Var Rasmus Dahlin en ren PR-kupp?

Den som såg Sverige med nöd och näppe 1–0-besegra Tyskland i gruppspelet kan inte ha blivit tokförvånad i går, inte om han eller hon är ärlig mot sig själv.

Större än så är inte skillnaden i en enskild match, i en kort turnering, mellan ett svenskt B/C-landslag och ett frejdigt tyskt landslag fullt av DEL-spelare.

Jag vet: ni vill att skillnaden ska vara stor, ni vill att Sverige bara ska vinna när helst matchen än spelas, må lagen innehålla vilka spelare som helst, för … Sverige är ju Sverige, Tyskland är ju Tyskland.

## Sorry, önsketänkande. 
## Det fungerar inte så.

Jhonas Enroth räddade Sverige i gruppspelet, i går hade Viktor Fasth ingen stor dag, det och oförmågan att få ut max av spelarna var nog för att det skulle bli ett tidigt OS-adjö.

Jag skulle tro att det här svenska hemmalandslaget vinner sex, sju matcher av tio mot Marco Sturms gäng.

Är en förlust då ett fiasko?

Klart det inte är, vi måste vårda betydelsen av ord i svenska språket, inte minst vi som är journalister och inte ska (tycker jag) agera besvikna supportrar.

Torsken mot Vitryssland 2002 var ett fiasko, hade det här varit en serie i bäst av sju och Sverige förlorat med 0–4, då hade det absolut varit ett fiasko.

Men nu … en stor besvikelse, inget snack. Icke godkänt. Men sett till hur det sett ut i turneringen – ingen chock.

Jag tror vi tenderar att övervärdera KHL, åtminstone underskattar vi svårigheten att komma från den mer defensiva ligan och sedan passa in i en mer offensiv, skridskostark hockey.  

## Jag såg inget svenskt lag som satt ihop, jag såg inget lag som sprudlade av spelglädje.

## Det var ett problem. Ett stort sådant.
## Ärligt talat vet jag inte om friskare coachning hjälpt (även om jag är typen som gillar sådan).

Sedan … det här med Rasmus Dahlin, hela grejen är för galen för att jag inte ska fundera på om det ligger en hund begraven.

Dahlin, 17, är förstås ingen kille att ta med till OS som sjunde- eller åttondeback, en som går in och ersätter vid skada och gör ett par, tre, fyra, fem stabila minuter.

Han är hockeyvärldens hetaste med magnifik offensiv uppsida, däremot (föga förvånande) med en del kvar att lära defensivt på seniornivå.

Respekt för en förbundskapten som inte tycker han är OS-redo.

Men – tar man ändå med Dahlin, då är det för att ge honom maximalt förtroende från start, för att känslan är att han smakar mer än han kostar, för att man tror att briljansen kan vara skillnad mellan kvartsfinal och … tja, något roligare.

Man tar inte med tonåringen för att denne ska sitta på läktaren och hoppa in för några minuters speltid vid behov.

Det är så dumt att det faller på sin egen orimlighet.

Rikard Grönborg hade svårt att försvara sitt och tränarstabens agerande när Peter Forsberg och Calle Johansson ställde frågor i Kanal 5, det fick mig att tänka:

## Undrar om Grönborg verkligen ville ha med Dahlin.

## Undrar om inte han fick ge vika för en PR-kupp.

Det är nästan så jag hoppas det. För Grönborgs skull.

***

Nå – nu gör vi som kungen, vi vänder blad och och fokuserar på något mycket roligare: omstarten i SHL.

Lördagshett för mig.

* Dennis Rasmussen

Växjö Lakers prestigevärvning, han som fick många avundsjuka supportrar till konkurrentlagen att känna att SM-guldet redan kunde skickas till Växjö. 

Jag är verkligen nyfiken på att se Dennis i SHL igen, det är kul att (i en intervju på klubbens webbsajt) höra honom prata om kärleken till Lakers efter tre säsonger där, att det grämer honom att han inte fick vara med om SM-guldet och att han är hemma för att vinna nu.

## Bra attityd. Klubbkänsla.

Ändå är jag lite rädd för att Rasmussen överskattas. Han är bra, men kanske inte fullt så bra som ”snacket” säger. Tror jag. Men jag kan ha fel. Det ser vi snart. Debuten uppe i Luleå på lördagskvällen blir i alla fall högintressant.

* Kampen för att slippa negativt kval 

Mora–Rögle, det blir min 15.15-TV. Mora kan få kontakt, Rögle kan dra ifrån. Mora med små, små steg i rätt riktning efter det märkliga tränarbytet, Rögle har fått skön fart med bröderna Abbott som rorsmän och dalkarlen Olle Liss som tändstift på isen. Liss som förresten lirat flera säsonger för Leksand. Då vill man väldigt gärna besegra Mora.

Örebro–Frölunda, det är min 18.00-match. Örebro såg nytänt ut mot Brynäs i torsdags (4–3), spelade förvånansvärt modig hockey sett till att man kom till Gävle med nio raka förluster. Örebro slåss för livet, Frölunda – som haft fem man på OS-tjänstgöring – kan få det jobbigt.

## Bottenstriden är het.
## Tur det, för med tio slutspelsklara lag är det ju inte så mycket annat som är det.