JVM-statusen här på hemmaplan har ökat rejält sedan SVT började sända när det var hemma-JVM i Leksand för spelarna födda 1987. Vilket gav en rejäl skjuts hemma hos folk framför tv:n.
När jag själv kom hem från JVM till Frölunda nåt år innan dess, så blev jag bänkad första två matcherna för att jag hade ”varit borta” en månad.
Första matchen, när vi mötte Ryssland, fick jag ”äran” att punktmarkera Jevgenij Malkin. Ni kan ju själva gissa hur det gick… Malkin, som hade kommit direkt från A-landslaget någon vecka innan, gjorde precis vad han ville på isen. Jag har mött många bra spelare genom min karriär men han tar priset i hur överlägsen man kan vara.
Jag tycker att det under senare år varit lite för mycket hype kring spelarna i JVM. Både media och fansen behandlar killarna som att de har spelat seniorhockey i halva livet. Vilket jag tycker är lite orättvist mot spelarna.
## De flesta har knappt en bärande roll i sina lag men förväntas prestera, hux flux, på en nivå i paritet med vad många storstjärnor borde göra i SHL.
## Vissa av dem har inte ens ställt upp på en intervju innan de förväntas sitta på en pall och förklara sin hockeyfilosofi.
Hockey måste nog vara enda sporten där ett juniormästerskap är ”större” än när själva seniorlandslaget spelar sina stora turneringar. Åtminstone att döma av känslofyllt engagemang på sociala medier.
Så var det inte förr.
Jag vet. När vi spelade JVM i Vancouver 2005/2006, tror jag knappt någon av oss ens gjorde en intervju på förhand. Minns att jag sedan ställde upp på en intervju med TSN, som jag inte ens visste vilka de var där och då, och svarade på några frågor när vi åkte ut ur kvartsfinalen på kontroversiellt sätt (nej, jag har fortfarande inte släppt det).
Under samma JVM, fick jag och Sebastian Karlsson frågan om vi ville spela med Nicklas Bäckström som center och att Sebastian Karlsson skulle flytta ut som ytterforward.
Vi båda sa nej och ville hellre spela med Johannes Salmonsson och tyckte ”Bäckis” var för långsam.
Det tog en träningsmatch innan jag såg vilken otrolig spelare han var och det blev istället jag som flyttades på. Vilket jag var förbannad över då – men kan ha viss förståelse för idag…
Efter satsningen som inleddes just under den perioden, med Tommy Boustedt i spetsen, så hände det ganska mycket till en början – för att senare år dala ganska rejält. Den satsningen som förbundet valde att göra då står jag till 100 procent bakom. Men i ärlighetens namn så var det ett h-ete. Vi fick åka upp mitt i sommaren, när vi för en gång skull hade semester, för att göra fystester och vara på is två gånger per dag. Ispassen var inte direkt sköna heller utan kunde vara att träna en mot en i över en timme. För vi behövde lära oss att ”tävla som Kanada gör”.
Det var ett par år med väldigt lyckade resultat efter det – men nu de senaste fem åren så tycker jag mig se en negativ spiral. Framförallt när det kommer till de avgörande matcherna.
Jag får höra att unga spelare idag inte får lära sig vikten av vinna och förlora utan nu är det viktigare hur snabbt du åker, hur hårt du skjuter eller om du kan göra en zorrofint. Saker som har närmast noll betydelse i en match när det står 2-2 och det är fem minuter kvar. För då kommer karaktären hos individen in i spel. Ja, jag vet att det är unga pojkar vi pratar om men den kulturen ser man finns varje år hos Kanada och USA och till viss del Finland.
Med allt detta sagt så måste man älska entusiasmen som varenda spelare visar upp för att spela för landslaget. Vi ser att varje mål betyder någonting, de går stenhårt in i närkamperna och blockar skott som om de aldrig gjort något annat innan.
Ofta har dessa spelare spelat ihop i de olika juniorlandslagen sen de var 15 år gamla, blivit bästa kompisar och man vet att detta, för många, är sista turneringen ihop. Vilket gör att man kommer ihop som grupp på ett helt annat sätt än vad man kanske gör i ett SHL-lag.
Jag tror Sverige har rätt bra chanser att kunna ta sig en bit i turneringen. Dels för att man har sin offensiv och dels för att det är hemmaplan vilket kan ge en rejäl skjuts. Normalt ska USA och Kanada vara flera nummer för stora. Med det sagt så kan man komma ihop som grupp så kan allting hända.
”Do you believe in miracles” som den amerikanska kommentatorn sa när USA sa när slog Sovjet i OS 1980
FOTNOT: Anton Axelsson är Hockeynews expert. Han har spelat 483 matcher i högsta serien för Frölunda och Timrå.
MISSA INTE: Tägtström om Sveriges PP: Fantasirikt och högeffektivt
MISSA INTE: Axelsson om Kempe: Mario har sällan spelat i framgångsrika lag
Allt på Hockeynews PLUS för bara 69kr. Skaffa PLUS. Säg upp när du vill.