Den var en tung medial happening, Bäckis debut med Washington Capitals i Atlanta – där dåvarande NHL-laget Atlanta Thrashers spelade, ifall yngre läsare till äventyrs inte känner till det – femte oktober 2007.
Han sågs på goda grunder som största hockeytalangen Sverige hade exporterat till Nordamerika sedan Den Gyllene Generationen – och som om det inte räckte med hans första match i världens bästa liga begick även Tobias Enström, ett 24-karatigt framtidslöfte han också, sin debut med Thrashers i samma match.
Så ett månghövdat blågult journalistuppbåd, inklusive ett par skjutjärn från Gefle Dagblad, samlades i Philips Arena – en väldigt fin, annorlunda hall jag verkligen saknar; ge Atlanta ett lag igen! – och fick se två stora NHL-karriärer födas.
Washington vann och Bäckis såg i ett powerplay redan i mitten av första perioden till att säkra sin första poäng – i form av en assist till ett mål inprickat av ingen mindre än Michael Nylander, Williams och Alexanders hockeykonstnär till pappa. Det febrade vi murvlar förstås om i omklädningsrummet efteråt, men…mja, låt oss säga att vi inte precis belönades med några kioskvältare till rubriker. Nicklas var inte otrevlig, bara en blyg 19-åring från Gävle. Jag vet inte om ni känner några äkta Gävle-bor, men de tycks få ett visst mått av tjurskallighet med bröstmjölken i den bredaxlade metropolen i sydöstra Gästrikland. ”Inställsam” är det sällan någon som anklagar dem för att vara, om man säger så..
Ytterligare några mindre succéartade intervjuer följde den där rookie-säsongen – en gång på Long Island när jag undrade om en pågående liten måltorka gick det att se på blicken att han tänkte ”gå ut och gör några mål själv då för fan!" – och det hände att jag undrade hur det skulle bli med den här relationen.
Well, det har gått alldeles utmärkt. Bortsett från Henrik Lundqvist är Nicklas den jag följt och bevakat allra mest intensivt som NHL-korrespondent och han hör i dag till mina stora favoriter i det blågula NHL-kollektivet. Han talar fortfarande inte i rubriker ibland lyser det alltjämt av vresig besvikelse i ögonen – ni vet, det går att ta Gävle-bon från Gävle men inte Gävle från Gävle-bon... – men pojken har för länge sedan vuxit upp till man och helt andra personlighetsdrag än tjurigheten har kommit att bli framträdande: Ödmjukhet, en stillsam och värdig pondus, vänlighet och kvick, varm humor.
Han skrattade själv roat när skillnaden mellan då och nu kom upp i en längre intervju för Sportbladets NHL-bibel häromåret.
– Jo, då var jag ganska tjurig och envis och…lite omogen, kanske. Ha ha. Men det är väl alla i den åldern. Idag är jag ju familjefar och det är en stor skillnad på alla vis, menade han.
Japp, jag kan intyga.
Och då är det ändå långtifrån bara under glada och soliga skeden jag varit och flängt runt Nicklas med min mikrofon. Tvärtom. Från 2007 till 2017 slutade varje säsong i Washington i sorg. Lysande grundserieframträdanden följdes år efter år av misslyckanden i första eller andra slutspelsomgången – inte sällan med en nattsvart Game 7-förlust som särskilt nedbrytande antiklimax – och jag var där för att dokumentera misären varje gång. Ja, det blev nästan en årlig vår-ritual att ta Acela-tåget ner till DC för att skriva om tårar och förbannelser och Bäckis tomma blick efter blytunga förluster mot Montreal Canadiens och New York Rangers och – framförallt – Pittsburgh Penguins.
Just därför var det en så upplyftande upplevelse att också få vara med när de våren 2018 till slut dödade sina demoner, knockade Penguins i andrarundan, gick till final och äntligen, äntligen vann klubbens första Stanley Cup.
Scenerna under festen på isen i T-Mobile Arena kändes direkt gripande. Jag har sett många lag fira Stanley Cup-segrar och de har alla varit överlyckliga, men inga på riktigt samma sätt som Washington Capitals den junikvällen på Strippen. De var inte bara galna av eufori, som alla andra vinnare. De hade fördrivit år av smärta och förtvivlan och framför allt om Bäckis och Ovetjkin – de två som hade genomlevt alla motgångar tillsammans – gnistrade det av det som på engelska kallas ”redemption” och inte går att översätta till svenska på rimligt sätt.
Han sågs på goda grunder som största hockeytalangen Sverige hade exporterat till Nordamerika sedan Den Gyllene Generationen – och som om det inte räckte med hans första match i världens bästa liga begick även Tobias Enström, ett 24-karatigt framtidslöfte han också, sin debut med Thrashers i samma match.
Så ett månghövdat blågult journalistuppbåd, inklusive ett par skjutjärn från Gefle Dagblad, samlades i Philips Arena – en väldigt fin, annorlunda hall jag verkligen saknar; ge Atlanta ett lag igen! – och fick se två stora NHL-karriärer födas.
Washington vann och Bäckis såg i ett powerplay redan i mitten av första perioden till att säkra sin första poäng – i form av en assist till ett mål inprickat av ingen mindre än Michael Nylander, Williams och Alexanders hockeykonstnär till pappa. Det febrade vi murvlar förstås om i omklädningsrummet efteråt, men…mja, låt oss säga att vi inte precis belönades med några kioskvältare till rubriker. Nicklas var inte otrevlig, bara en blyg 19-åring från Gävle. Jag vet inte om ni känner några äkta Gävle-bor, men de tycks få ett visst mått av tjurskallighet med bröstmjölken i den bredaxlade metropolen i sydöstra Gästrikland. ”Inställsam” är det sällan någon som anklagar dem för att vara, om man säger så..
Ytterligare några mindre succéartade intervjuer följde den där rookie-säsongen – en gång på Long Island när jag undrade om en pågående liten måltorka gick det att se på blicken att han tänkte ”gå ut och gör några mål själv då för fan!" – och det hände att jag undrade hur det skulle bli med den här relationen.
Well, det har gått alldeles utmärkt. Bortsett från Henrik Lundqvist är Nicklas den jag följt och bevakat allra mest intensivt som NHL-korrespondent och han hör i dag till mina stora favoriter i det blågula NHL-kollektivet. Han talar fortfarande inte i rubriker ibland lyser det alltjämt av vresig besvikelse i ögonen – ni vet, det går att ta Gävle-bon från Gävle men inte Gävle från Gävle-bon... – men pojken har för länge sedan vuxit upp till man och helt andra personlighetsdrag än tjurigheten har kommit att bli framträdande: Ödmjukhet, en stillsam och värdig pondus, vänlighet och kvick, varm humor.
Han skrattade själv roat när skillnaden mellan då och nu kom upp i en längre intervju för Sportbladets NHL-bibel häromåret.
– Jo, då var jag ganska tjurig och envis och…lite omogen, kanske. Ha ha. Men det är väl alla i den åldern. Idag är jag ju familjefar och det är en stor skillnad på alla vis, menade han.
Japp, jag kan intyga.
Och då är det ändå långtifrån bara under glada och soliga skeden jag varit och flängt runt Nicklas med min mikrofon. Tvärtom. Från 2007 till 2017 slutade varje säsong i Washington i sorg. Lysande grundserieframträdanden följdes år efter år av misslyckanden i första eller andra slutspelsomgången – inte sällan med en nattsvart Game 7-förlust som särskilt nedbrytande antiklimax – och jag var där för att dokumentera misären varje gång. Ja, det blev nästan en årlig vår-ritual att ta Acela-tåget ner till DC för att skriva om tårar och förbannelser och Bäckis tomma blick efter blytunga förluster mot Montreal Canadiens och New York Rangers och – framförallt – Pittsburgh Penguins.
Just därför var det en så upplyftande upplevelse att också få vara med när de våren 2018 till slut dödade sina demoner, knockade Penguins i andrarundan, gick till final och äntligen, äntligen vann klubbens första Stanley Cup.
Scenerna under festen på isen i T-Mobile Arena kändes direkt gripande. Jag har sett många lag fira Stanley Cup-segrar och de har alla varit överlyckliga, men inga på riktigt samma sätt som Washington Capitals den junikvällen på Strippen. De var inte bara galna av eufori, som alla andra vinnare. De hade fördrivit år av smärta och förtvivlan och framför allt om Bäckis och Ovetjkin – de två som hade genomlevt alla motgångar tillsammans – gnistrade det av det som på engelska kallas ”redemption” och inte går att översätta till svenska på rimligt sätt.
Alexander Ovetjkin och Nicklas Bäckström med Stanley Cup-bucklan häromåret. Foto: Bildbyrån
Direkt gripande kan jag väl inte påstå att det känns nu, när Nicklas – som sin egen agent och allt – signerat ett nytt femårskontrakt, men glad blir jag. Dels tycker jag det är rätt och riktigt att han efter många år på ett rabatt-kontrakt får ersättning i linje med sitt marknadsvärde, och dels myser jag åt vetskapen att jag får bevaka honom även i fortsättningen.
Direkt gripande kan jag väl inte påstå att det känns nu, när Nicklas – som sin egen agent och allt – signerat ett nytt femårskontrakt, men glad blir jag. Dels tycker jag det är rätt och riktigt att han efter många år på ett rabatt-kontrakt får ersättning i linje med sitt marknadsvärde, och dels myser jag åt vetskapen att jag får bevaka honom även i fortsättningen.
”Men håller han verkligen i fem år till”, frågar kanske vän av ordning.
Låt mig citera det svar han själv gav när han efter Ilia Kovaltjuks trejd från nämnda Atlanta till New Jersey 2010 fick frågan om han trodde att konkurrensen i toppen av östra konferensen skulle komma att skärpas (det här uttrycket borde vara betydligt mer klassiskt än det där uttjatade ”skön…t”):
– Svårt att säga, men absolut!
De egenskaper som gjort Bäckis till Bäckis – spelsinnet, intelligensen, de magiska handlederna – går inte förlorade med åren.
Så den där resan som inleddes i Georgia för 13 år sedan lär fortsätta på samma exalterande vis.
•••
Per Bjurmans blogg på Sportbladet
Per Bjurmans och Jonathan Ekeliws podcast på Sportbladet
•••
New York! Se sex lag och tre arenor – NHL-upplevelse!
50% rabatt i 3 månader Skaffa PLUS. (Säg upp när du vill.)