Det är inget snack om att Roger Melin har fått fart på det här laget.
4–1 mot Djurgården kom genom en stark laginsats där man vann rättvist genom att spela på sina styrkor.
Man stängde ner motståndet och var effektiva framåt.
Det är det senaste i raden av tecken på förändringen som skett.
Jämför man AIK före och efter tränarbytet så är det en enorm skillnad vare sig man tittar med egna ögon på matcherna eller grottar ner sig i statistiken.
Skillnaden i aggressivitet och intensitet har vi tjatat om ett tag nu. Den är omöjlig att missa. AIK spelar med fart, fysik och med en helt annan tro på vad man gör nu jämfört med de första 23 matcherna.
Statistiskt behöver man inte gräva så djupt för att se skillnaden. Poängsnittet är högre, så även målsnittet framåt. Snittet för insläppta mål är något högre, men det är smällar man kan ta i sammanhanget. Det gäller dessutom bara totalen – i spel fem mot fem är det en klar förbättring även där.
AIK är ett topp fem-lag, kanske bättre, även sett till underliggande statistik.
Så varför ska man räkna bort AIK från att kunna slå sig fram genom slutspelet? Jag har varit inne på det tidigare och den här derbyprestationen bekräftar bara att AIK ser mer och mer ut som en läskig motståndare.
Mot Djurgården fick man matchen dit man ville. Man låg nära de DIF-spelarna som man vet utgör X-faktorn i en sån här match. Man tog bort farten och utrymmet för Dick Axelsson, Linus Klasen och Victor Eklund, man höll borta Marcus Krüger framför mål och man tog chansen att irritera när chansen gavs.
Rasmus Rudslätt tycktes ha fått ett specialuppdrag att psyka bort Dick, som hade en motig kväll och svårt att komma in i matchen med undantag för någon enstaka målchans och den spelvändning som gav Djurgårdens 1–2-reducering.
Djurgården skapade naturligtvis sina chanser ändå (fråga Tyler Kelleher eller Arvid Costmar), men så långt var mycket vunnet för AIK och Victor Brattström stod där mellan stolparna som en lugn och trygg jätte.
Offensiven fick stå tillbaka den här kvällen för AIK. Det är helt rimligt sett till mottåndet. Men man såg trygga ut även utan pucken i egen zon och såg till att vinna sina dueller. Så var det verkligen inte under de första 23 omgångarna. Man lät inte djurgårdarna komma in mot mål och boxade ut, inte alltid med schyssta medel men tillräckligt grisigt för att få stopp på motståndet utan att domarna reagerade.
Nämnas ska även Daniel Muzito-Bagenda som var en gigant och precis den där stora, tunga och kraftfulla forwarden som är så oerhört bra när han är i den formen. Jordy Bellerive låg bakom de tre första målen för AIK, 1+2, och han fortsätter vara stekhet.
Jag är inte säker på att den offensiva spetsen räcker genom ett slutspel mot de bästa lagen, men får man tillbaka Scott Pooley och Daniel Ljungman får man in två spelare till som ger ytterligare spets och/eller tyngd på forwardssidan.
AIK-fansen kan ju även leka vid tanken på att Frölunda lånar tillbaka backen Albin Sundin och ger sportchefen Niklas Persson möjlighet att använda de sista värvningspengarna till en spetsig forward istället.
Då kan det bli åka av genom slutspelet också.
