Välkomna till Löntas Lördagslista. Här rankar jag de tio mest oviktiga sakerna jag vill berätta om för er – från faktiskt relevant till total oväsentlighet.
Häng med och se om du orkar ta dig hela vägen ner.
10 – Nyårsdagsfirande
På onsdag finns det en stor sannolikhet att du kommer att känna dig lite trött, pizzasugen och troligen också ha lite skallebank. Eventuella nyårslöften du avgett föregående kväll kan du ta tag i vid ett senare tillfälle, för nyårsdagen är en bakishögtid, och då ska man kolla på tv.
Företrädesvis Winter Classic.
Man må tycka att utematcher är ett spektakel (och om man gör det kan vi diskutera huruvida det är problematiskt med spektakel i en underhållningsbransch en annan dag), men oavsett vad så har vi en sportsligt viktig match framför oss.
Dallas och Nashville är två divisionsrivaler som möttes i slutspelet ifjol, och dessutom lag som efter stundtals svajiga säsongsinledningar slåss om samma slutspelsplatser. Mycket står på spel.
Vidare har vi också en uppsjö av svensk talang på isen. Totalt sex blågula lirare blir med: John Klingberg, Mattias Janmark, Filip Forsberg, Mattias Ekholm, Viktor Arvidsson och Calle Järnkrok. I det halvdussinet finner vi en väldig massa spektakulär pucktalang, men också en hel massa vinnarskalle och lite grinighet. Härligt.
Vidare kommer eder man att vara på plats för att mata på med närvaro. Det blir också på is-skola med Klingberg och Janmark, en djupare titt på fenomenet Miro Heiskanen och mycket mer.
Jag tänker ta i från tårna nu och säga att det här är en sändning som har potential att bli vår allra mest sevärda för säsongen (slutspel exkluderat, så klart), så ska ni kika en NHL-studio är det denna.
Sådär, nu är ribban lagd. Upp till bevis.
9 – Jamie Benn – förfallet?
På tal om Dallas och upp till bevis: Jamie Benn är bara 30 år gammal, men frågan är hur mycket han har kvar i tanken. BC-sonen kom in i ligan som 20-åring och under sina första fem år höll han en konstant uppåtgående kurva i sin produktion: 41, 56 och 63 poäng, 33 (lockoutåret, han höll ett tempo värt 66 poäng över en hel säsong) och sedan gjorde han som nybliven kapten 79 pinnar.
79-poängssäsongen var samma år som han blev uttagen till Kanadas OS-trupp framför till exempel den då poängligaledande Martin St Louis.
Det fick en hel del människor att ställa sig frågan hur bra Stars kraftpaket var, om Steve Yzerman valde honom före sin egen storstjärna.
Svaret fick vi de två efterföljande säsongerna. 2015 var inget flaggår för offensiv produktion, men väl för Benn själv som tog hem hela NHL:s poängliga med 87 pinnar. Året efter slog han till med nytt personbästa igen (89) och knäckte 40-målsgränsen för första gången i karriären (41).
Han ledde också Stars till en Western Conference-seger i grundserien och framtiden såg ljus ut. Benn var vid den här tidpunkten en av de allra läckraste spelarna i NHL, med tanke på det smått unika paket han erbjöd. Han var en fysisk kraft som verkligen kunde bestraffa motståndare med tacklingar (och ibland också knytnävar) och trots att han var en 40-målsskytt så kändes han lika mycket som en framspelare.
Benn var en mästare på en lite gammalmodig form av hockey där han kunde göra stor skada bakom förlängda och ute vid sargen, där han sög åt sig motståndare som förgäves försökte knäcka honom fysiskt, och sedan utnyttjade utrymmet som skapades för att servera medspelare med sina fina händer.
Kring mitten på 10-talet var Jamie Benn tveklöst en av världens bästa och mest underhållande spelare.
Plötsligt känns den tiden dock väldigt länge sedan.
Efter flaggåret 2016 (där de föll i andrarundan mot St Louis i en sjunde och avgörande match) så missade Stars slutspel året efter och Benn tog ett steg tillbaka med 69 poäng på 77 matcher.
Han var uppe på 79 året igen 2017-18 men föll sedan till 53 ifjol och såhär långt snittar han inte ens en halv poäng per match den här vintern – 17 på 38.
Säsongen 2015-16 cementerades bilden av Dallas som ett lag med fantastisk offensiv spets, men faktum är att framgången ifjol främst grundades i det rakt motsatta – starkt kollektiv försvar och grymt målvaktsspel.
Ska Dallas bli den utmanare det talas om att de kan bli så måste Benn återfå lite av sin forna magi. Han måste vara motorn framåt. Jag har aldrig varit särskilt hög på Tyler Seguin som är en strålande avslutare men han är ingen dynamo som Benn.
Med sin mångsidiga verktygslåda kan kaptenen lyfta sin omgivning och bära en offensiv på ett helt annat sätt.
Eller ska vi säga kunde?
Så ja, upp till bevis var det.
8 – Vad kan Nils Höglander bli i NHL?
Nils Höglander fortsätter göra avtryck och det här är en spelare jag gillat sedan jag såg honom på en U18-turnering hemma i Ö-vik för ett par år sedan. Han har en mönsterbrytande kreativitet, om man vill låta viktig. Annars kan man bara säga att han är en lirare.
Jag ser verkligen fram emot att se honom i Vancouver och baserat på vad jag läser och hör så gör folk i den staden också det. Canucks är ett lag som har en stark stomme men alldeles för dålig bredd, och där finns en bra roll för Höglander att karva ut.
Han har själv sagt att det vore en dröm för honom att få kampera ihop med Elias Pettersson. I nuläget har den från yttre rymden nedstigne Pettersson skapat en fantastisk kemi med JT Miller och Brock Boeser, men sådant kan förändras.
Vare sig det blir som vapendragare till Elias eller som någon som kan vaska liv i Canucks sorgligt uddlösa bottensexa så finns det som sagt ett behov av Höglander i Canucks.
Vad tror vi då att han kan bli? Poäng per match är inget perfekt verktyg för att mäta spelare men det kan ge oss en indikation – så här långt har Höglander 6+3 på 19 matcher i SHL.
Det ger 0,47 poäng/match. Om man kollar de senaste säsongerna på spelares produktion i ligan året efter de draftas hittar vi bland annat Jakub Vrana (0,55), Andreas Johnson (0,55), Oskar Lindblom (0,41), Joel Eriksson Ek (0,37) och Axel Holmström (0,45).
Överlag väldigt nyttiga spelare som bidrar utan att kanske driva själva, även om det inte är någon garanti för NHL-framgång (se Holmström). Viktigt också att poängtera hur de här spelarna har tagit steget via AHL. Det är inget misslyckande om Höglander får gå via skolning i Utica.
Också viktigt att påpeka: vi ska inte förvänta oss att det är en framtida storstjärna vi har att göra med. Sådana spelare blir ofta antingen NHL-spelare direkt efter sin draft eller öser in poäng i SHL.
För att åskådliggöra kan vi kika på de bästa svenska poängproducerande forwardsen ifjol. Så här såg deras första säsonger efter drafterna ut:
Elias Lindholm: NHL
Gabriel Landeskog: NHL
Mika Zibanejad: 0,5 poäng/match i SHL
Nicklas Bäckström: 0,89 poäng/match i SHL
Elias Pettersson: 1,27 poäng/match i SHL.
Zibanejad är undantaget här, men han fick också bara 26 SHL-matcher den säsongen, men annars är mönstret tydligt.
Då ska vi faktiskt också komma ihåg att det här inte har varit en guldålder för svenska forwards. Sätter vi en gräns på 70 poäng och kollar de fem senaste säsongerna kan vi faktiskt bara addera ytterligare fyra namn som tagit sig så högt på en säsong.
Så här producerade de året efter sin draft.
William Karlsson: 0,98 poäng/match i allsvenskan
Henrik Zetterberg: 0,81 poäng/match i allsvenskan
Daniel Sedin: 0,9 poäng/match i SHL
Henrik Sedin: 0,94 poäng/match i SHL
Exakt hur vi ska värdera produktion i allsvenskan kontra SHL är en diskussion för en annan dag, men överlag tycker jag det hamrar in poängen ytterligare: spelare som blir stora poängproducenter är generellt sett väldigt tongivande seniorspelare året efter sin draft.
Det här var ett sidospår som jag fastnade i mest för att det var intressant. Gällande Höglander kvarstår poängen: kan han hålla uppe den här produktionen över en hel säsong är det en tydlig indikation på att han kan bli en nyttig NHL-spelare, även om det på intet sätt är en garanti.
Hur som haver ser jag verkligen fram emot att följa hans utveckling.
7 – Zorro - inte spännande men ändå bra?
Med det sagt så är jag inget stort fan av zorro-mål. Fråga mig inte varför, men av någon anledning så gör de ingenting för mig. I min värld är en snygg borttrollning av en back eller en fin passning mycket mer tilltalande, och jag har ingen annan motivering till än personlig preferens.
Däremot tror jag att de är här för att stanna. Fler och fler spelare kommer att behärska det här utförandet för varje år som går. Jag har redan hört röster som ifrågasatt om de ska vara tillåtna, eftersom att de ter sig så ostoppbara, men där håller jag inte med. Tvärtom så tror jag att det i förlängningen kan öppna upp spelet väldigt mycket.
För vad händer när vi om ett par år har flera spelare i varje lag, kanske till och med i varje kedja, som kan göra zorromål? Försvaret måste anpassa sig, och det rimliga försvaret är då att möta upp försöket innan det ens kommit igång.
Det betyder med andra ord att vi kan få ett scenario där lag tvingas gå bakom eget mål för att försvara i större utsträckning än idag, vilket då så klart leder till att mer yta öppnas upp framför mål.
Och det borde ju göra det hela roligare?
6 – Mira(kel)
Rapport från damernas U18-VM: tre år yngre Mira Markström (född 05, turneringens äldsta spelare är 02:0e) har varit en gigant och redan visat upp ett strålande register med både styrka, skridskoåkning, skott och spelsinne. Ett namn värt att lägga på minnet.
5 – Strålkastarljus mot prärien
Vi har en tidig match i helgen, St Louis mot Winnipeg klockan 21.00 på söndag. En riktigt rolig drabbning mellan två divisionsrivaler som båda gör fina säsonger. St Louis är riktigt formstarka och toppar Central, men givet hur de såg ut efter nyår ifjol och så klart under slutspelet är det inte direkt någon skräll.
Winnipeg däremot var det många (jag själv inkluderad) som var skeptiska till. Jag tänkte att vi skulle ta en liten titt på dem.
Jets är ett lag som ofta faller lite i glömska. De spelar på en liten marknad och har inte haft några enorma framgångar sedan flytten från Atlanta (undantaget säsongen 2017-18).
De saknar också riktig stjärnglans. Mark Scheifele och Blake Wheeler är fantastiska spelare men nivån under riktiga affischnamn. Patrik Laine har potentialen, tack vare kombination av spektakulär spetskompetens och personlighet, men han är inte riktigt där än.
Ur vårt perspektiv så har de också bara en enda svensk spelare den här säsongen: David Gustafsson, som för en undanskymd roll med totalt bara 22 spelade matcher och futtiga 6.09 i speltid per match.
Så, därför glömmer vi lätt bort dem. Det är fel, särskilt i år då de trotsat nederlagstippningen och Dustin Byfuglien-soppan och nu befinner sig på slutspelsplats i tuffa Central.
Det största anledningen till detta stavas Connor Hellebuyck (och det är inte så lättstavat det inte). Tvåan i Vezina-omröstningen hade ett mellanår ifjol men har varit dynamit i vinter – av de 27 målvakter som startat minst 20 matcher har bara Darcy Kuemper en högre räddningsprocent än Hellebuycks 92,6 (inför nattens omgång) och den underliggande statistiken tyder på att han också det inte bara är en produkt av bra försvarsspel.
All heder till honom och all heder till Blake Wheeler som accepterat en flytt från radarpartnern Mark Scheifeles sida och accepterat en ny roll som andracenter, en position som under flera år varit ett problem för Winnipeg.
Ett sista lyft på hatten går till Kevin Cheveldayoff. Jets GM fick under många kritik för att vara för passiv, tills dess att Jets plötsligt hade en Stanley Cup-utmanare och vi alla då istället började kalla det för tålamod.
I somras kritiserades Cheveldayoff ånyo för att han inte lyckades kräma ur mer än ett lägre förstarundeval (20:e totalt) och Neil Pionk för Jacob Trouba när hela marknaden törstade efter högerbackar.
Gissningsvis var det dock så att Trouba inte var beredd att skriva kontrakt med särskilt många lag och därför kunde de flesta budgivare bara se honom som en rental.
Med Dustin Byfuglien borta fick Pionk plötsligt en chans ingen såg komma och han har tagit tillvara på den – hans relativa underliggande siffror är bra och poängen har sannerligen trillat in: 22 stycken på 37 matcher är inte fy skam.
Och det får Cheveldayoff att se bra ut.
Igen.
4 – NHL-Sveriges bästa mellannamn
Nu kanske ni tror att jag kommer droppa Elias Zebulon Lindholm eller Pontus Keith Åberg, men icke. Calle Karl Åke Järnkrok är fantastiskt.
Bland utrikiska mellannamn så hatar man inte att TJ Oshies fullständiga namn är Timothy Leif Oshie eller att Jarome Iginlas legendariska radda Jarome Arthur-Leigh Adekunle Tig Junior Elvis Iginla.
3 – Gretzky rånad på Hart-röster
Fastnade häromdagen i Wayne Gretzkys hockey-reference-sida vilket är ett svart hål för en hockeynörd – man blir totalt uppslukad.
En av de mest fascinerande sakerna med hans karriär är utvecklingen på Hart Trophy-omröstningen. Han vann Hart nio av sina tolv första säsonger, och i övrigt kom han in på en andra-, tredje-, och fjärdeplats.
Sedan var det bara slut. Han blev tvåa 1991och sedan gick det sju raka säsonger utan att han fick en röst igen.
Och det var verkligen inte så att han slutade leverera.
1991-92 vann han NHL:s assistliga och slutade trea i den totala poängligan, och vann Kings interna poängliga 14 poäng före Luc Robitaille (trots att han spelade sex matcher färre).
Kings stod och föll med Gretzky, som hade poäng på 45 procent av Kings mål den säsongen. Observera: poäng, inte var på isen.
Ändå fick han inte en enda Hart-röst.
På något sätt bedömdes Trevor Linden, Dale Hunter, Bob Essensa och Tim Cheveldae tillhandahåll ett större värde för sina lag.
Rimligt.
Säsongen efter missade han i princip halva säsongen och det är väl som det är med det, men året efter studstade han tillbaka. 1993-94 vann Gretzky hela NHL:s poängliga med tio poängs marginal före Sergei Fedorov – och Kings poängliga 44 poäng före Robitaille. Denna vinter han hade han poäng på 44 procent av Kings mål.
Jag säger ingenting om att Fedorov vann Hart den här säsongen, han var en magnifik spelare och med sin fart och sitt tvåvägsspel hade han element som Gretzky inte besatt.
Men.
MEN.
Att inte en enda röstberättigad person tyckte att en spelare med det resultatet var en av ligans tre mest värdefulla spelare är sjukt. Poäng är inte allt, men det är tillräckligt mycket för att säga att Gretzky förtjänade en röst framför Igor Larionov som inte ens gjorde hälften så många poäng (56) men ändå tog sig in på en röstblankett framför Gretzky.
2 – Art Ross+
Okej, jag snöade in på det här rejält och gick tillbaka till 70-talets början och framåt för att jämföra korrelationen mellan Art Ross och Hart. Den visade sig vara mycket påtaglig.
27 av 49 MVP-priser utdelade under detta tidsspann har gått till den poängbästa spelaren i NHL och man skulle de facto kunna säga att det är 29 – när Gretzky vann sin första Hart 1980 och Eric Lindros vann sin enda 1995 så hade de båda lika många poäng som pöängligasegraren, men gick miste om Art på grund av färre gjorde mål.
I övrigt har Art-vinnarna i princip alltid placerat sig bra. Enligt nedan är samtliga Art-vinnares placering i Hart-omröstningen de åren vi hade en annan vinnare.
2018 – Connor McDavid – 5
2015 – Jamie Benn – 12
2013 – Martin St Louis – 9
2011 – Daniel Sedin – 2
2009 – Evgeni Malkin – 2
2002 – Jarome Iginla – 2
2001 – Jaromir Jagr – 3
2000 – Jaromir Jagr – 2
1998 – Jaromir Jagr – 2
1997 – Mario Lemieux – 3
1995 – Jaromir Jagr – 2
1994 – Wayne Gretzky – -
1992 – Mario Lemieux – 5
1991 – Wayne Gretzky – 2
1990 – Wayne Gretzky – 4
1989 – Mario Lemieux – 2
1980 – Marcel Dionne – 2
1976 – Gay Lafleur – 3
1975 – Bobby Orr – 3
1973 – Phil Esposito – 2
1972 – Phil Esposito – 3
1971 – Phil Esposito – 2
Observera att Gretzky alltså är den ende poängligavinnaren under de senaste fyra decennierna som inte fått en enda Hart-röst. Jag antar att folk ibland blir less på att rösta på en viss spelare.
Om inte Gretzky var ett bevis på det så var Bobby Orr definitivt det. Han vann tre raka Hart 70, 71 och 72, och sedan fick det tydligen vara nog.
Ta till exempel 1974 då han slutade tvåa i ligans poängliga med 122 pinnar och var +84, +21 bättre än näst bäste spelare i NHL (refererar till +/– på grund av att statistiken bar mycket mer tyngd då än nu, när vi har andra verktyg för att mäta helhetspåverkan).
Året efter vann han hela NHL:s poängliga (som back, återigen), hade ånyo bäst+/- och dessutom gjorde han hela 46 kassar (sexa i ligan).
Som back!
Det här var uppenbarligen före min tid, men jag har svårt att se hur en spelare kan producera sådana siffror som back (och dessutom ha ett anseende som en väldigt kompetent defensiv sådan) och inte bli MVP.
Nåja.
1 – Mer Hart och Art
Okej, vi är inte klara än.Fler noteringar på detta:
*De hatade Art-vinnare på 90-talet.
Så här ser fördelningen Art-vinnare av det totala antal Hart-priserna utdelade ut per årtionde.
10-talet: 6/10
00-talet: 5/9
90-talet: 3/10
80-talet: 8/10
70-talet: 5/10
*Vad ska Martin St Louis göra för att få lite kärlek?
Åtta andra forwards fick fler röster än honom när han vann poängligan 2013, och året efter blev han slopad från Kanadas OS-trupp av sin egen GM Steve Yzerman trots att han vid tillkännagivandet ånyo toppade NHL:s poängliga.
Kan inte döma honom om han var lite frustrerad där.
*Jamie Benn eller Jiri Hudler?
Jag var visserligen lite hård mot Benn ovan men min själ vad röstarna var hårda mot honom 2015. Han vann alltså poängligan och ledde sitt lag till stor framgång men inte en enda röstberättigad person hade honom topp tre.
Återigen, poäng är inte allt men sju forwards hade färre poäng än Benn men fick fler röster. Någon människa hade till och med satt Jiri Hudler som NHL:s näst mest värdefulle spelare.
Nåja.
*Lidas då?
Nu har vi bara kollat på poängmakare men vill bara addera en separat grej om Nicklas Lidström: den erans i särklass bästa back var aldrig en Hart-finalist (som högst fyra). Backar är av tradition förbisedda när det gäller det här priset, men det är ändå anmärkningsvärt.
Silly season 1 månad för 1 krona Skaffa PLUS. (Säg upp när du vill.)