PHWA är NHL-journalisternas organ och eder reporter är medlem i denna sammanslutning. En av de största och mest prestigefyllda uppdragen som kommer med detta är att rösta på ett antal av de stora troféerna efter säsongen.
Nu röstar vi också i halvtid. Det tjänar som en kul liten krydda mitt på hållet men det är också ett nyttigt satt att börja reflektera över priserna redan nu. Då har man något att gå tillbaka och kika på vid säsongens slut, för att inte låta sig påverkas för mycket av det man har färskt i minnet – vilket annars är lite av mänsklig natur.
Några noteringar följer nedan. Ni kan skippa dessa om ni vill, de berättar bara hur min process och förtydligar bara diverse saker, men om ni blir förgrymmade över någonting kan det vara en god idé att leta förklaringen här.
* Min metod när jag röstar innan och efter säsong är densamma: jag tar fram ett antal kandidater och skalar sedan av dem eftersom. Min bedömning baseras på tre saker: statistisk och information, vad mina egna ögon säger mig baserat på matcher jag sett och vad andra hockeykunniga människor tycker.
Till den här genomgången har jag till exempel pratat med en handfull spelare och ytterligare ett par personer vars kunskap jag respekterar (inte med alla om allt, utan baserat på deras spetskompetens).
Jag värderar statistisk högt men vi är samtidigt ännu i vaggan av datainsamling och den är inte perfekt. Där kommer min egen magkänsla in och framför allt kunskapsinsamling från andra källor – kan jag fråga en spelare som möter kandidat X och Y fyra gånger per säsong vardera för att de är i samma division, i lag som jag kanske inte ser så ofta, kan det vara ovärderligt.
Med det sagt kommer en brasklapp: det är uppenbarligen inte samma dignitet på det här som de faktiska troféerna och jag lägger betydligt mer krut på processen då.
** PHWA röstar på samtliga nedanstående troféer utom Jack Adams (det gör sändande bolags profiler), Vezina (det gör GM:s) och Årets GM (det gör en panel bestående av ”executives, print and broadcast media”).
*** Vi röstar inte heller på Rod Langway Trophy eller Comeback Player of the Year eftersom att de inte finns. Comeback Player är dock hyfsat synonymt med Masterton (Lehner blev till exempel utsedd till det i halvtid och vann sedan priset).
Rod Langway är ett försök att tysta den här tröttsamma debatten om att Norris bara går till den backen som gör mest poäng.
Jag tror det är med backar som det är med forwards, generellt sett, att de som är bäst defensivt också är riktigt bra offensivt. Det är rätt och riktigt att Bergeron, Kopitar och O’Reilly vinner Selke fastän de gör typ en poäng per match.
**** Gällande ett par troféer så finns det några som har tveksamma formulering i sina beskrivningar. Hart är till exempel officiellt till den mest värdefulle, och det leder alltid till det tröttsamma argumenten ”lag X skulle fortfarande gå till slutspel utan spelare Y, men det skulle inte lag Z utan spelare U”.
För mig är värde helt enkelt hur bra du är. Om du sedan är en spelare som håller ett uselt lag med i racet, en spelare som pushar ett okej lag till slutspel eller en spelare som gör ett bra lag till en utmanare är inte så noga.
Jag väger absolut in omgivning när jag bedömer prestation och det är inte irrelevant huruvida spelaren tex. lyckas ta sitt lag till slutspel eller inte men generellt sett gäller det helt enkelt bara vilken spelare som varit bäst.
Den andra troféen det bråkas om är som sagt Norris, där den enligt definition ska gå till den back som visar bäst ”all-around”-förmåga. Det är bara konstigt. Jag röstar här på den backen jag tycker varit bäst. Om han gjort det via att vara superbra på vissa saker och bara okej på några är skitsamma. Den som har störst inverkan ska ha priset, oavsett hur det uppnås.
***** Statistiken är hämtad under helgen inför All Star-breaket, av arbetstekniska skäl på varierande dagar för olika kategorier, så den är inte helt aktuell. Men den stora bilden kvarstår.
HART – Mest värdefulle spelare
Foto: Bildbyrån.
Nathan MacKinnon, Colorado Avalanche
Ingen enskild spelare betyder så mycket för en legitim Stanley Cup-utmanare som MacKinnon gör för Avalanche. När Mikko Rantanen och Gabriel Landeskog båda skadades tidigare under säsongen fortsatte han att producera i samma takt och det raderade ut många frågetecken kring hur beroende han är av sina vapendragare.
MacKinnon är en maskin och förmodligen den enda spelaren som kan jämföras med McDavid. I den här röstningen drar han det längsta strået tack vare bättre resultat vid lika styrka, både i råa siffror och relativt till lagkompisar.
Connor McDavid, Edmonton Oilers
Edmontons löjligt tunna lagbygge är i slutspelsracet enbart tack vare McDavid och radarpartnern Leon Draisaitl. Det ska också sägas att även fast Draisaitl tagit ett klev den här säsongen är det inget snack om vem som är motorn. Det här är NHL:s mest svårstoppade spelare och bara MacKinnon kan utmana om den titeln.
Toppar NHL:s poängliga och har goda möjligheter att ta hem den igen.
Jack Eichel, Buffalo Sabres
Jack Eichel är lite där Taylor Hall vann sin Hart 2018 – han håller ett lag som nog inte har i slutspel att göra kring (typ) strecket enbart på individuell briljans.
Eichel är i toppen av poängligan utan hjälp (han är 22 poäng före tvåan i interna poängligan) och Sabres är ett helt annat lag med honom på isen (+16 i 5v5, att jämföra med -10 utan honom).
Värt att veta om Eichel är också takten han fixar powerplay åt Sabres. Eichel har fixat 29 powerplay åt Buffalo, bara Matthew Tkachuk (30) och Brad Marchand (29). Både dessa har dock i princip dragit på sig dubbelt så många utvisningar som Eichels 10.
Det betyder att Eichels +/- för utvisningar är 19, vilket också är ett enormt mervärde för laget.
Överlag kan man argumentara för att inget lag skulle försämras mer att tappa en enskild spelare än Sabres skulle göra av att vara utan Eichel.
Bubblare: Evgeni Malkin har varit en gigant för Pittsburgh, Artemi Panarin likaså för Rangers. Leon Draisaitl förtjänar också ett omnämnde och någon även någon från Boston – mitt val hade varit den mer mångsidige Brad Marchand framför David Pastrnak om jag ska ranka dem.
NORRIS – Bäste back
Foto: Bildbyrån.
John Carlson, Washington Capitals
Carlson var ifjol en av ligans bästa backar även med mänsklig produktion (jag hade honom på min Norris-ballot). Det han gjort offensivt så här långt gör det omöjligt att inte välja honom.
Jag är dock inte så säker som många andra på att han till slut tar hem det – det är mycket hockey kvar att spela och det finns starka konkurrenter.
Roman Josi, Nashville Predators
Nashville har varit en stor besvikelse men Josi har ändå presterat strålande underliggande siffror och målskillnad i fem mot fem, äter istid och snittar över en poäng per match.
Josi stämplades så länge som underskattad att han snudd på blev överskattad, men med C:et på bröstet har han gjort sin bästa säsong i karriären.
Grejer Nashville slutspel så tror jag mycket väl han kan ta hem det.
Victor Hedman, Tampa Bay Lightning
Hedman gör en bättre säsong än ifjol då han var Norris-finalist för tredje året i rad. Har strålande underliggande siffror, inte långt ifrån en pinne per match och var kanske den ende spelaren i laget som kom upp i nivå under deras beiga höst.
Bubblare: Carolina har två grymma kandidater i Dougie Hamilton (som tyvärr nu är skadad) och Jacob Slavin. Jg gillar också verkligen Alex Pietrangelos säsong, han verkligen velat klämma in honom här.
Kan tilläggas att jag dock fick exakt denna topp tre av en rutinerad NHL-back (inte Hedman, kanske ska tilläggas) när jag frågade utan att ha visat min egen rank.
SELKE – Bästa defensiva forward
Foto: Bildbyrån.
Ryan O’Reilly, St Louis Blues
O’Reilly vann priset ifjol och har fortsatt på den inslagna vägen – han är en av ligans bästa i tekningscirkeln, äter klart över två minuter per match i boxplay, har positiv inverkan på underliggande siffror och stjäl fler puckar än nästan någon annan spelare i ligan – och gör det utan att knappt ta några utvisningar alls.
En gigant för giganten i väst.
Sean Couturier, Philadelphia Flyers
Couturier är en av sin generations riktiga tvåvägsess. Han har ånyo en massiv statistiskt profil som styrker det. Flyers är +15 med honom i 5v5 och -20 utan honom, en sanslös skillnad. Couturiers underliggande statistisk tyder också på att Flyers är ett helt annat lag med honom på isen.
Han är lagets mest använda forward i boxplay och fyra i ligan i total tekningsprocent, och ännu lite bättre om man kollar på bara boxplay- eller försvarszontekningar.
Nick Bonino, Nashville Predators
Lite av ett hipsterval men Bonino gör en sanslös säsong i en tuff roll – han spelar mest i boxplay av Predators forwards och han startar tre gånger så många byten i egen zon som i anfallszon – men är ändå sanslösa +17 i 5v5 och hans underliggande statistisk är också strålande.
Han har täckt näst flest skott av samtliga forwards i ligan, stulit flest puckar av alla i Nashville och vinner över 53 procent av sina tekningar.
En i ärlighetens enormt oväntad framgångssaga, men Bonino förtjänar credd och för första gången på ett par år finns det argument för en defensivspecialist att vinna det här priset.
Bubblare: Jag gillar Phil Danault i Montreal, men den som var närmast var ligans bästa defensiva ytter Mark Stone. Jag ville så gärna klämma in Bonino och då fick det bli så, men jag gissar att Stone har passerat honom innan säsongen är över.
CALDER – Årets nykomling
Foto: Bildbyrån.
Cale Makar, Colorado Avalanche
Makar är på en nivå där han sannolikt, och inte obefogat, kommer att få Norris-röster. En fantastisk ung back och Calder är hans att förlora.
Quinn Hughes, Vancouver Canucks
Hughes är så fin med pucken men har också, trots sitt offensiva rykte och sin beskedliga kroppshydda, även betrotts med tuffare minuter av coach Travis Green och skött dem med den äran. Redan nu lagets bäste back och närmare Makar än man kanske tror.
John Marino, Pittsburgh Penguins
Evgeni Malkins dominans och Tristian Jarrys magiska form är de största anledningarna till Penguins oväntat starka säsong, men John Marino förtjänar all heder.
Han har klivit in och ätit över 20 minuter per match och har en stark underliggande profil. De verkar älska honom i Stålstaden.
Bubblare: Victor Olofssons produktion imponerade fram till skadan, Dominik Kubalik är glödhet just nu och mellan Ethan Bear eller Marino var det riktigt tajt. Den jag dock tror kan klättra är är Ilya Samsonov. Han har grym statistisk men har spelat för lite än så länge (hälften så mycket som Holtby). Det tror jag kan ändras, och jag gissar att han är topp tre vid säsongens slut.
LADY BYNG – Mest gentlemannamässige spelare
Foto: Bildbyrån.
Jaccob Slavin, Carolina Hurricanes
Spelar ständigt mot ligans bästa spelare och leder ligan i takeaways för backar – men har ändå bara tagit tre utvisningar på hela säsongen. Otroligt gentlemannamässig vid sidan av isen också.
Miro Heiskanen, Dallas Stars
En annan back som spelar mycket tuffa minuter utan att knappt ta några utvisningar. Påminner litegrann i Nicklas Lidström i sitt sätt att försvara tack vare hjärna och rörlighet utan att behöva använda våld.
Tillhör den nya, självsäkra generation och tvivlar inte ett dugg på sina förmågor men lyckas ändå framstå som väldigt ödmjuk.
Elias Pettersson, Vancouver Canucks
Incidenten då Pettersson träffade Matt Calvert med ett skott och i princip slutade spela för att kolla till sin motståndare är ett exempel på en spelare som instinktivt bryr sig om andra, även i stridens etta.
Liksom Pavel Datsyuk kan han göra puckstjälande till en konst, utan att gå över gränsen.
Bubblare: Många. Det här är en konstig trofé och många väljer bara att gå på kombon ”bra spelare som inte kommer vinna något annat pris+få utvisningsminuter” men jag vill gärna att det ska finnas något gentlemannamässigt hos dem även vid sidan av isen. I min bok hittar du det hos alla dessa tre herrar.
Jag tycker vidare också att målvakter ska kunna vinna det här priset. Jag la en röst på Marc-Andre Fleury ifjol, för det värdiga sättet han axlat rollen som Vegas ansikte utåt. Hade Pekka Rinne inte haft en så tuff säsong hade det kanske varit läge att ge honom en i år – mer sympatisk människa är svårt att hitta.
VEZINA – Årets målvakt
Foto: Bildbyrån.
Connor Hellebuyck, Winnipeg Jets
Gör sin bästa säsong i karriären. Han har tagit en enorm arbetsbörda, vilket jag värderar högt, och överträffat antalet mål han borde ha släppt in baserat på skottkvalité och mängd. Winnipeg hade inte varit med i slutspelsracet med genomsnittligt målvaktsspel, det är Connor Hellebuycks verk.
Tristan Jarry, Pittsburgh Penguins
Jag frågade två väldigt målvaktskunniga människor om den här kategorien och den enda som båda hade med i topp tre var Jarry. Han är inte topp 30 i starter vilket är lite i underkant för mig för det här priset, men han har onekligen varit fantastisk och tillsammans med Malkin den enskilt största anledningen till att Penguins har presterat så bra som de gjort.
Ben Bishop, Dallas Stars
Bishop var lite trögstartad men har vuxit ut till tryggheten själv för Dallas och ser ut att gå mot en snarlik säsong som ifjol, då han blev tvåa i Vezina-omröstningen. Av de 30 målvakter som spelat mest har ingen en lika hög danel bra startade matcher (enligt hockey-reference.com) och Bishop har bara varit under 90 procent i 6 av sina 31 matcher den här säsongen.
Som en trevlig bonus är han också en av ligans bästa målvakter i spelet med klubban.
Bubblare: Darcy Kuemper gör en kanonsäsong. En svensk forward skrev att jag borde byta ut Hellebuyck mot honom, vilket kan vara värt att dela med sig av. Jacob Markström är helt klart också med i diskussionen. Han gör en riktigt bra säsong och dessutom går det att argumentera för att ingen målvakt har en större ledarroll i sitt lag än vad den passionerade Markström har hos ombyggnadsprojektet Canucks.
Robin Lehner förtjänar även han ett omnämnande. Det kan bli en spännande vår för honom och Chicago nu när de har rejäl slutspelsvittring.
Årets GM
Joe Sakic, Colorado Avalanche
Det är svårt att exkludera en GM:s arbetet till bara ett år och givetvis finns till exempel den (till slut) lyckosamma Matt Duchene-trejden och Phillip Grubauer-värningen med i bakhuvudet.
Med det sagt: trejden för Nazem Kadri, möjliggjord av Sakics befogade förtroende för Cale Makar, har gett det här laget precis vad de behövde. På det kan man addera att chansningarna på Andre Burakovsky, Jonas Donskoi och till och med Valeri Nichushkin alla får ses som bra beslut.
Mikko Rantanen-kontraktet var inte ett kap, men inte heller en överbetalning.
Julienne Brisboais, Tampa Bay Lightning
Med Tampas lönetakssituation öppen för alla att se så får paketet han fick tillbaka för JT Miller i somras ses som väldigt imponerande. Får pluspoäng för att han sagt lugnt i båten och inte överreagerade på fiaskot i slutspelet. Brayden Point-kontraktet är inte dumt och i Patrick Maroon och Kevin Shattenkirk hämtade han in två spelare som har passat in väldigt bra och det till en billig peng. Jan Rutta-trejden har också varit positiv.
John Chayka, Arizona Coyotes
John Chayka har läst sin marknad rätt: Coyotes är inte i ett läge där de kan bygga för ett potentiellt perfekt fönster om tre-fyra år – de behöver vinna nu.
Trejden av Phil Kessel mot en sju år yngre spelare med 30-målspotential hade varit tveksam för många lag, men Coyotes är i ett speciellt läge. Detsamma för sägas om Taylor Hall. Extra beröm för att han kunde landa honom så tidigt på säsongen utan att ge upp särskilt mycket. Det ger Hall bättre förutsättningar att lyckas i slutspelet.
Trejden för Carl Söderberg kostade inte mycket och han har också varit effektiv. Tvåårsförlängningen med Vezina-kandidaten Darcy Kuemper, för 4,5 miljoner/säsong, ser inte heller dum ut. Generellt sett är det ett lotteri att låsa upp målvakter för länge eller för dyrt, och han lyckades undvika båda.
Alla situationer är olika och medan Brisbois tålamod är en fjäder i hatten för honom är Chaykas vilja att agera och oräddhet detsamma för honom.
JACK ADAMS – Årets tränare
Barry Trotz, New York Islanders
En rolig grej med Jack Adams är att det är en otroligt spridd kompott av vinnare. Bland spelare tenderar superstjärnor att vinna Hart, Vezina eller Norris flera gånger under sin karriär men coach-priset ska tydligen hellre fördelas jämt.
En riktig bra tränare borde väl egentligen vara bland de bästa år efter år? Så tror jag det är och min vinnare är den ende mannen som vunnit det här priset två gånger under lönetakseran.
Få av oss trodde att Islanders skulle kunna upprepa sitt överraskande fjolår. De tappade sin Vezina-finalist och ersatte med en ifrågasätt värvning, och i övrigt gjorde de inte mycket med en överlag tämligen profilfattig trupp.
Ändå är vi här igen, där de på nytt är med i slutspelsracet. Jag har svårt att se något lag där man lika tydligt kan peka på att coachen är en så viktig ingrediens i framgången.
Mike Sullivan, Pittsburgh Penguins
Han har hjälpts av en pånyttfödd Evgeni Malkin och att Tristian Jarry plötsligt är Vezina-mässig, men man måste ändå respektera Sullivans jobb. Trots att de inte gjorde mycket för att förbättras i somras och har drabbats av en löjlig otur med skador på nyckelspelare så är de en maskin i fem mot fem och ser mer och mer ut som en utmanare.
Sullivans kravbild var kanske det som kostade klubben Phil Kessel, men just nu ser det ut som att den kravbilden är väldigt resultatgivande.
Bruce Cassidy, Boston Bruins
Boston är i topp fem i ligan i de kategorier som man vanligtvis menar på går att påverka med coachning – powerplay, boxplay och defensivt spel i fem mot fem.
Han har ett bra manskap och framför allt en bra förstakedja, men samtidigt känner jag att Cassidy aldrig riktigt får den credd han förtjänar – det här laget missade trots allt två raka slutspel säsongerna innan han tog över och har sedan dess gått till att vara ett av ligans mest skrämmande utmanare.
Bubblare: Alla.
Det här var den svåraste kategorin, och jag tänker att man hade kunnat argumentera för en rad namn i topp tre. Jag skulle kunna ge solida pitcher för Todd Reirden, Sheldon Keefe, John Tortorella, Craig Berube, Travis Green och Rick Tocchet.
ROD LANGWAY – Årets defensiva back
Jaccob Slavin, Carolina Hurricanes
Kombinationen av storlek, spelförståelse och rörlighet gör att Slavin kan försvara mot vilken typ av spelare som helst – och hans försvinnande få misstag med pucken gör att han aldrig bjuder motståndarna på något i onödan.
Har strålande faktisk målskillnad och underliggande statistik är likaså – bland de 52 backarna som spelat mest i 5v5 har ingen lika positiv inverkan på förväntade mål för sitt lag som Slavin.
Den här positiva effekten gäller även i boxplay. Bland de 31 backar som har spelat mest 4v5 har ingen en lika låg förväntat tempo insläppta mål som Slavin.
Shea Weber, Montreal Canadiens
Weber får mycket uppmärksamhet för sin produktion men han äter tuffa minuter i ett svajigt Montreal och har positiv målskillnad och starka underliggande siffror.
Klok och urstark, och har en pondus som få kan mäta sig med. Framröstad till ligans näst bästa defensiva back enligt The Athletics stora spelarenkät.
Colton Parayko, St Louis Blues
Det blir inte mycket rampljus och glassiga minuter över för Parayko (backkollegorna Pietrangelo, Vince Dunn och Justin Faulk har alla spelat mer PP än honom), men det här är en riktigt bra försvarare. Slutspelet ifjol visar vilken klippa han kan vara.
Funderade faktiskt på att eventuellt köra Pietrangelo här med en forward som ser mycket av duon sa att Parayko utan tvekan är den bättre defensivt sett.
Bubblare: Slavin var given men utöver det var det ett riktigt svår pris att klura ut. Förra året röstade jag på Ryan McDonagh som etta men han har inte varit riktigt lika bra i år. Mattias Ekholm vann priset ifjol (och var i min topp tre) men han har inte varit lika bra.
I The Athletics enkät var faktiskt Hedman den som fick flest röster som bäst defensivt, men det blir lite konstigt att rösta på honom här när Tampa använder McDonagh som förstaval i boxplay och i shutdownminuter.
Det är rimligt – det är lättare att försvara än att göra mål och har du en spelare med Hedmans talang är det viktigare att prioritera offensiva minuter även om han är lika bra defensivt – men det gör lurigt att rösta.
I mitt tycke åskådliggör också det här exemplet med Hedman varför det är så konstigt att försöka plocka ur vissa delar av spelet (gäller Selke också). Rösta på bäst på sin position, det kan räcka.
COMEBACK PLAYER
Tristian Jarry, Pittsburgh Penguins
Det är svårt att säga om man kan kalla en 24-årig målvakt för en comebackspelare men Jarry var 2013 den näst högst draftade målvakten och det såg ut som att han inte skulle leva upp till det, särskilt efter att ett år äldre Matt Murray tagit hand om förstaspaden i klubben.
Jarry tillbringade fjolåret i AHL och fick i höstas backupjobbet framför Casey DeSmith till synes främst av lönetaksrelaterade skäl.
Hur det gick sen har ni läst om ovan.
Anthony Duclair, Ottawa Senators
Duclair göt lite energi i Arizona under sin rookiesäsong då han slog till med en 20-målssäsong och såg ut att gå en fin framtid till mötes. Två år senare skickades han dock vidare till Chicago och därifrån till Columbus.
I Columbus blev han ökänt sågad av en uppgiven John Tortorella som sa ”jag tror inte att han vet hur man spelar hockey” och till slut skickades han vidare till Ottawa.
Vid den punkten hade Duclair följt upp sina 20 mål på 81 matcher under det första året i Arizona med att göra 27 mål på 167 matcher – ovanpå de uppenbara frågetecken om hans spel utan puck.
Att vara inne på sin femte klubb (han draftades av New York Rangers och debuterade för dem) i den åldern var verkligen inget bra tecken.
Den första våren i Senators började lovande med 8 mål på 21 matcher, men ingen såg nog den här fantastiska säsongen komma. 47 matcher in på säsongen har han redan slagit nytt personbästa med 21 mål och mycket ska till för att han ska slå nytt rekord i poäng också (44). Han är en All Star och har gett energi åt den så skamfilande Senators-loggan. Ett par timmars bilfärd från sin uppväxtort så har Duclair till slut hittat hem.
Robby Fabbri, Detroit
Han missade hela 17-18 med skada och lyckades inte ta en ordinarie plats hos St Louis ifjol, men har nu fått nytt liv hos Detroit.
Bubblare: Jag vet inte exakt vad man ska läsa in i den här formuleringen så jag avstod att plocka med Evgeni Malkin, då han faktiskt snittade över en poäng per match ifjol (72 på 68).
För en spelare som fyllde 33 i somras så var det dock många som frågade sig om det här var början till slutet – vilket Malkin med all önskvärd tydlighet visat att det inte var. Han har varit en av ligans absoluta bästa spelare i vinter och får Penguins-fansen att drömma om ännu ett mästerskap.
50% rabatt i 3 månader Skaffa PLUS. (Säg upp när du vill.)