Mardrömsstarten
Marcus Gidlöf har kommit tillbaka och gett leksingarna hopp. Men mot Skellefteå vilades han, och Jakob Hellsten, som inte fått vakta kassen på en månad, fick en mardrömsstart deluxe och släppte in Skellefteås första och tredje skott på mål. Kanske inte jättemycket han kunde göra åt åtminstone det första, men ändå säger det kanske något om Leksands målvaktssituation. Jag tror nog att Gidlöf hade tagit ett par av målen när Skellefteå gick upp till 4–2, men samtidigt fick Hellsten absolut ingen hjälp av försvaret.
Varför bänkas han?
Ibland tycker jag att backcoachningen i Leksand är väldigt konstig. Och då menar jag vilka som får spela och inte, sett till insatser den senaste tiden. Fred Nilsson var i mitt tycke Leksands bästa back mot HV71, och ändå var han tillbaka som sjundeback mot Skellefteå. Det kanske är jag som inte ser saker som David Printz och kompani gör, men jag förstår faktiskt inte hur spelare som match efter match uppträder betydligt skakigare än Nilsson får gå före.
Ett powerplay är inget powerplay?
12.10 in i första perioden fick Leksand chansen i powerplay, och det som skedde efter det var, för någon som följt LIF:s PP hela säsongen, lite svårt att ta in. Cehlarik och Anton Johansson fanns på varsin sida med klubborna ”utåt” i banan, och med tanke på att Caito stod ensam på pointen var chanserna till direktskott ungefär 0,00 procent. Så vad var tanken?
Uppenbarligen att spela runt pucken fort och skapa avslut efter avslut som var nära att studsa in bakom Strauss Mann innan Lukas Vejdemo gjorde sitt femte mål på sex matcher. ”Bästa PP:et i år”, sa målskytten ”Vejde” i pausintervjun, och det var bara att instämma. Detta trots att Caito fortsätter uppträda slarvigt och både en och tre gånger höll på att slänga iväg pucken på oförklarliga sätt. Tyvärr såg övriga powerplay i matchen inte alls ut så. Med Caito ut, AJ på hans plats och Veronneau på AJ:s till höger hade Leksand fått ytterligare lägen till bra avslut.
Defensiva raset
I första perioden var försvarsspelet rappt och effektivt. Man spelade inte fast sig själva, utan var och en löste sina uppgifter bra. Målen tillkom på slarv från Kaderli och lite väl passivt ingripande vid 2–1, men i övrigt såg det bra ut. I andra perioden? Fullkomlig hönsgård direkt.
Det är inte första gången det sker, och jag har så svårt att se vad anledningen är. Är det att Skellefteå skruvar upp tempot och Leksand helt enkelt inte är bra nog att hänga med? Är de trötta? Någonting måste det vara som gör att man så totalt tappar konceptet från en period till en annan.
Pushen
Leksand hade en bra push i tredje mot HV71, och inför tredje perioden på tisdagskvällen stod man inför att behöva göra ytterligare en sådan. Jag tycker pushen var bra, och även om den krävde ett par fina räddningar av Hellsten för att matchen inte skulle dö, så körde LIF ändå på framåt och lyckades skapa flera bra lägen. Men skärpan och skickligheten i passningsspelet, i powerplay, och i avslutningslägena lyste med sin frånvaro. Max Veronneaus mål gjorde att hoppet tändes men försent.
