Mantas tillbaka med bravur
Mantas Armalis fick ställa sig i kassen igen efter en skada som hållit honom borta sedan början av oktober. Både Hellsten och Gidlöf har presterat långt över förväntan och det fanns nog en och annan som höjde på ögonbrynen när Mantas gick före Hellsten till annandagsmatchen. Men Mantas gjorde sin bästa match för säsongen och var lugn, trygg och stabil i kassen. Inget av målen går att lasta honom för.
Släkten är bäst
Ja man brukar ju säga att släkten är värst med Axel Rindells bjudning till Timrås 3-2-mål talade snarare om motsatsen. Den finländske backen har kört den där toe-dragen några gånger den här säsongen och bara den här matchen var det väl tredje gången. Tillslut blev han sönderläst av gamle lagkamraten Boyce som kunde friställa Pääjärvi till matchavgörande 3-2, mitt i LIF-pressen.
Hellbergs ordentliga chans
Jag har tidigare gnällt på att Hannes Hellberg inte fått någon fair chans den här säsongen. När det funnits luckor att fylla högre upp i hierarkin så har i princip vilken spelare som helst flyttats upp så att Hellberg istället fått spela fjärdefiol. Nu fick han kampera ihop med en formsvag Vejdemo och en Cehlarik som precis kommit tillbaka från skada. Men ändå i en kedja som var tänkt att producera. Jag har haft så höga förhoppningar på Hellberg och har det fortfarande, men jag börjar mer och mer köpa att han inte är redo för den här nivån. Han är en Elvenes från Wish just nu.
Powerplay-sjukan
Jag läste att Charles Berglund bland annat hade tryckt på att power play blivit lidande av alla skador, då LIF saknat så många power play-spelare. Tillåt mig tveka. Dels var power play riktigt dåligt innan alla skadorna och dels såg det fullkomligt bedrövligt ut mot Timrå. Visst, det blev bara ett läge, men det var nog det absolut sämsta jag sett i år. Spelarna såg - trots att de precis gjort två snabba mål till 2-2 och Timrå var skakat - helt handlingsförlamade ut. Skillade spelare som Kloos, Veronneau och Elvenes såg mer rädda ut för att tappa pucken till en omställning, än vad de såg ut att vilja skapa någonting. Snacka om att det där har satt sig mentalt.
Anton å Anton å Anton!
Anton Johansson är verkligen en ”one of a kind”-spelare, åtminstone i det här lagbygget. Han kombinerar alla saker som en back i min smak ska ha. Han smäller på, han offrar sig hänsynslöst, han har sköna dribblingar och på det ett sjuhelsikes skott. En glöd och en passion för spelet som tänder både medspelare (tyvärr lite för lite) och publik.
