BERGMAN: Därför går det tungt för Cehlarik

Peter Cehlarik utnämndes till ny lagkapten inför den här säsongen. Den första utländska spelaren som fått bära C:et i Leksands IF.
– Det betyder mer än ni tror, kommenterade han utmärkelsen.

Han utvecklade det hela i en intervju med Siljan News Rasmus Näsman:
– Jag är en spelare som stämplar in varje dag och försöker vara fokuserad på syftet med allt vi gör, att allting har en betydelse och att inte lämna något åt slumpen. Nu har jag dessutom hunnit skaffa mig en del rutiner från olika situationer, ligor och nivåer, plus att jag känner SHL bra. Som person ska jag fortsätta vara mig själv. Jag älskar hockey och att hela tiden sträva efter att bli bättre, både som individ och som lag.

Tränaren Johan Hedberg förklarade valet med Cehlariks enorma professionalitet:
– Han står för mycket av det vi vill stå för som förening. Peter besitter en stor proffsighet och det är en kille som lever hockey ut i fingerspetsarna och leder både genom exempel och med ord. Han är kanske inte den mest verbala ledaren, men sättet han kommer till rinken på är bra för att hjälpa laget att vinna, sa Leksandstränaren till Hockeysverige.se.

Och innan jag påbörjar kritiken mot Leksands 34 ska det föras till protokollet att han leder den interna poängligan med åtta poäng på lika många matcher. Ett mål och sju assist har det blivit. Tabellen ljuger aldrig, sägs det ju. Således inte poängligan heller, eller?

För mig gör den det. De fem poängen mot Skellefteå säger mycket mindre om hans spel hittills än vad de tre assisten på övriga sju matcher gör. Peter Cehlarik har inte alls varit så bra som man kan begära.
När han vintern 2023 återvände till Dalarna från en halvt misslyckad sejour i Zug hörde jag mig för lite om hur det hade sett ut under de 38 matcherna i Schweiz. Långsam, utan pondus och energi var omdömet. Det såg ungefär likadant ut i de 14 matcher han hann spela innan Leksands säsong tog slut den våren.

Sedan var han tillbaka till den ”Pistol Pete” leksingarna lärt känna under hans första säsong i klubben. Tillsammans med de båda ”Luk/casarna” Vejdemo och Elvenes blev det åter 20 grundseriemål, och i slutspelsserien mot Frölunda var han kanske bästa forwarden – även om poängproduktionen inte var med honom.

I fjol gick han återigen inte att känna igen, och därför kändes alla ord som kom ur diverse munnar kring kaptensutnämningen väldigt positiva. Det här skulle tända honom, ge honom extra energi och få honom att hitta tillbaka. Dessutom i en ny, offensiv hockey som han saknat sedan Björn Hellkvists farväl.
– Jag kan lova att på insidan är det här något som ger mig en otrolig kick och ännu mer energi till att komma hit varje dag och bidra till både laget och mina lagkamraters utveckling, sa han till Siljan News.

Jag tvivlar inte på det. Problemet är att det inte alls sett ut så. Jag är övertygad om att han är en utmärkt lagkapten för resten av laget – hans seriositet, professionalitet och arbetsmoral lovordas gång på gång. Men han är betald för att göra mål, spela fram och gå i bräschen även spelmässigt.
Han får massor av speltid och stort förtroende, såväl i fem mot fem som i ett ytterst haltande powerplay. Han ser Zug-seg ut, skapar sig ingen tid och självförtroendet verkar ha sjunkit till Siljans botten. Inte ens de fem poängen mot Skellefteå har fått det att flyta upp mot ytan.

Jag har gjort längre intervjuer med honom vid två tillfällen och tycker mig ha fått en helt okej bild av hans mindset. Han gillar pressen utifrån, han tycker att den tillhör livet som professionell hockeyspelare. Tränare, lagkamrater och supportrar ska ha krav på honom – han kommer aldrig ducka för det. Han är heller inte den som gnäller eller tycker synd om sig själv. Däremot är han en funderare. En hockeynörd som vänder på varje sten för att han och hans kedjekamrater ska prestera bättre.

Han har tatuerat in ett dalaband runt armen och så här svarade han när SN-Näsman frågade vad han känner för Leksands IF:
– Väldigt mycket. Från dag ett har jag fått ett enormt stöd, både från människor i organisationen och från våra supportrar. Den här känslan av att vara behövd, viktig och uppskattad är något som betyder mycket för mig, och det här är första gången jag känner så starkt att människor uppskattar att jag är här, att jag representerar Leksands IF. Den tillhörigheten är otroligt stark.

Slå ihop det med den ständigt funderande skallen och kravbilden han har på sig. Där någonstans tror jag man hittar svaret på varför det låser sig. Det är nog inte så många utländska (eller inhemska för den delen) spelare som känner sådan stolthet över att bli vald till kapten. Många säger det nog till media och spelar sedan vidare som om inget hänt. Jag tror inte att Peter funkar så. Jag tror att han känner ett enormt ansvar för att det här ska bli bra – för allt och alla.

Men vad behövs då, om inte fem poäng (han hade aldrig tidigare gjort mer än tre i en match för Leksand) i samma match kan få betongklumparna runt fötterna att släppa? Att C:et lämnas över till någon annan? Knappast. Att han får tid på sig att tugga på (för det gör han sannerligen, byte efter byte) och växa in i det i takt med att målen kanske börjar ramla in lite oftare? Jag tror det.

Tills dess får alla leksingar trösta sig med att anledningen till att det inte ser så bra ut förmodligen är att det här betyder mer än ni trodde. Det finns något fint i det också.