SSK lyckades vinna match ett genom att köra över Djurgården och vinna på det. Men när man inte vinner dueller, 50/50-dueller och lyckas få fast pucken offensivt så blir man utspelat. Jämfört med Djurgården såg SSK inte längre ut som det topplag vi lärt känna dem som.
När man skulle pressa högt blev man bortspelade.
När man hamnade under tryck i egen zon man tillbakatryckta.
När man fick spela powerplay så tvekade man.
SSK har hela säsongen varit ett spelande lag som varit extremt tunga att möta, där man nött ner motståndarna och varit svåra att ta pucken av. Nu blev man utmanövrerade och avklädda. Blandar man även in intrycken från match två så är SSK plötsligt inte mer än ett brunkargäng med en bra målis.
Centersidan står inte att känna igen
Offensivt har man väldigt lite att komma med. Finessen räcker uppenbarligen inte längre än så här.
Den tidigare så starka höga pressen med fem spelare som ligger samlade tycks nu inte längre existera. Otaliga gånger fick Djurgården spela upp förbi SSK:s försvarande center till en spelare som stod ensam i mittcirkeln där SSK-backarna inte kunde eller vågade kliva fram.
SSK:s så starka centersida var inte med i matchen och Nolan Stevens ser ut att störas av något för han är inte alls på den nivå vi sett tidigare, och toppen på det isberget var när han under en backcheck crosscheckade en DIF-spelare till isen och blev utvisad.
Taktiskt var det utklassning här i match tre och SSK-ledningen lyckades aldrig hitta något sätt att komma in i matchen. Hugo Hävelid höll nollan och han gjorde enbart ett fåtal avancerade räddningar. Djurgården hade däremot spelskicklighet och förmåga att hitta lösningar för att komma runt SSK:s defensiv.
SSK ryckte upp sig i den andra perioden och fick lite tryck på Djurgården, man fick momentum i matchen och började spela snabbare, smartare och få till mer spel i fem mot fem. Men man hotade aldrig Hävelid fullt ut. Istället kunde Colby Sissons stänga matchen med sitt 0–3-mål i powerplay och där var kvällen i stort sett över.
Spelmässigt ser det avgjort ut
Nu är det trots allt bara 1–2 i matcher och detta är långt ifrån avgjort på papperet.
Spelmässigt ser det dock ut att vara det.
Magnus Bogren måste hitta fler sätt att såra Djurgården. Man hade den fysiska kampen i match ett, som dock gick helt överstyr i match två. I match tre hade man det inte alls och förlorade coachkampen på knockout.
Har SSK-ledningen några andra drag att komma med? Det måste man, annars kommer det här att avgöras över fem matcher.
SSK kan ju börja med att komma ut bättre i första perioden, för det är något som levt med genom hela säsongen och varit återkommande i samtliga tre matcher i semifinalserien hittills.
Men tro inte att jag dömer ut chanserna helt. Vi har sett för många vändningar den här säsongen i SHL och Hockeyallsvenskan för att tro att vi vet saker.
