Det är smått osannolikt, det var det redan i Örnsköldsvik i onsdags, men nu är vi framme vid match sju i finalserien mellan Modo och Djurgården.
Modos finfina 3–1-ledning i matcher har krympt från två matcher till en match till… den totala ovissheten.
Hovet och Djurgården kraftsamlade efter 6–4-vinsten på bortaplan. Djurgården fick till en sista fredagskväll på Hovet den här säsongen. Runt arenan såldes öronproppar före matchen mot Modo. Wow, tänkte jag. Ska det verkligen vara nödvändigt?
Nog för att det är ett jäkla härligt drag och höga decibeltal när det kokar här inne på Hovet, men öronen och själen har ju liksom vant sig vid det.
Sedan fattade jag att det var hårdrockskonsert med Sabaton i Globen och då gick det upp ett ljus. Det var därför det såldes öronproppar.
Men visst var det ett bra ös på läktarna även om Djurgårdens tidigare finalmatcher skämt bort oss med tifon och nog också ett ännu högre ljud (och oljud).
Djurgården gav sitt yttersta. Den mer eller mindre sönderslagne lagkaptenen Marcus Krüger, som har spelat med en hel arm och en trasig, och samma sak när det gäller ben och knän, visade vägen genom att göra 1–0 på ett sådant sätt som bara en spelare med ett enormt hjärta och en glödande passion för sin klubb kan göra.
Krüger stod framför Modos mål och vinklade på nåt sätt in 1–0-målet på pass från 37-årige Linus Klasen och 38-årige Nicklas Danielsson. Ett mål som innehöll otrolig mängd hockeykunnande och erfarenhet.
Modo var inte med i matchen i den första perioden. Skapade inget. Såg närmast paralyserat ut.
Men i den andra perioden tog sig Mattias Karlins Modo in i matchen via ett powerplay. Theodor Niederbach gjorde 1–1 på ett av få sårbara ställen hos Djurgårdens storspelande målvakt Jesper Myrenberg har. I det så kallade gubbhörnet mellan benskyddet och stöten. Andra perioden var ett enormt tryck från Modo efter det målet.
Det var också där och då som Marcus Krüger gjorde sitt sista byte. Åtminstone i den här matchen. Man vet aldrig med den mannen.
Men det var med ett Djurgården utan Krüger som Modo såg sin chans. Kanske. Mikkel Aagaard smällde in 2–1 i powerplay och Modo var från 10.42 i den tredje perioden och i exakt sju minuter och 32 sekunder i SHL. Efter sju års väntan. Men Djurgården gjorde ett sista ryck, plockade ut målvakten Jesper Myrenberg och chansade med sex utespelare och tom kasse. Modos slutspelssuverän David Bernhardt skickade en puck mot det tomma målet, men utan att träffa.
Istället tekning i Modos zon. Och extraforwarden Ludvig Rensfeldt, som började som extraforward, fick chansen och var inne på isen. Ett lyckodrag. Linus Klasen fick tid, himlens portar öppnade sig, och Klasen dunkade in 2–2 bakom Kristers Gudlevskis och final 6 fortsatte resan till övertid.
Under de första extra 20 minuterna hade både Djurgården och Modo varsin chans att avgöra i powerplay, men nix.
Istället kom avgörandet tidigt i period 5. Med extraforwarden Ludvig Rensfeldt på isen styrde Fredrik Forsberg in det vinnande 3–2-målet 81.59 ifrån matchstart. Calle Odelius, den nästan bortslarvade Djurgårdstalangen, sköt och Forsberg gjorde resten. Rensfeldt spelade bara lite drygt sex minuter av de nästan 82, men var plus två i plus/minus och hade en assist.
Djurgården har hämtat ikapp 3–1-underläget till 3–3. Hockeyfesten eller darret fortsätter.
Man lider med Modo. Det gör man. Men att få se en sjunde och avgörande finalmatch mellan klassiska Djurgården och Modo kan ingen egentligen må dåligt av.
Valborgsmässoafton 2023, och 1 maj, blir något att minnas eller förtränga för lång tid framåt för de som håller på Djurgården och Modo. Hockey är underbart. Kom ihåg det!
