HANSON: Hoppas SSK tog den där middagen nu

Det går sakta men säkert åt rätt håll för SSK. 

Efter en tids svacka har man börjat steppa upp och visar prov på en gryende form, tycker jag. 

Januari blev en trög månad, resultaten gick emot, osäkerheten spred sig. Måltorkan tycks dock ha kommit och gått med Joose Antonen. 

Nyförvärvet Evan Weinger överträffade Antonens poängskörd enbart i onsdagens match mot Östersund, och i det här målkalaset såg även Marcus Eriksson till att göra första målet sedan återkomsten. 

5–0 mot Nybro och 8–4 mot Östersund är kanske inga resultat som skrämmer några slutspelsmotståndare, men det är värdefulla urladdningar för SSK. 

Sebastian Dyk, Miikka Pitkänen, Hampus Harlestam, Egor Polin med flera har fått göra mål igen. 

Nolan Stevens ser fortsatt ut som den kompletta klasscenter han är.

Bästa målvakten?

Och framförallt ser Frans Tuohimaa bara bättre och bättre ut. 

Ja, mot Östersund gjorde han ett misstag och vispade in pucken i eget mål, och släppte visserligen tre till. Men det var när matchen redan var avgjord och laget slagit av på takten. 

Överlag tycker jag att den landslagsmeriterade finländaren mer och mer börjar se ut som den där giganten i målet som SSK hoppades att han skulle vara. 

Han är stor, lugn, trygg och tar rätt beslut – han inger förtroende och ser vassare ut för varje match. 

Han var riktigt bra mot BIK Karlskoga nyligen och förlusten mot AIK var verkligen inte hans fel heller. 

Victor Brattström är nog ligans hetaste målvakt just nu, men Tuohimaa är tätt där bakom och utmanar om att vara bäst, tillsammans med Lars Volden och kanske någon till.

Kommer med mössan i hand

Nu på fredag väntar det slutliga ultimata testet för Tuohimaa och SSK. Bortamatch mot Djurgården, på detta Hovet som SSK haft så svårt för.

Ofta, eller alltid när det handlar om just DIF, har man kommit lite med mössan i hand och blivit överkörda. Hemma i Scaniarinken har det varit mycket bättre, SSK borde exempelvis ha vunnit det senaste derbyt där och det borde finnas självförtroende och tro att man har kompetens och ett lagspel som är bra nog att slå ut Djurgården i en matchserie.

Men Hovet är som ett spöke, SSK vinner ytterst sällan där när det är Djurgården som är hemmalag. De sex senaste besöken har slutat med förlust, och senast man vann där mot DIF var 2013 – givetvis med många säsonger när lagen inte varit i samma serie. 

DIF har något, en attityd, en självkänsla, en svansföring, som SSK inte skaffat sig.

Det blir en väldigt intressant kraftmätning. 

Gör man om och gör rätt?

Men något som också blir intressant är att höra vad SSK-spelarna gjorde efter matchen i Östersund. 

Även i slutet på förra säsongen hade SSK en bortamatch i Östersund. Då valde man att direkt efteråt bussa hem genom natten istället för att stanna kvar och passa på att ta en lagmiddag och lite socialt umgänge utanför isen, när man ändå var långt borta från familjer, barn och vardagsstök. Att man missade den chansen var något som väckte viss irritation, berättade några spelare för mig i efterhand. 

Det är inte riktigt samma situation nu, då var det sista omgången och man hade flera dagar på sig innan man skulle gå in i slutspelet. 

Nu har man ju alltså bortamatch mot Djurgården på fredagen, så man kan ju inte ta ut svängarna fullständigt.

Men det skulle vara ett sätt att göra upp med gamla dåliga minnen.

Att jaga bort Hovetspöket skulle också sitta fint inför slutspelet.