Det psykologiska målet
HV har fått psykologiskt viktiga mål i de tre första matcherna. Nu var det Leksands tur att, med 15 sekunder kvar av andra perioden, efter många ”om” och minst lika många ”men”, få med sig en kasse strax innan periodvila. Lukas Vejdemo bröt in på det sättet som Vejdemo gör då och då, och pucken studsade på allt och alla i HV innan Micke Lindqvist kunde peta in det då förlösande 1-0-målet.
Tyvärr fick HV sista ordet även vad gäller psykologiskt viktiga mål. Med tio sekunder kvar hade Leksandsspelarna glömt bort att Hugo Pettersson är ett jättehot från vänstra tekningscirkeln och han kunde sätta 1-1 och ta matchen till förlängning. ”Alla mål är lika viktiga”, som Leksands VD hade sagt.
Bråk i båset
Sju minuter in i sista perioden hände något väldigt ovanligt. William Ignberg Nilsson knuffade in Fortier när han skulle byta, och Lang kom bakom HV-spelaren och tog med honom in i båset också. Där uppstod ett gurgel, som Holmgren hade sagt, av större grad. Och det var nog tur att Anton Blomqvist sög tag i Ignberg Nilsson i tid, för det höll på att bli ännu värre.
Efter en lång domarkonferens slutade det med att Fortier och Lang fick två minuter var, och samma sak gällde Eriksson och Gustafsson i HV. Ignberg Nilsson fick 2+2 och Leksand powerplay.
Gratisplåtarna – rätt beslut
Trycket efter biljetter till den här matchen var som väntat lågt. Varför det blivit så beskrev jag i punkterna efter förra matchen. Men om man inte lyckas sälja biljetter och vill ha bättre stämning, vad gör man då? Jo, man säljer dem för en spottstyver eller till och med ger bort dem.
Det var långt ifrån fullsatt och mindre folk på plats än i söndags, men det var bättre än vad det barkade mot. Sen är det väl kanske ingen hållbar strategi i längden, men här och nu var det just här och nu, och då spelar inte sådant någon roll.
Knuts jubel
Den finaste sekvensen under hela matchen var när Jon Knuts trodde att Nolan Stevens hade gjort 2-0, men pucken tog i insidan av stolpen och ut. Eller det fina var väl att reaktionen rullades på jumbotronen och hela publiken skrattade och skanderade ”krigare!”.
Varpå Knuts igen fick synas på jumbotronen, och man kan väl säga att rampljuset inte är något som den gode Jon gärna har på sig. Kanske det sista Leksandspubliken fick se av 13?
Norra stå
Långt efter matchslut stod de kvar och sjöng, dels för spelarna men även långt efter att de hade lämnat isen. Där finns det största hoppet för Leksands framtid.
