Både Brynäs och Linköping har lyckats bra förr, den här gången gick det sämre, i alla fall vad gäller herrar Caporusso och Zengerle som båda har fått lämna sina klubbar.
För att Stefan Bengtzén inte visste vad han gjorde?
För att Fredrik Emvall hade dålig koll?
Tror jag inte alls. Snarast visar det på hur svår uppgiften är. Varje värvning är någon form av chanstagning, även när du hämtar Kalle Karlsson från grannklubben Puckens IF, men det är ofta ännu besvärligare när det handlar om en utländsk spelare, utan erfarenhet av svensk hockey.
Ta kanadensaren NN som öst in poäng i liga XX, hur överför man detta till svenska förhållanden?
* I vilka sammanhang har han gjort sina mål, på vilket sätt, i vilken omgivning?
* Hur är han som person i omklädningsrummet?
* Lyfter han andra på isen, hur fungerar han i motgång, medgång?
* Har han familj, kan den trivas i Sverige, därmed spelaren må och prestera bra?
… och så vidare; jag tror varje sportchef känner igen sig här. Ju mer bakgrundsjobb desto större träffsäkerhet, men det finns ingen garanti, framför allt ingen given korrelation mellan ”stort namn” och ”succé”, något jag tycker många supportrar borde ha i åtanke.
”NI MÅSTE VÄRVA!”, heter det gärna i motgång.
Om det vore så lätt …
Nå, i spåren av Caporusso/Zengerle tror jag SHL-klubbarna gör bra i att vara ännu mer restriktiva, titta ännu mer på vad som redan finns i de egna leden, och inte minst på vad som redan finns i Sverige.
## Finns mycket att vinna här.
## Ekonomiskt – men också i goodwill hos supportrarna.
Jag tror Luleås anhängare tycker det är roligare när Einar Emanuelsson får chansen och tar den än om valfri finsk Liiga-forward kontrakteras.
Jag tror Växjös fans tycker det är roligare när Joel Persson från division I-laget Kristianstad får chansen och tar den än om valfri nordamerikansk AHL-back kontrakteras.
Dessutom är det alltså billigare.
Så … ska SHL-klubbarna aldrig värva stort? Klart de ska, profiler både säljer biljetter och bidrar till framgång, som Bud Holloway, Ryan Lasch, Noah Welch, René Bourque, och träffar man rätt är allt lätt.
Men fråga vilken sportchef ni vill och ordet ”lätt” är inte det han tänker på först.
Vägen fram, inte minst när kravet på eget kapital höjs, är att vara restriktiv som fasen vad gäller utländska värvningar.
Inte säga nej per automatik. Men tänka efter.
## Svensk hockey är närmast världsledande vad gäller talang – utnyttja den, inte bara självskrivna kort som Rasmus Dahlin, Isac Lundeström, Erik Brännström, utan våga mer.
## Svensk hockey har en andraliga som håller hög klass, det finns division I-klubbar där spelarna har god potential – ta vara på detta.
SHL är en utvecklingsliga, för de som vill upp, för de som vill starta om.
SHL är en liga för hungriga spelare.
Jag säger inte att average Joe från AHL per automatik saknar hunger, absolut inte, men när det produceras så många bra spelare på ungdomsnivå i Sverige, när det finns en sådan bredd i svensk hockey att allsvenskan håller god klass, då borde SHL:s sportchefer verkligen bara plocka russinen ur den utländska kakan, inte mer.
Det är bra för ekonomin, det är bra för publikintresset.
Va? Slår jag in öppna dörrar? Tja, kanske.
I Färjestad är Michael Lindqvist (AIK) en jättesuccé, i LHC har Daniel Olsson Trkulja (AIK) sett spännande ut, Linus Johansson fortsätter visa att Djurgården gjorde rätt som tog honom från Mora 2016, Lars Bryggman (Pantern) glade i Malmö förra vintern, det poppar upp spännande ungdomar här och var (hej, HV; hej, David Gustafsson), så … visst, dörrarna är kanske upplåsta sedan länge.
Men säg så här då: jag hoppas alla klubbar ser trenden och följer den.
Fortsätt. Öka. Ni är på rätt väg.
