Daniel Wessner skrinnade omkring på isen i samband med TV-Pucken förra helgen.
Som domare.
Han gjorde det bra. Han spred ett lugn och en trygghet omkring sig. Ett lugn och en trygghet som uppenbarligen försvann fullständigt ur ett visst omklädningsrum när han efter i stort sett en hel karriär i föreningens tjänst valde att lägga upp BIK Karlskoga-tröjan på vinden och byta sida.
Det är naturligtvis en väldigt förenklad bild att påstå att frånfället av en ynka spelare förvandlat ett helt lag från toppgäng till hopplös jumbo (floppande värvningar, icke-fungerande spelsystem och överdrivna förväntningar har naturligtvis inte gjort saken bättre), men det fungerar som en bra symbol.
För BIK Karlskoga hösten 2017, för första gången på åtta säsonger utan sin överstegris Daniel Wessner, är en katastrof.
Efter 16 omgångar och sju raka torsk ligger laget sist, med 15 inspelade poäng och en målskillnad på 37-56 (-19).
Att jämföra med fjolårets notering efter samma antal omgångar då 30 poäng och 47-30 (+17) räckte till en andraplats i serien.
Ifjol hade BIK Karlskoga med gröna tränarduon Tobias Thermell och Kristofer Näslund lyxen att vara en uträknad underdog. C Mores Mike Helber stod på upptaktsträffen och sa att laget skulle komma sist. Många andra tyckare var inte sena att ha ungefär samma uppfattning. Det var gratis tändvätska och motivation. Extra bensin på den ”vi mot resten av världen”-mentalitet som forna Bofors så framgångsrikt odlat under många år.
Då klev spelare som Victor Ejdsell, Calle Persson och Henrik Larsson fram och fick en enorm utväxling. I år har det (så här långt) varit väldigt ont om den formen av framgångshistorier.
Men det är knappast att BIK Karlskoga tappat spets som förvandlat dem från ett kvallag i toppen (direktkval mot Rögle i våras) till ett kvallag i botten (just nu jumbo i Hockeyallsvenskan). Tappade spets gjorde man även inför förra säsongen.
Men årets BIK Karlskoga känns inte som raggarna från landet som är så jobbiga att möta att bara vetskapen om att matchen väntar några dagar bort får kommande motståndare att lacka ur. ”Vi mot resten av världen”-mentaliteten känns inte lika stark.
Exakt det där som Daniel Wessner stod för. Det där som kallas identitet.
Spetsar kommer och går. När någon försvinner kliver någon annan in i den rollen. Men själ, hjärta och kultur, ryggraden i ett framgångsrikt lag om ni så vill, det tar lång tid att bygga upp.
BIK har varit ett lag som byggt väldigt mycket på just sådana ingredienser och Wessner var, tillsammans med några ytterligare, symbolen för just det där.
I höst har Mikael ”Daggen” Eriksson varit för ensam. Kanske har även han börjat tänka mer på den stundande domarkarriären.
Daniel Wessner utstrålar trygghet i sin nya roll som domare. I luckan efter honom i BIK-omklädningsrummet har något stort gått förlorat.
Han gjorde sin poängsvagaste säsong sedan 02/03 trots lagets succé ifjol. Men bara själva närvaron var så mycket viktigare än leveransen på isen. Med trotjänaren kvar i laget hade BIK Karlskoga inte legat sist 16 omgångar in i Hockeyallsvenskan.
Så mycket betyder hjärta och identitet.
