form av det hårda jobbet, berömmer Tuurala.
– Vi som ser honom i princip varje dag nu, han har varit med jättemycket, ser att det jobbet börjar på träning. Och någonstans är det det som andra får se på matcher. Så för honom är det viktigt att fortsätta jobba hårt, fortsätta lära sig, vara intresserad, vara nyfiken, försöka ta tillvara på möjligheterna och påverka det han kan påverka just nu. Jag tycker det är roligt att se. Roligt att se att det finns något i pipen också, säger Tuurala.
