HV71–Brynäs: Det tar vi med oss från matchen
HV:s polariserade special teams
Med ynka fem inspelade poäng efter sju matcher har nog de flesta förstått att det varit en missvisande siffra. Åtminstone om man tittar på hur positiva prestationerna i matcherna har varit.
Kanske kan de fortsatt polariserade prestationerna i boxplay och powerplay vara den tunga på vågen som tidigare saknats. Åtminstone fram till matchen mot Brynäs under lördagseftermiddagen.
HV har presterat fint i såväl numerärt överläge som numerärt underläge i flera matcher hittills. Men så har det även kunnat se ut under föregående säsonger, med bevisat liten effekt på poängintaget.
Vad är då så anmärkningsvärt att just detta förtjänar en egen rubrik, kanske ni undrar?
Jo, jag ska berätta.
Ett återkommande problem för Samuelsson, Lundbohm, Montén, Lundbohm, Blomqvist och fram till i lördags även Eriksson har varit att få laget att prestera på hög nivå i både powerplay och boxplay samtidigt.
Det lyckades man med i matchen mot Brynäs.
Powerplay resulterade i ett mål på fyra försök. Det fanns sprickor i den fasaden även den här dagen, så några större hyllningar blir det inte. Men ett mål i spelformen är ändå nämnvärt i en målsnål match.
Det är framför allt boxplay som enligt mig är en stor anledning till att HV över huvud taget gav sig självt chansen att vinna.
I stället för en rubrik som kunde ha lytt ”Bellows tvåmålsskytt när Brynäs PP vaknade till liv” får vi nu skriva: ”Åtta minuter i boxplay visade att även det kan vara ett blågult vapen.”
Kort och gott hade den här matchen kunnat vara över om Brynäs gjort två mål i powerplay.
Men en seger som den här har HV faktiskt gjort sig förtjänt av.
Den här gången satt inte fem mot fem-spelet som vi tidigare sett. Då klev i stället målvaktsspelet, uppoffringarna och special teams fram och bärgade den första trepoängaren för Jönköpingslaget.
Statements
Redan under matchen mot Rögle visade Niklas Eriksson prov på sitt tydliga ledarskap och sin nolltolerans mot underpresterande spelare med svag form och ett stundtals ifrågasatt kroppsspråk.
Jonathan Ang blev den första spelaren att statuera exempel för den nivå som Eriksson och hans ledarstab kommer att kräva.
Med rätta, vill jag hävda. Det vill jag även hylla.
Faktum är att HV med sin forwardsuppsättning befinner sig i en position som man inte varit i på många år.
Man har faktiskt råd att bänka en tilltänkt toppspelare med gott samvete, eftersom det finns tillräckligt med kvalitet för att täcka upp luckan.
Anton Blomqvist försökte samma metod med en ensam lysande stjärna i en annars ekande tom vintergata. Den stjärnan var André Petersson.
Ang fick spela cirka fem minuter, men fick för det mesta känna träsmak i baken.
Prestationerna från den annars så viktige speedstern på kanten har varit oacceptabla.
Det har passerat flera matcher där han varit helt anonym och även dragit ned den tilltänkta toppkedja som han spelat i.
Men det som blir intressant nu är följande:
Ang kommer att få chansen snart igen.
Nu fick vi se spännande tendenser i den slovakisk-tjeckiska kedjan med Pavol Regenda, Jan Myšák och Lukas Rousek.
Den ser jag som orörbar för tillfället.
Inte heller vill jag röra kedjan med David Pašek, Max Lindholm och Peter Woods, som varit en av hela SHL:s bästa kedjor sett till de underliggande siffrorna.
Utöver fjärdekedjan, där Ang mest troligt inte kommer att spela, återstår kedjan med Mike Hardman, Justin Kloos och Aleksi Heponiemi.
Där tror jag att Ang kommer att få chansen.
Frågan är vem han ersätter av Hardman och Heponiemi.
I mitt tycke har Heponiemi haft en väldigt tung comeback efter skadan. Han har uträttat väldigt lite hittills och har till och med varit svag i många stunder.
Samtidigt är det enkelt att flytta ned Hardman i en fjärdekedja med tanke på den spelarprofil han besitter.
Det är en jobbig fråga som väntar Eriksson inför torsdagens viktiga möte mot Timrå.
