Bjurmans krönika presenteras av Watch It Live
Ingen av de svenskar som redan spelade i ligan när jag började bevaka NHL hösten 2005 är aktiva längre (den siste som checkade ut var Niklas Kronwall strax innan årets grundseriestart), vilket betyder att jag sett alla dagens NHL-svenskar – plus ytterligare en svärm som kommit och gått sedan dess – som rookies och nä, Elias Pettersson är förstås inte ensam om att ha gjort ett första intryck med bestående genklang.
Henrik Lundqvist hann till exempel bara spela två matcher på Garden innan han, genom NY Post-oraklet Larry Brooks försorg, var ”King Henrik” med hela New York. Nicklas Bäckström – som debuterade i samma match som Tobias Enström en oförglömlig oktoberkväll i Atlanta 2007 – blev också stjärna tämligen omgående, liksom Victor Hedman, Erik Karlsson och Calder Trophy-vinnaren Gabriel Landeskog.
Och tänk Fabian Brunnström, som slog till med ett hattrick i debuten för Dallas – och likt de flesta andra som startat på det viset sedan, helt spooky, bara försvann.
Men all blågul rookie-glans jag applåderat genom åren bleknade de facto i skenet av den som lyste upp hela Vancouver hösten 2018.
Foto: Bildbyrån
Elvis – som jag envisas med att kalla honom eftersom han inte bara har samma odödliga initialer som rock ’n’ roll-guden från Memphis utan dessutom spelar hockey som Elvis sjöng – presterade omedelbart, direkt från första skären på den blanka Rogers Arena-isen, på en nivå vanligtvis förbehållen etablerade storstjärnor.
Han skulle inte kunna vara så bra på en gång, men var det i alla fall – och det nästan med en axelryckning. Som om det inte var så märkvärdigt med NHL. Som om det var mer eller mindre självklart det skulle bli så.
Ah, HockeyNews.se:s läsare vet ju allt det där – och vad det innebar för en klubb som förväntades hamna i identitetskris efter Daniel och Henrik Sedins farväl våren innan men anförda av en ny svensk artist kunde spränga sig rakt in i nästa epok utan att blinka.
Det verkligt remarkabla jag vill komma till är att Elias på många sätt ändå imponerar ännu mer i år.
För nota bene – andra säsongen kallas inte bara svår för att det känns spännande att beskriva den så .
Den ÄR svår.
Foto: Bildbyrån
Unga fenomen som under buller och bång fått stora genombrott på en gång har plötsligt förväntningar och krav att leva upp till – och, viktigast av allt: Motståndarna vet till skillnad från året innan precis vilka de är. De har scoutats grundligt och ingående och får plötsligt leva med att vara föremål för intensiv uppvaktning. Svängrummet krymper, den extra halvsekunden som fanns att tillgå för ett år sedan är borta, stora jävla as till backar klänger på en varenda satans byte…
De allra första matcherna i början av oktober är det möjligt att det gick att ana en frustration hos Elvis över denna nya verklighet, men förmodligen var det bara en synvilla. För senaste tre veckorna har han varit precis samma sensation som ifjol igen.
Bara ännu bättre…
Jo, det går faktiskt att påstå det. Under 18-19-föreställningarna var det framför allt som individualist han knockade oss. Vi satt alla och gapade storögt åt rykande direktskott, åt mackor till passningar så smarriga att de fick till och med de berömda räksmörgåsarna på Gothia Towers i Göteborg att framstå som torftiga, åt artisteriet och kreativiteten och djärvheten.
Det kan vi göra nu också, men han har adderat – eller snarare utvecklat; han pratar ju ständigt om detta – fler dimensioner i sin repertoar. Han är mer mångsidig, mer komplett, mognare. Driver spelet, tar defensivt ansvar, sliter och krigar, vinnlägger sig om att vara en sann lagspelare.
Just därför – för att han kombinerar sina gudagivna färdigheter med sådana insikter och ambitioner – tror jag det är givet att Elias blir en av de största svenskarna i NHL-historien och innan allt är sagt och gjort således kommer nämnas i samma andetag som Börje Salming, Mats Sundin, Peter Forsberg, Nicklas Lidström, Daniel Alfredsson, bröderna Sedin och Henrik Zetterberg.
Foto: Bildbyrån
Förhoppningsvis har jag personligen vid det laget också lärt mig hantera honom lite bättre utanför isen än vad Milan Lucic gör på densamma...
Några möten det gångna året har mer liknat tandläkarbesök – med mig i rollen som den som kommit för att utföra en rotfyllning – än intervjuer och jodå, jag vet allt om vilken armsvett man kan få av den ”death stare” han riktar mot den som ställer frågor han uppfattar som mindre begåvade.
Men jag, och alla andra, får väl se till att hitta på smartare frågor och säga saker han tycker roliga.
Det förtjänar spelaren som kommer bli störst.
•••
Per Bjurmans blogg på Sportbladet
Per Bjurman och Jonathan Ekeliws podcast på Sportbladet
•••
SE OCKSÅ – Möt Per Bjurman på Manhattan
•••
New York! Se sex lag och tre arenor – NHL-upplevelse!
Silly season 1 månad för 1 krona Skaffa PLUS. (Säg upp när du vill.)