EK: Då är SHL en utopi för Björklöven

Björklöven och Djurgården bjöd ännu en gång på en smått knäppt underhållande match. Men långt ifrån de tidigare målfesterna där Björklöven vunnit mot Stockholmslaget.

Den här fredagskvällen började så bra för Björklöven sett till den första perioden. Där var Björn Hellkvists lag som bäst och som kaxigast. Det måsta vara underbart att ha den förkrossande majoriteten av de 5 161 åskådare i Visionite Arena (minus den rätt röststarka Djurgårdsklacken) bakom sig.

Och när första bästa powerplay dök upp smällde det direkt. Det var liksom förbestämt att Fredrik Forsberg skulle skjuta från sin favoritvinkel, högt förbi Hugo Hävelid som precis i skottögonblicket blev skymd.

Forsbergs 28:e balja för säsongen. Snart är han tidernas bästa målskytt under en säsong i Hockeyallsvenskan.

Daniel Viksten hade också ett par heta chanser i den första perioden.

Men Hugo Hävelid visade först av alla på isen – slutspelsklass.

Djurgården hade också ett par möjligheter första 20 och den allt hetare Tyler Kelleher hade en ribbträff. Kelleher blir successivt det anfallsvapen Djurgården hoppas ha fullt laddat till slutspelet i mars.

Men sett till spelet trivdes Björklöven bäst i den fartfyllda, svängiga och lätt flängiga hockeyn där chanserna poppade upp mest av allt för att hockey är en snabb sport där pucken är snabbast av alla.

Djurgårdens huvudtränare Robert Kimby måste ha mått pyton inombords när det blir så svårkontrollerat.

Andra perioden var något helt annat.

Djurgården såg bara ut att ha bestämt sig för att nu får det vara färdiglekt.

Det var en klart bättre start i andra perioden. Mer aggressivitet. Mer spelare in framför Björklövenmålvakten Joona Voutilainen och fler skott mot mål.

Joona Voutilainens första match på en månad var mycket bra i två perioder. Han var följsam, tät och väldigt skicklig i spelet med blicken mot pucken. Han såg allt. Och tog allt.

I tredje perioden sprack det.

Ingen skugga över Voutilainen. Det var en del försvarsslarv där Mathew Maione var skyldig till ett par av baklängesmålen.

Men det var också ett resultat av ett konsekvent starkare och mer malande Djurgården.

Ganska signifikativt att det var Melvin Wersäll som gjorde Djurgårdens första mål för kvällen – och hans första för säsongen. Snart 20-årige Wersäll har kämpat sig tillbaka efter en axelskada och har nu med tre forwards borta (Axelsson, Blomgren och Brodin) en plats i fjärdekedjan.

Mot Almtuna sopade han också in en puck men blev blåst på det målet.

1–1 mot Björklöven var tyngre, viktigare för det var början till Djurgårdens vändning.

Och det är ännu en gång ett Djurgården som visar sig vara starkast i den tredje perioden trots ett målmässigt underläge inför den. Det var elfte gången som Djurgården låg under efter två perioder. Och den femte gången Robert Kimbys lag vände till vinst.

Det är överlägset bäst i Hockeyallsvenskan.

Och 25 sekunder efter Wersälls 1–1 höll sig Djurgårdens bäste forward den här kvällen – Arvid Costmar – framme och klippte in 2–1 på volley. Efter det reste sig inte Löven.

Tyler Kelleher fick utdelning på sitt tredje, fjärde eller om det var femte försök. Han är två nivåer bättre nu efter höftskadan än när han åkte omkring i sirap i veckor och försökte spela den snirkliga och spännande hockey han vill spela. Nu har han benen med sig.

Maione var ute och cyklade även på Kellehers mål och var inne på tre av fyra baklängesmål för Löven. Det håller naturligtvis inte.

Framför allt inte när slutspelet kommer.

Djurgården tog revansch på sig själv och på Björklöven för de två tidigare förlusterna.

Hugo Hävelid var en matchvinnare i den första perioden när han höll underläget vid ett mål. Det var många i Djurgården som var bra.

Björklöven och Björn Hellkvist får en ny chans på Hovet redan på måndag.

Vi är nu i slutet av januari och det är härligt när det börjar kännas att slutspelet närmar sig. Och för Löven är det nog också skönt att det på samma gång återstår tid att förbättra bristerna i försvarsspelet. På den punkten är Umeås hockeystolthet fortfarande veckor ifrån där man måste klara av att vara.

Både BIK Karlskoga och Djurgården är mycket bättre på egen planhalva än vad Löven är. Och det är SSK också. Med den insikten är SHL en utopi för Björklöven utan kraftiga förbättringar defensivt.