Dumpade spelare – så ska HV och Liljander tänka nu

Carl Andersson:

De sista frågetecknen som Björn Liljander haft i sitt lagbygge är tillslut lösta. Sean Day (med ett år kvar på kontraktet) har fått med sin agent friheten till att välja att söka sig till en ny klubb efter en säsong i HV71. Samtidigt jobbar Björn aktivt på att leta efter en ny klubbadress åt Hugo Alnefelt med två år kvar på kontraktet. Vad kan vi säga om läget som det är efter dessa besked?

Följetongarna som vi så länge fått följa och undra över när de faktiskt kommer lösas, de har tillslut kommit till sin ända.

Niklas Hanssons utköpsförhandling med schweiziska EV Zug har på något osannolikt sätt fått USA:s tullförhandlingar med EU att se ut som en snabb och smidig syssla. Hanssons intåg stänger därmed HV71:s backsida inför säsongsstarten den 13:e september. Eller?

Anton Blomkvist gjorde det minst sagt tydligt om vem som är HV71:s kapten inför säsongen 2025/2026 i sin egen kanal, HV-podden. Detta är en relation tränare/kapten emellan som onekligen verkar vara bland de starkare i ligan och löser även ett av de mindre frågetecken i HV71 som varit efter säsongen.

Samt i och med söndagens besked har man slutligen stängt och klargjort det tilltänkta laget som är HV71 25/26 i och med Sean Day och Hugo Alnefelts uttåg. Vad innebär detta för HV71:s lagbygge inför säsongspremiär?

Sean Day

Sean Day kom in de första träningarna och såg ut som en light-version av Anton Strålman sett till skridskoåkning och lugn med pucken. Men en Sean Day på träning och en Sean Day på match skulle visa sig vara två helt olika versioner av den stabila AHL backen som man trodde sig värvat in. -14 under första halvan av säsongen var kusligt likt de prestationer som laget i sin helhet lyckades prestera. Att Day dessutom var ämnad att vara en av de stabila pjäserna som skulle ge frihet åt andra “fria” spelare, det gjorde situationen desto värre för kanadensaren och klubben. Men en starkare och ganska stabil andra halva av säsongen gjorde ändå denna Sean Day till en kantboll för mig inför kommande säsongs lagbygge. För mig handlade argumentationen kring Days vara eller icke vara om tre frågor.

1. Är Sean Day en SHL-back. Svar: Ja, han fyller absolut en roll när han fått tid att hitta rätt med sin spelstil i

SHL.

2. Är Sean Day en pådrivare på och utanför isen som är så svårköpt i dagens ishockey? Svar: Nej. Sean är en spelare som ser till sitt eget spel och håller sig inom det. Inte sagt att han inte kan spela i ett system eller ta efter tränarnas ord. Mer att han inte aktivt driver klubben framåt utifrån vad klubben står för och har för historia och ambitioner. I den position HV71 är i idag så är detta av stor vikt och här är det svårt att vara flexibla.

3. Har HV71 spelare som idag fyller Sean Days roll? Svar: Ja. Fart, tyngd, passningar och försvar är något som såväl Andreas Borgman och till stora delar Niklas Hansson och Santeri Hatakka har goda chanser att fylla inför kommande säsong. Sean Day är alltså i min bok en fullgod SHL-back som inte fyller någon funktion i HV71 idag.

Dessutom måste HV71 se till att ha kvalitet på backsidan samtidigt som man håller en “hail mary” - plats öppen för Lawrence Pilut som till dagens datum inte skrivit på för någon klubb.

Hugo Alnefelt

HV71 går in i säsongen med en på förhand tydligare och stabilare målvaktssida i form av Frederik Dichow och Lassi Lehtinen. Inför kommande säsong så finns det en tydlig 1:a målvakt som efter förra säsongen är en minst sagt behövlig korrigering från den misslyckade konkurrerande situation som var tilltänkt på målvaktssidan 24/25. Åsikterna bland supportrar och media drogs i stort åt samma håll när Hugo Alnefelt och Frederik Dichow duon sågs som en udda och svag målvakts uppställning. Målet med konkurrensen var att de båda målvakterna skulle kunna tävla och på så sätt utveckla varandra över säsongens gång. Drömscenariot var antagligen att två unga och lovande 1:a målvakter skulle dela på säsongens 52 matcher. Verkligheten resulterade istället i två undermåliga och ostabila målvakter inte alls hittade sina bättre kvaliteter. Dichow fick under delar av säsongen inte ens vara med på ordinarie träning varav Alnefelt i delar av säsongen fick kliva åt sidan för junioren Olof Glifford.

I Vita Gula Blå har vi ofta tagit upp argumentet för att behålla Dichow då han naturligt känns mer bekväm med att vara 2:a bakom ett starkare målvaktsalternativ. Hugo Alnefelt kom hem från Nordamerika för att ta ett omtag i sin karriär och har naturligt inte samma tålamod med att inte få stå matcher och utvecklas. Säsongen 24/25 var frustrerande för såväl Hugo själv som för många HV-supportrar. Alla ser att potentialen finns i Hugo. En stark start på säsongen visade vad Hugo har för kapacitet när han lever upp till sin potential. Men lika högt som Hugo svävade när han spelade som bäst, lika lågt hittade vi den där dalen när till och med Olof Glifford konkurrerade ut Alnefelt. Alnefelt har haft svårt att hålla i sina prestationer över tid. Det går samtidigt inte att säga mycket mer smickrande saker om Dichow här. Men Dichow har återigen visat sig vara bäst när det gäller som allra mest. Det är inte bara HV71 som vunnit två raka kval. Det har även Frederik Dichow som vunnit två målvaktskamper mot Tomas Rydén och Lassi Lehtinen. Det är en viktig faktor som kan spela stor roll i de mindre men likväl så viktiga 15-20 matcherna som Frederik kommer få stå kommande säsong.

Jonas Ragnarsson:

Sean Day

”Han är oerhört skridskostark och säker med med pucken och kommer att vara en stor tillgång för oss både offensivt och defensivt.”
Så sammanfattade forne GM Chris Abbott back-nyförvärvet Sean Day när han presenterades inför förra säsongen. Utfallet? Raka motsatsen. Day hade en mardrömslik inledning på serien och såg ut som en ständig säkerhetsrisk med en osviklig förmåga att alltid hamna i trubbel i försvarszonen. Knivarna var vässade och säsongens flopp utsedd. Eller? Njae. Det blev en ordentlig uppryckning på vårterminen men sommarens skilsmässa var oundviklig då konkurrensen på backsidan ökat betänkligt.
Och omdömet angående Sean Days korta tid i HV71  slutade i ett enda stort…jaha.

Hugo Alnefelt

Cirkusen på målvaktssidan i HV71 säsongen 24/25 var extraordinär. Tilltänkta ettan Hugo Alnefelt började omgående släppa billiga puckar förbi sig och när inte heller tvåan Frederik Dichow tog chansen var målvaktsdilemmat ett faktum. Enda ljuset i mörkret var junioren Olof Glifford som tog över spaden och hade en december det skulle kunna skrivas böcker om.
När så GM Björn Liljander efter säsongen satte sig ner med sin ”att göra-lista” stod en ny målvakt överst på listan. Lassi Lehtinen plockades omgående in från MoDo och redan där var Hugo Alnefelts dagar i HV71 över.
Trots två år kvar på kontraktet och med en månadslön långt över 200 000 kr/mån.
Några vinnare i den här Hugo-soppan är svår att hitta. HV71 står återigen med byxorna nere och får blotta en usel rekrytering samtidigt som en ansenlig pengasäck slängs i Vättern. Och huvudpersonen själv får vackert sitta hemma med slokande öron och svansen mellan benen i jakten på ny klubb.