Välkomna till Löntas Lördagslista. Här rankar jag de tio mest oviktiga sakerna jag vill berätta om för er – från faktiskt relevant till total oväsentlighet.
Häng med och se om du orkar ta dig hela vägen ner.
10 – Bäckis assistmakande i historisk jämförelse
NHL-studion ikväll (18.30) bjuder alltså Washington mot Long Islands stolthet. Jag kommer bland annat att bidra med ett segment om Alexander Ovechkin och era adjusted goals. Eftersom jag inte vill spoila det så tänker jag har i spalten istället prata om era adjusted assist och Nicklas Bäckström.
Det första först: era adjusted-statistik är en modell utvecklad av hockey-reference.com som försökt räkna ut en formel för ett likvärdigt värde för mål och assist genom alla tider, baserat på antal matcher, laguppställningsplatser och målsnitt i ligan det givna året spelaren åstadkom sina totaler.
Det är på intet sätt ett perfekt verktyg, men det är en sätt att försöka göra historiska jämförelser rättvisare.
Bäckström är enligt denna statistisk en av endast 16 spelare i historien som haft sex säsonger med 60 era adjusted assist.
Före honom märks bland annat Peter Forsberg (7) och Henrik Sedin (8). Sedin är för övrigt delad sjua genom alla tider bakom endast Mario Lemieux, Sidney Crosby och 30/40-talsliraren Frank Boucher (alla 9), Joe Thornton (10), Adam Oates (12) och Wayne Gretzky (19!!!).
Tillbaka till Bäckström så visar det här att vi har att göra med en av tidernas bästa playmakers. Spelar han ut sitt nuvarande femårskontrakt skulle han kunna ta sig till 900 assist (det skulle krävas ett snitt på cirka 40 äpplen per säsong), något som i nuläget bara 19 spelare i historien gjort.
Anpassar vi för era så blir det också ännu tydligare hur bra Bäckström står sig. I faktiska siffror är han 52:a genom tiderna med 668 – anpassat för era kommer han upp på 761 och en 38:e plats någonsin.
Och då kommer han som sagt att klättra.
9 – Bäckis per match: ännu bättre
Okej, en siffra till på Bäckis: antalet assist per match. I skrivande stund har Bäckis snittat 0,72 assist per match under sin karriär, delad 18:e spelare genom alla tider. Bland aktiva spelare är bara Evgeni Malkin och Sidney Crosby före honom.
I den skaran framför honom märks också ett gäng spelare med lite upphackade karriärer. Skruvar man upp kravbilden till 900 spelade matcher (Bäckis har 935) så har han plötsligt delad 13:e spelare genom alla tider.
Den ende spelaren framför honom som inte debuterade i ligan innan 90-talets början är Crosby.
Givetvis kommer den här siffran sannolikt att droppa av en smula när Bäckis åldras, men låt oss i alla fall just nu njuta av tanken att han har ett högre assistsnitt än Joe Thornton, Steve Yzerman och Jaromir Jagr, för att nämna några.
Bäckis tillsammans med backveteranen Brooks Orpik. Foto: Bildbyrån.
8 – Bäckis kontrakt
Mer Bäckis!
Han har som bekant kritat på en ny deal, ett kontrakt som han själv förhandlat fram utan agent. Jag måste ge Bäckström att han löste det väldigt bra. Han kommer vara någon månad ifrån 33 när dealen kickar in, och den kommer betala honom 9,2 miljoner per säsong i fem år.
Han har fullt trejd-skydd de första tre åren och efter det är det en lista på 15 lag som gäller.
Spelare som åldras dåligt brukar ofta visa ganska tydliga ålderskrämpor i det stadiet av karriären där Bäckström är nu, och det faktum att han inte gjort det är ett synnerligen gott tecken för Caps – för det här är ett uppenbart stort bet på att Bäckström åldras bättre än genomsnittsspelaren.
Jag upplever också att spelare som har passningsläggande som sin främsta tillgång generellt brukar kunna vara effektiva ganska högt upp i åldrarna, särskilt om de är Hall of Fame-mässiga som Bäckström.
Intervju med Bäckström om kontraktet kommer i NHL-studion.
7 – Panikcirkeln
Pratade om Bäckström med The Athletics skicklige Caps-reporter Tarik El-Bashir och han plockade fram en liten godbit som jag inte hört förut, men verkligen gillade: Bäckströms ”panic circle”, vilket lirar helt okej direkt översatt till svenska.
Capitals förre coach Barry Trotz myntade begreppet. Det syftar på att alla spelare har ett område av personal space (personlig sfär lirar sämre på svenska) och om en motståndare kommer innanför det så blir de stressade och skickar ifrån sig pucken.
Enligt Trotz hade Bäckström den minsta panikcirkeln han någonsin sett hos en spelare.
Jag kollade extra efter det när jag såg Capitals mot Devils i torsdags och jag rekommenderar er att göra samma sak när ni ser dem mot Islanders ikväll.
Framför allt ute mot sargen så är Bäckström iskall i hur han suger åt sig bevakning och håller den ifrån sig med en stadig dos hockeyröv och balans. Det skapar tid och utrymme för andra, och tillåter Bäckis att tålmodigt vänta in det bästa läget att slå sina mackor.
6 – Det vilda skottet
På tal om Ovechkins målskytte: siffrorna kommer i sändning men jag måste också ha lite mer svävande beskrivningar om det. Jag har sett Alexander Ovechkin få på fullträffar live ett par gånger nu, men man slutar inte häpna. Det är något otroligt våldsamt och otämjt över skotten han skjuter. Man brukar tala om tunga skott, men det där är ett vilt skott. Det är lite grann som Cristiano Ronaldos kanoner, både stenhårt och med en bana i luften som är svår att förstå sig på.
Fri sikt är inte värt mycket när den här mannen får skjuta, för keeprar är det bara att brösta upp sig som om de vore 14-åringar efter sina först bänkpresspass och hoppas på det bästa.
Och en sak till om Ovie: varenda gång man ser den här mannen utanför rinken så förstår man var kraften kommer ifrån. Han är en massiv varelse.
Ovie gör sin elfte säsong som kapten i Capitals. Foto: Bildbyrån.
5 – Zoneentries
Bäckström och Ovechkin innehar sannerligen vardera en av de tre spetskompetenser vi ofta pratar om gällande powerplayspel (i alla fall som jag upplever det). Det ena är spelfördelandet, det andra är skottet och den tredje är spel framför mål. Man skulle kunna addera quarterbackande också, men egentligen är det bara en kombination av de första två.
Hur som helst är jag säker på att ni kan räkna upp ett gäng spelare som excellerar i powerplay tack vare sin förmåga att skjuta mål, leverera mackor, kriga och styra puckar framför mål eller patrullera på blå.
För mig finns det dock en enormt bortglömd spetskompetens av stor vikt i numerärt överläge: zone entries.
Att kunna ta in pucken över blå med kontroll och etablera spel är enormt, enormt viktigt för ett framgångsrikt powerplay och det känns ofta väldigt bortglömt.
Det är svårt att säga exakt hur mycket mer zontid bra zonentries kan ge, men om vi leker med tanken att det i snitt ger fem sekunder mer zontid per powerplay så kan vi säga följande:
Medianvärdet för antal powerplaytillfällen ifjol var 236. Om du skulle tillbringa fem sekunder extra i zon per powerplay skulle det ge över 19 minuter mer zontid över en säsong.
Just nu snittar lag knappt ett skott per mål per spelad minut och bara där skulle du ha något mål till, men då är den beräkningen baserad på all powerplaytid – skottet kommer så klart mycket tätare den delen av powerplayet du faktiskt du anfaller och inte håller på att tråckla i mittzon eller börja om bakom egen kasse.
Lägg vidare till energin och frustrationen det skulle spara in på, och jag tror att det vore väldigt signifikativt.
Gällande vilka spelare som är bra på det här så finns det mig veterligen ingen offentlig data att luta sig mot, men magkänslan säger att kombon fart, händer och spelsinne (så att man kan transportera själv eller hitta pass om BP pressar aggressivt) bör vara vägvinnande. Sådana som Connor McDavid, Nathan MacKinnon och Jack Eichel känns tämligen uppenbara. Den nya generationen backar med Quinn Hughes, Cale Makar och Rasmus Dahlin poppar också upp i skallen.
Ska man dock plocka fram en spelare som har det här som sin spetskompetens utan att kanske vara en superstjärna i övrigt så dyker Marcus Johansson direkt upp i skallen. Han var en viktig del av Capitals fruktade powerplay under sina år mycket tack vare sin pucktransport. Han är en sådan som alltid verkar hitta en väg om den finns, och är det stängt så kommer det istället en passning dit luckan har öppnats.
Min poäng är i alla fall att vi pratar om det här för lite, och om jag ska vara ärlig så tror jag faktiskt att NHL-lag tränar på det för lite också. Baserat på de (vid det här laget rätt många) NHL-träningar jag sett så känns det som att fördelning av träning på uppställt powerplay kontra tagande av blå har alltför stor tungvikt på det förstnämnda.
4 – Bäckströms effekt på Holtby – och Robin Lehner
Bäckströms kontrakt och faktumet att Alexander Ovechkin och Jakub Vrana behöver nya dealer efter 2020-21 – och inte minst att Ilya Samsonov verkar vara på riktigt – betyder att vi sannolikt ser Brayden Holtby i en ny tröja nästa säsong.
Det här lär få effekter även för Robin Lehner. Vi har ett gäng riktigt bra målvakter på väg mot UFA-status den här sommaren.
Bland dem märks till exempel Jaroslav Halak och Anton Khudobin som båda gjort strålande jobb som 1B-alternativ de senaste säsongerna. Vi hittar också Lehners nuvarande partner Corey Crawford som kommer med frågetecken kring hälsa och ålder, men som har varit en oerhört bra målvakt under sin karriär. Vi hittar också Lehners tidigare partner Thomas Greiss samt landsmannen Jacob Markström.
De som lär bli mest attraktiva är dock onekligen Vezina-vinnaren Holtby, som var storartad när Caps vann Stanley Cup, och så Lehner.
Lehner har i ärlighetens namn klart överglänst Holtby de senaste två åren och sättet han har levererat i fyra olika klubbar (i två av dom dessutom med de väldokumenterade problemen vid sidan av isen) gör att det finns all anledning att tro att han är den bästa målvakten tillgänglig i sommar.
Även om det verkar till synes svårlöst och nästan dumt för Capitals att förlänga med Holtby utesluter jag inte att det händer. Annars tror jag inte att det är omöjligt att han skulle söka sig hemåt.
Holtby är uppväxt som bondpojk i lilla Marshall i Saskatchewan, som är inom (norrländskt) bilavstånd till både Edmonton och Calgary. Det är två lag med något oklara målvaktssituationer, även om det för tillfället inte är någon panik i vardera klubb. Var Holtby till slut hamnar kommer påverka Robin Lehners situation, för i mina ögon finns det nästan ett överflöd av bra målvakter som just nu är UFA:s, sett till vilka lag som har behov och utrymme.
Hur ser Lehners situation ut just nu då?
Jag tror att Chicago kommer göra en ansats att hitta en lösning, men de är tajta mot taket. Dylan Strome ska ha ett nytt kontrakt och dessutom kickar Alex DeBrincats förlängning in i sommar. Vi vet dessutom hur blodigt lojal Stan Bowman har varit mot sina Cup-vinnande nyckelspelare, och att behålla Lehner skulle betyda att man inte kan betala Crawford.
Många om, men omöjligt är det inte och jag blir inte förvånad om de förlänger. För mig finns det dock en klubb (egentligen två, men Buffalo går bort av förklarliga skäl) där jag känner att Lehner skulle passa perfekt: New Jersey Devils.
Devils har haft enorma målvaktsproblem de senaste åren och de behöver någon som kan vara räddaren i nöden bakom ett valpigt försvar, något Lehner visat att han kan både i Buffalo och Chicago.
De försökte avsluta sin ombyggnation i somras men efter en säsong där allt har gått fel här den börjat om igen. De har skeppat Hall för tillgångar, och lär lasta iväg några spelare till vid deadline och drafta högt i sommar.
Där kan det dock räcka.
Med stommen de har i Nico Hischier och Jack Hughes så borde det vara nog för att försöka kliva framåt redan i höst, precis som de gjorde i somras.
Utöver att Lehner skulle kunna maskera några av defensiva tillkortakommanden som det här laget kommer ha även nästa år så tror jag att det här även vore en bra matchning för Lehners starka personlighet.
Devils har ett ungt lag som nästan verkar lite försynt, och hans eldiga passion och vilja att säga vad han tycker skulle nog kunna komma till pass här. Vidare så är Devils inte direkt det sexigaste laget i ligan och den närvaro som han har utanför isen tror jag skulle hjälpa klubben som helhet.
3 – Erik Gustafsson på väg bort?
Scott Powers på The Athletic har rapporterat att Chicago börjat höra sig för kring marknaden för Erik Gustafsson och att de haft samtal om backen med ett par klubbar.
Chicago har som vi ovan nämnt en svår lönetakssituation och det kan bli knivigt för dem att betala Gustafsson – även om det i ärlighetens namn är svårt att veta vad han ska ha för kontrakt.
27-åringen gör i år sin bara andra fulla NHL-säsong och han har tagit ett steg tillbaka jämför med fjolårets dundrade genombrott då han pangade in 17 mål och hade totalt 60 poäng på 79 matcher.
I år snittar han 0,38 poäng per match, vilket ligger väldigt mycket linje i vad han gjorde de två halva säsongerna han gjorde innan ifjol (då låg han sammanlagt på 0,39).
Gustafsson har också onekligen defensiva tillkortakommanden.
Samtidigt: 60 poäng är 60 poäng och det är en enormt imponerande total. De senaste fem säsongerna bara 13 andra backar nåt dit. Det är Norris-vinnarna Karlsson, Burns, Hedman, Giordano, Doughty och Subban, samt John Carlson och Roman Josi som lär göra upp om priset i år.
Vi hittar också spelare som Morgan Rielly, John Klingberg och Kris Letang som rör sig/har rört sig i utkanten av Norris-diskussionen och så till slut två spelare som man i alla fall till viss del kan jämföra med Gustafsson – Keith Yandle och Shayne Gostisbehere.
Jag menar inte att Gustafsson är lika bra som dem, men han är en snarlik typ – en back som du kanske aldrig skickar ut mot en toppkedja men som du gärna låter styra ditt powerplay.
Gostisbehere var tre år yngre (och RFA) när han skrev sitt kontrakt värt 4,5 miljoner över sex år. Yandle var däremot ett par år äldre än Gustafsson när han skrev sitt sjuårskontrakt med Florida, värt 6,35 miljoner/säsong.
Hade Gustafsson slagit sig in i ligan tidigare och levererat snarlikt det sättet han gjorde ifjol (Yandle har tex. bara varit över 60 en gång men legat stadigt runt 40-50) så hade han blivit en väldig rik man. Kanske hade det räckt om han dundrat på med en liknande säsong, men nu tror jag många klubbar är osäkra på vad de får – och jag kan helt ärligt inte gissa vad hans kontrakt till slut kommer att bli.
Nåväl, det är ett framtida problem. Tillbaka till nutid.
Gustafsson firar VM-guldet 2017/18. Foto: Bildbyrån.
Gustafsson kan nämligen först och främst bevisa sitt värde genom att (om han blir trejdad) bidra till ett framgångsrikt slutspel för ett lag som ska försöka åstadkomma något i slutspelet.
En liten outsider för mig här är Montreal, om de lyckas rycka upp sig såpass att de är med i racet när deadline närmar sig. Canadiens har fått svårt att få till sitt powerplay de senaste åren och ett problem har varit att Jonathan Drouin (som just nu är skadad) som leftare gör sig mycket bättre till vänster i PP. Det blir väldigt onaturligt med en högerfattad pointman (som Montreal haft i antingen Shea Weber eller Jeff Petry).
Canadiens är visserligen helt okej i PP i år men jag skulle ändå vara nyfiken att se en uppställning med till exempel Drouin till vänster, Gustafsson på point och Tomas Tatar på den högra cirkeln.
Canadiens har det vidare inte överdrivet tjockt på vänstersidan av försvaret, så det finns plats där också.
Om Chicago tvingas rea bort honom kan jag tänka mig att Boston också intresserade. En stor del av Bostons framgång i powerplay baseras på den fina kemi Brad Marchand och Torey Krug har i form av positionsbyten och kreativitet. Baserat på hur Gustafsson fungerat med Patrick Kane så skulle han kunna vara en bra light-version av Krug om något skulle hända med honom.
Det bygger dock på att de bedömer fattningen på klubben som avgörande, för annars har de ett fullgott alternativ i Charlie McAvoy.
Till sist: jag hade kunnat pilla in Pittsburgh här också, framför allt om Jake Guentzel inte var långtidsskadad. De har spelat honom som Kessels ersättare till vänster i PP men med högerfattade Kris Letang eller Justin Schultz på blå har det blivit skevt med leftare på båda cirklarna.
Jag tror dock alltjämt att en vänsterfattad point inte hade varit dumt för Penguins, då Evgeni Malkins bomb till höger är och förblir en viktig nyckel – särskilt med Kessel borta – och det är ett naturligare pass för en leftare.
Schultz kontrakt går för övrigt ut i sommar och jag håller det inte för omöjligt att Penguins går efter Gustafsson om han försvinner.
2 – Djävla fin tejp
Kikade in på New Jerseys morgonvärmning inför matchen mot Washington i torsdags. Då båda svenskarna Jesper och Jesper var placerad bredvid varandra i hörnet, Boqvist med supertalangen Quinn Hughes på sin andra sida.
Boqvist fick bo hos Bratt hans första två månader i ligan och har på så sätt hjälpt honom att komma in i ligan. Fint!
Något annat som är fint är Jesper Boqvists tejpning. Håll koll på den. Kaxigt sparsamt vit tejp längst främst på klon, och inget mer. Läckert.
1 – Era adjusted namn
När man dyker i era adjusted stats så dyker det alltid upp några riktiga godbitar till namn från den tiden då världen var svartvit.
Vi har till exempel namnen som låter som en hårdkokt privatdeckare som inte räds för att ta till nävarna när lagen inte räcker till:
*Cooney Weiland
*Busher Jackson
*Hec Kilrea
Eller namnen som låter som godhjärtade privatdeckare som aldrig tar till mer våld än vad som behövs:
*Carson Cooper
*Newsy Lalonde
*Reg Noble
*Art Chapman
Folk som låter som Mighty Ducks-karaktärer:
*Hooley Smith
*Dit Clapper
*Hap Day
*Bun Cook
Herrar som låter som någon du vill ta en öl med:
*Normie Himes
*Bert Olmstead
*Babe Siebert
Namn som låter som någon som du ABSOLUT inte ska blåsa i en knarkaffär.
*Ebbie Goodfellow
Folk som låter som folk som bara hade allmänt coola namn:
*Sylvio Mantha
*Syl Apps
*Aurele Joliat
*King Clancy
Folk som låter som att de heter Celine Dion om man läser snabbt:
*Cecil Dillon
50% rabatt i 3 månader Skaffa PLUS. (Säg upp när du vill.)