Bjurmans krönika presenteras av Watch It Live
Det var ett stående skämt under alla år jag bevakade ”Zäta” här borta.
– Nja du, sa han alltid med ett undertryckt fniss när jag ringde och frågade om han såg fram emot All Star-helgen.
– Tyvärr har jag börjat känna av handlederna igen. De ömmar…
Naturligtvis gjorde jag stor affär av den där otäcka All Star-allergin i Sportbladet-bloggen och drog, till hans fasa, med mig både läsare och lagkamrater och lokala reportrar i Detroit i kampanjer för att han någon gång skulle få kröna karriären med ett framträdande i den festliga showen, om så med utslitna handleder.
Men han lyckades verkligen hålla sig undan. Det blev aldrig några All Star-framträdanden för nummer 40 – trots att han så klart nominerades vid ett flertal tillfällen. Och han klarade det utan att, likt lagkamraten Nicklas Lidström, bestraffas med en endaste matchs avstängning. Med tanke på hur bra han var och vilken stjärnstatus han hade får det ses som en merit av nästan samma dignitet som den Conn Smythe han vann efter den gloriösa Stanley Cup-resan 2008.
Henrik Zetterberg var inget större fan av All Star-matcherna. Foto: Bildbyrån
För även om nu kommissionär Bettman och hans lilla armada av grånande småpåvar försöker påskina något annat råkar det vara en av Nordamerikas sämst bevarade hemligheter att nästan inga NHL-spelare egentligen vill bli uttagna till ligans årliga firmafest.
Några yngre förmågor, rookies och såna som inte fått chansen tidigare , ser det ibland som både spännande och ärorikt. De som har några säsonger under bältet – och, framförallt, varit på festen några gånger – gör däremot mycket hellre något annat de där dagarna.
Ett skäl är att de som inte tas ut får ledigt och så späckat och utmattande schema som NHL-spelare har under säsongen värdesätter de några helt fria, slappa dygn med familj och vänner i behaglig semestermiljö högre än att dra på sig utrustningen för lek och spex i ett event som helt saknar betydelse.
LÄS MER: Zetterberg om livet efter hockeykarriären
Vänta ska ni se, det hinner inte gå många timmar efter de sista matcherna innan uppehållet mellan 21:a och 27:e den här månaden – sedan finns det knappt en solstol på en enda karibisk lyxstrand som inte är ockuperad av en NHL-stjärna eller hans närmaste.
Och mellan skål och vägg suckar de som i stället får ta flyget till St. Louis – den minst paradisiska plats som överhuvudtaget går att föreställa sig – i djup avund. Det hör förstås också till saken att All Star-övningarna är just betydelselösa. Hur de ansvariga på ligakontoret genom åren än försökt vända och vrida på konceptet för att ladda det med tävlingsnerv har de misslyckats. Det går inte. Det blir bara myspysig ploj av alltihop. Ingen bryr sig någonsin om resultatet.
”Skills”-föreställningen under dag ett kan ändå vara sevärd, absolut. Zdeno Chara har under årens lopp avlossat några skott som gett ökad förståelse för hur det var för de som bevittnade kärnvapendetonationer i Nevada på 50-talet, Patrick Kane demonstrerade vid något tillfälle förmågan att upplösa själva tyngdlagarna med sina ”moves” och herregud – när olympiska ikonen Kendall Coyne Schofield, som första inbjudna kvinna någonsin, varvade upp under speed-tävlingen i "Sharktank" i fjol reste man sig ju ofrivilligt ur pressläktarstolen och bara gapade.
Men matchen, helgens höjdpunkt, är och förblir en redig ingenting-burgare. Följaktligen har veteraner som Ovetjkin och Marc-Andre Fleury redan hoppat av årets upplaga i Enterprise Center – och till med en yngling som Detroits Dylan Larkin, måhända inspirerad av sin mentor från Njurunda, uppmanat fansen att INTE rösta på honom.
Alexander Ovetjkin har tackat nej till årets "firmafest" i St. Louis. Foto: Bildbyrån
Det är inte svårt att förstå, men samtidigt lite beklagligt.
För det finns en väldigt viktig grupp som stick i stäv med den likgiltighet äldre cyniker känner inför spektaklet älskar All Star Weekend.
De yngsta fansen. Knattarna. Barnen. Det är i första hand för dem hela evenemanget arrangeras och tro mig – det lyser av febrig begeistring i de små flickornas och pojkarnas uppspärrade ögon när de får komma så nära de största stjärnorna, ta en selfie eller två med dem och se dem skoja och showa. Den aspekten ska man verkligen inte fnysa åt. De där kidsen utgör kärna och ryggrad i framtidens supporter-bas och att se till att de blir förälskade i hockey på riktigt är att garantera att NHL-balunsen rullar vidare även kommande decennier.
När de väl är på plats brukar spelarna dessutom faktiskt ha rätt kul – inte minst utanför isen. Begreppet ”firmafest” har inte uppstått ur tomma intet, om man säger så.
Det önskar man ändå att Zäta hade fått uppleva någon gång, men hans januari-åkommor var tyvärr kroniska. När jag nu mailar honom i Skåne och frågar om handlederna ömmar av gammal vana den här tiden på året kommer ett skrockande svar:
– Haha. Ja, jag var med och spelade Legends Cup i Sälen häromsistens. Känner nu att det börjar ömma i handleden och ser fram emot att vila under All Star-breaket…
•••
Per Bjurmans blogg på Sportbladet
Per Bjurmans och Jonathan Ekeliws podcast på Sportbladet
•••
New York! Se sex lag och tre arenor – NHL-upplevelse!
Silly season 1 månad för 1 krona Skaffa PLUS. (Säg upp när du vill.)