Bjurman: "Är det du, Daniel, eller är det din bror?"

NEW YORK. – Är det du, Daniel, eller är det din bror?

En gång sa jag faktiskt så när jag mötte den ene av bröderna Sedin och det skulle dessvärre kunna hända igen, för pinsamt nog är jag en av lallarna som aldrig lärt mig skilja tvillingarna åt.

Det hindrar inte att det kommer värma hjärtat att se dessa eviga hjältar få sina tröjor hissade i taket i Vancouver i veckan.

Bjurmans krönika presenteras av Watch It Live

Det är en defekt av något slag det där, en brist i hjärnan som gör att jag fortfarande inte kan säga vem som är vem i hockeyhistoriens främsta tvillingpar. Jag följde dem ändå nära i 13 säsonger och träffade dem flera gånger per år och alla andra som haft så mycket med dem att göra vet definitivt om det är Daniel eller Henrik de har framför sig.

Särskilt penibelt är det i skenet av att de nu pensionerade ångermanlänningarna hör till de absoluta favoriterna bland alla svenskar jag bevakat här borta sedan 2005. De var fantastiska hockeyspelare – och ännu bättre människor. Så oerhört vänliga, ödmjuka, generösa, hjälpsamma och renhåriga. Fick jag hålla en kurs i hur blivande NHL-spelare – och idrottare överhuvudtaget – borde bete sig hade jag anlitat Danne och Henke låtit dem berätta. De är förkroppsligandet av facit i det ämnet.

Och med anledning av att de nu, så rasande välförtjänt, får sina tröjnummer bevarade för evigheten och uppskickade i taket i Rogers Arena tänkte jag att det kunde passa att lista de bästa minnena med de rödlätta ikonerna.

Vi börjar med värsta ögonblicket – som på sätt och vis blev deras största.

Vancouver blev aldrig Stanley Cup-mästare under Daniel och Henrik Sedins tid i klubben. Foto: Bildbyrån

Game 7 i finalen 2011

Det är förstås den mörkaste stunden i karriären för alla som spelade i Canucks vid den tidpunkten. De hade chansen att vinna organisationens första Stanley Cup i en historisk Game 7 hemma i ett Vancouver försatt i vildögd feber, men förlorade mot Boston Bruins och fick efter en fruktansvärt infekterad holmgång till serie se Zdeno Chara lyfta bucklan på egna rinken.

Men det var efter den vidriga snytingen de båda gentlemännens storhet som ledare och människor blev som allra tydligast. Medan alla andra canucker gömde sig i de inre environgerna i omklädningsrummet och vägrade prata med media stod de i över en timme och svarade på fråga efter fråga efter fråga. Först på engelska, sedan på svenska. Trots att de garanterat led, trots att de som alla andra i laget antagligen bara ville dra ett täcke över huvudet och glömma alltsamman – inklusive det faktum att besvikna fans höll på att bränna ner hemstaden. Men de såg det som sin plikt att stå där och skydda mindre rutinerade lagkamrater. Det glömmer jag verkligen aldrig.

Henriks Art Ross Trophy 2010

Det var klappat och klart. Canucks hade vunnit sista grundseriematchen i en matiné mot Calgary med 7–3 och Henrik bokförts för ytterligare fyra assist (och Daniel fullbordat ett hattrick, för övrigt). Därmed slutade han på 112 poäng och hade åtta poäng till godo på tvåan i poängligan, Sidney Crosby. Att Pittsburgh skulle spela senare samma kväll spelade ingen roll. Det fanns ju ingen möjlighet att ”Sid” kunde komma ikapp.

Så jag, som just hade sett Rangers missa sitt första slutspel under Lundqvist-eran i ett straffdrama i Philadelphia och befann mig i pressrummet i källaren i hallen som nu heter Wells Fargo Center, gjorde segerintervju och skrev lyrisk krönika om den andra svensken – tillika andra ångermanlänningen… – som vunnit Art Ross Trophy och jag ”fick” två uppslag och förstasidan i Sportbladet och tidningen gick i tryck. Sedan började Penguins match mot Islanders på Long Island. Efter sex och en halv minut hade Crosby spelat fram till två mål. Och 11.09 in i andra perioden var han uppe i fem poäng. Då bröt panikens svettdroppar fram i gamle Bjurres panna, det kan jag försäkra.

Tre poäng till under andra halvan av matchen var ju inte det minsta otänkbart. Men tack och lov saktade han in och slutade producera och total katastrof för Sportbladet kunde undvikas…

Daniels Art Ross Trophy 2011

Väldigt mycket mindre dramatiskt. Det var bara förstummande att näste Sedin blev tredje blågule stjärnan i historien att vinna poängligan exakt ett år senare. Det säger allt man behöver veta om vilket unikt brödrapar de var. Som Henrik är noga med att påpeka vann Daniel dock inte Hart Trophy (priset till grundseriens MVP) samtidigt. Det gjorde Henrik och är därmed ensam i familjen om den triumfen…

Sista matchen på hemmais blev känslosam för tvillingarna Sedin. Foto: Bildbyrån

Sista matcherna i april 2018

Mycket lite är jag mer tacksam över att jag fick vara på plats och uppleva hyllningarna tvillingarna förärades i allra sista hemmamatchen, 5 april 2018. En hel stad tog, kändes det som, farväl av sina största söner – och den emotionella laddningen dämpades ju inte när Daniel, helt i enlighet med klassisk Hollywood-dramaturgi, avgjorde i förlängning. Framspelad av Henrik. Men den allra sista matchen, borta mot Edmonton två dygn senare, var på sätt och viss ännu större. För då fick de motta nästan lika hjärtliga hyllningar av Oilers-fansen, inte precis kända för sina kärlek visavi Canucks. Då har man gjort något oerhört speciellt.

Den vassa Daniel-repliken 2011

Att de alltid ställde upp och alltid var schyssta innebar inte att bröderna Sedin inte kunde vara lite smågiftiga om tillfälle gavs. Det fick jag om inte annat lära mig när jag i ett ”mediascrum” med Daniel mitt under finalserien 2011 tog upp det skoningslösa resschemat med flighter fram och tillbaka genom tre tidszoner var och varannan dag. ”Det är ju utmattande till och med för oss i media”, sa jag. Då tittade Danne upp, log snett och replikerade: ”Och då är ändå du i så bra form”. Touché!

Vancouver och Chicago möttes i några episka slutspelsserier Foto: Bildbyrån

Chicago-serierna

Ett tag i slutet av 10-talet var det vårtradition att resa till Chicago och Vancouver och se Blackhawks och Canucks försöka ha ihjäl varandra i fruktansvärda fältslag till playoff-serier. De möttes tre år i rad – 09, 10 och 11 – och gosse, det kokande adrenalinet skvätte om varje byte. Elaka upplagor av Blackhawks vann de två första gångerna och om det var någon gång Daniel och Henrik höll på att säga något riktigt opassande om motståndare var det efter sista förlusten 2010. En sådan som Dave Bolland återfanns INTE på listan över NHL-kollegor de planerade att bjuda över på midsommarfest i Ö-vik.

Canucks fick sin revansch i första omgången året därpå, när de visserligen tappade 3–0-ledning men kom tillbaka och vann på övertid i Game 7. Bland annat för att de själva hade några mindre sympatiska karaktärer i truppen. Alexandre Burrows, Ryan Kesler och Maxim LaPierre var i sanning inga svärmorsdrömmar de heller.

***

Nå, förhoppningsvis väntar det allra finaste minnet på onsdag. Känner jag staden Vancouver rätt blir ceremonin i Rogers helt otrolig. Det är ju stadens allra största som ska hedras.

Om jag nu bara kunde avgöra vem som säger vad under festligheterna på isen…