Tre Kronors avslutade med en seger i TD Garden men det var inte många som hetsade upp sig över det.
Spelarna som var där ute på isen gjorde ändå ett gediget jobb under 60 meningslösa minuter.
Den här turneringen blev ingen svensk succé, snarare ett kvitto på att konkurrenterna i toppen av hockeyvärlden bedriver en helt annan verksamhet och där kan inte svensk hockey konkurrera för tillfället.
Sverige har definitivt spelarmaterialet – men vi har ingen som kan hålla i ratten och det här blev till slut bara ett kvitto på att svensk hockey har ett stort ledarskapsproblem.
Jag tror inte att Sam Hallam är eller kommer bli rätt person för jobbet när spelartruppen består av 20 NHL-stjärnor.
Hallam har ingen erfarenhet av det överhuvudtaget, vilket så klart inte är konstigt.
Om vi börjar med förberedelserna så kan vi jämföra med Kanada.
Efter att trupperna presenterades så fick kanadensarna tidigt information om hur laget var tänkt att formeras, vilka som skulle spela powerplay ihop och hur planen såg ut för att vinna!
Det fanns digitala presentationer som spelarna fick ta del av – tydliga signaler!
Det var inget som existerade i Sverige förutom en gruppchatt under sista veckorna, men som jag förstått det så varit det aldrig någon konkret information som kablades ut den vägen.
Jag säger inte att enbart det hade gjort att Sverige vunnit turneringen – men det hade sänt en signal och ett budskap från ledningen.
Ett budskap från Sam Hallam om att det är han som är chef över hela skiten!
"Vi vet hur vi vill vinna"
"Så här ska vi agera och spela för att lyckas"
"Så här ser kedjorna ut"
"Du ska ha den här rollen för att vi ska lyckas"
Hallam hade kunnat sätta nivån redan där men det gjorde han inte.
När laget dessutom samlades i Montreal och hade två träningspass ihop så valde den svenska ledningen att inte ens känna på powerplay-uppställningarna under det första ispasset – trots ett extremt begränsat utrymme och få tillfällen att bygga kemi.
Är det verkligen vad ett svenskt landslag med våra bästa spelare behöver?
Det krävs en coach som tydligt kan kliva fram med en spelidé som han tror på, en väg för att vinna och ett sätt att få fram det och samtidigt vinna spelarnas respekt och förtroende.
Min bild är tyvärr att Sam Hallam misslyckades ordentligt med den biten och att det här till slut blev en ganska rörig historia för ett svenskt landslag som aldrig riktigt greppade hur Hallam ville ha det.
Om man ska vara lite hård så tror jag att Hallam, Stefan Klockare och Nicklas Rahm var alldeles för nöjda över att bara vara här och få stå där på bänken och se alla häftiga namn på ryggarna framför sig.
Vilket egentligen inte är särskilt konstigt.
Det var säkert en mäktig upplevelse för alla tre – men det gjorde också att allt blev alldeles för mjukt.
Oavsett om vi pratar ett Kanada, ett USA eller ett Tre Kronor fullproppat med NHL-stjärnor så är min bild att det behövs en väldigt stark och erfaren coach som styr med järnhand och har samma bild av sig själv som William Nylander.
En NHL-stjärna på bänken, helt enkelt.
En person som kliver in och ganska snabbt bevisar för spelarna vem det är som bestämmer – mest för att jag tror att spelarna behöver det. Spelarna behöver ingen som är schysst och lyssnar in för mycket utan någon som kan pressa laget ordentligt för att få ut maximalt av alla spelare.
Där blir krocken för stor mellan Nylander, Pettersson, Zibanejad och Karlsson kontra Hallam, Klockare och Rahm.
Men är allt verkligen Sam Hallams fel? Nej, så klart inte.
Det här är ovanför hans huvud egentligen. Ska han tacka nej till jobbet som förbundskapten för Tre Kronor?
Nej, så klart inte.
Och han är nog väldigt bra som tränare för Tre Kronor i Euro Hockey Tour och även VM.
Men vore det verkligen så dumt att ställa typ Paul Maurice på en svensk tränarbänk i Four Nations Faceoff, World Cup eller OS?
Det behöver inte vara just Maurice, men en tränare med tung NHL-erfarenhet eftersom det är ett maxat NHL-lag vi har att jobba med.
Det skulle nog inte vara svårt att få ett stort namn att tacka ja till den uppgiften.
Det här är helt isolerade turneringar som inte har något att göra med den övriga landslagsverksamheten – det pekade Hallam på själv när han fick frågan av Abris på bladet om resultaten och förlusterna under hans tid som förbundskapten.
Äpplen och päron, sa Hallam när ämnet handlade om Four Nations och Euro Hockey Tour.
Två skilda saker.
Jag håller med honom till hundra procent.
Därför tror jag också att Paul Maurice, eller någon annan rutinerad NHL-coach, hade passat mycket bättre för jobbet.
Det hade väl varit kul om vi hade haft ett klockrent svenskt alternativ men det har vi ju inte, så varför inte plocka in en tränare utifrån till den här typen av turnering.
En person som från sekund ett vet vad det handlar om när man har 23 NHL-stjärnor att hantera under en extremt kort period.
Jag kräver inte att Sam Hallam ska klara av det bara för att han har en lång och framgångsrik tid bakom sig i Växjö Lakers.
•••
En sak till vill jag ha sagt också. Fabian Zetterlund borde ha spelat i den här turneringen. Att ha Gustav Nyquist i en fjärdekedja-roll och chippa in och ut puckar känns mest onödigt. Det är ju inte riktigt hans spelstil. Zetterlunds fysik hade kunnat göra skillnad och han kan dessutom smacka in puckar.
