Bjurman: "Deras metoder accepteras inte längre"

Bjurmans krönika presenteras av Watch It Live 

De där orden – de sista Red Wings-stjärnorna såg innan de stövlade ut på isen i sin anrika gamla lada till hemmahall – har dykt upp i mina tankar med viss frekvens under senaste veckans omtumlande turbulens här borta.

”To whom much is given, much is expected”. Alltså, på svenska: ”Av den som får mycket förväntas också mycket”.

Så är det ju.

Den som får så oerhört mycket som NHL-spelare får i form av pengar, beundran, status, komfort och oavbruten uppassning av klubbarnas personal, den måste också vara beredd att betala tillbaka och pressa sig till det yttersta varje kväll.

Om inte, om en spelare tar för lätt på uppgiften, slarvar, är bekväm och inte jobbar tillräckligt hårt får han finna sig i att bli utskälld och bestraffad.

Kraven SKA vara höga på den här nivån – och konsekvenserna när de inte motsvaras allvarliga.

Ingen, eller åtminstone ytterligt få, tycker något annat, ska de surmulna old-timers veta som under veckan muttrat om att såna som jag – lättade över att det gamla, hårdföra gardet exponeras och ställs till svars – är mesiga snöflingor som vill att hockey ska vara ett progg-kollektiv på Södermalm.

Men det är en avsevärd skillnad på hårda nypor och att mobba, förnedra och utsätta människor för den idioti som kallas ”mind games” och alldeles för länge varit populärt hos en viss sorts tyranner till coacher.

Sådana metoder fungerade bevisligen förr, om inte annat så för att ingen vågade opponera sig mot dem, men världen förändras ständigt och 2019 går det inte att vara som Mike Babcock eller Bill Peters eller några andra som vi alla vet vilka de är.

Det accepteras helt enkelt inte längre.

Inte heller ger det önskat resultat, hur mycket en Babcock än envisas med att tro det, för den nya generation som håller på att bilda stomme i ligan har helt enkelt ett annat kynne och andra värderingar än tidigare generationer och går inte att tvinga till goda prestationer med hot och förödmjukelse.

“Mitch Marner har väl ändå varit bra”, kanske någon invänder, ”fast Babcock körde så hårt med honom att han började gråta”.

Ja, det finns ju enskilda individer som fått så mycket talang av gudarna att de inte kan låta bli att spela enastående hockey – oavsett omständigheter. Men jag kan svära på att Marner hade klättrat upp på ännu högre bergstoppar, på kontinuerlig basis, om han mått bra och känt sig uppskattad. Och vänta bara tills han är skadefri och släpps loss under nye befälhavaren Sheldon Keefes regim. Då kommer vi, är jag helt övertygad om, få se verklig magi.

Keefe, som fram tills nu basat över Maple Leafs AHL-lag Marlies, har en modern syn på hockey och är på väg att implementera ett spelsystem som uppmuntrar individuell kreativitet, spelglädje och lekfullhet av just den sort som väntar på att förlösas i Marner – liksom i Auston Matthews, William Nylander, John Tavares, Kasperi Kapanen, Tyson Barrie och andra konstnärer Babcock satte handfängsel på i den kärva old school-disciplinens namn. 

Han är också en uttalad anhängare av ett mer varmhjärtat, inkluderande och positivt ledarskap och har redan skapat en stämning som definitivt gynnar spelarna – de skickliga såväl som de mindre skickliga.

Keefe, själv bara 39 år gammal, har helt enkelt fattat att det är genom få dem att må bra man kramar det bästa ur de samtida kidsen – inte genom att skrämma dem.

Det finns, tack och lov, ytterligare några NHL-coacher som följer samma sorts läror i NHL. Sverige-bekante Jeremy Colliton, som väl aldrig nånsin höjt rösten åt någon, är definitivt en, Dallas Eakins i Anaheim en annan (hur mycket roligare det måste vara att spela för honom än den notoriskt otrevlige surpuppan Randy Carlyle går inte ens att föreställa sig) och Rod Brind’Amour i Carolina en tredje.

Just Brind’Amour är ett intressant exempel. Honom skulle man ju lätt kunna missta för en gamla skolans knallhårde predikant. Han var under sin spelarkarriär själv den typ av karaktär Babcock, Ken Hitchock, Ron Wilson och såna ol’ good boys älskar och han ser ut som en klassisk Hollywood-gangster.

Men i själva verket är den gamle krigaren en ”player’s coach” om det någonsin funnits en.

– Vi älskar honom. Han är en av oss och det är hans förtjänst att vi lyckats ta oss så här långt, underströk svenske centern Lucas Wallmark gång på gång under Hurricanes sprudlande slutspelsresa förra våren.

Det visar att man inte måste vara ung ”akademiker” för att passa i ett NHL-bås under 20-talet.

Bara de anpassar sig, anammar den nya kultur som från och med nu gäller och kombinerar de höga kraven med insikten om att det är människor, inte utbytbara pjäser, de leder finns det plats även för de gamla hockeytraditionalisterna.

Det är ju för dem som för alla andra: To whom much is given, much is expected…