HockeyNews
PLUS

Därför har Luleå Hockey lyckats

(5042) Luleåpublikrekord
Luleå Hockey

Publicerad: 17 november 2018

6 220 personer – på damhockey. Hur det är möjligt? Det är inga konstigheter – Luleå Hockey har jobbat hårt, rätt och med ett tydligt mål för ögonen.

Fansen vecklade ut ett tifo över hela ståplatsläktaren. Det stod ”Drömmar av guld” på en gigantisk banderoll och de två mästerskapsårtalen under: 2016 och 2018. 

Den som vinner något för Norrbotten kommer aldrig att sakna stöd. 

Det är knökjävlafullt i ishallen. 

Det började egentligen långt innan 2015. Luleå Hockey hade sett trenderna, att allt fler företag blev allt mer medvetna i sin sponsring, att man ville komma hela samhället till gagn – inte bara herrhalvan av det. Klubbar som Luleå Basket, Boden Handboll och Piteå IF hade – tillsammans, naturligtvis, med individuella idrottare som Charlotte Kalla och systrarna Mattsson – sparkat upp dörrarna och visat att det fanns goodwill och publicitet att hämta inom damidrott.

Klubbens egen damverksamhet levde en tynande tillvaro långt ifrån högsta serien. Men att satsa ordentligt på damerna samtidigt som det fanns en liten men hårt kämpande förening i Riksserien bara några mil söderut lät sig inte göras. Det hade lett till ett massivt nederlag på publicitetsfronten. Lösningen kom när Munksund/Skuthamns eldsjälar till slut tyckte att arbetsbördan blev för tung och erbjöd ett samarbete. 

Där påbörjades arbetet som ledde fram till den här matchen. Tre orsaker framstår som mer viktiga än andra för att skapa det intresse som nu fyllde hallen. 

För det första: Coachen. Fredrik Glader hade tränat herrlag i de lägre norrbottniska divisionerna men tog över Munksund i Riksserien efter att ha fått sparken från Kalix. Han blev genast oerhört populär bland spelarna. När laget flyttade till Luleå fick Glader chansen att hänga med. Inget beslut har varit viktigare för klubbens framgångar än det. För med tränaren – och sportchefen – kom också medial skicklighet, seriositet och framför allt ett oerhört stringent värvningsarbete.

Glader har insett vad det är som lockar världens bästa damspelare. De vet att de inte kommer att tjäna multum – men den ledare som kan erbjuda en utvecklande miljö där de tas på allvar kommer att få stå med knölpåk i dörren till ishallen och mota undan intresserade stjärnor. Att alla de här oerhört skickliga spelarna lekt ishockey i världsklass är naturligtvis en del av förklaringen till publiktillströmningen – men det är inte allt. För Glader har dessutom varit noggrann med vilka personligheter han får in i laget. Alla spelare måste inte vara mediala lejondomptörer – men såna personligheter ska finnas i truppen. Emma Eliasson, Johanna Fällman, Rebecca Stenberg, till och med Michelle Karvinen med sin ödmjukhetstourettes, har varit och är fantastiska ambassadörer för laget och sporten.

För det andra: Fansen. Luleå Hockey var tidigt ute med att etablera tanken på ett damlag med föreningens fulla uppbackning hos de tyngsta supporterprofilerna på ståplats. Jag känner dem alla, i någon mån, och vet att de allra flesta inte var nödbedda – men när klubben i ditt hjärta säger att den behöver din hjälp blir det ännu lättare att lägga kraft även på damlaget. När de tyngsta profilerna syns på dammatcherna, när de trumpetar ut budskapet om att det här också är deras lag, kommer fler att följa efter. Till slut resulterar det i att damlaget har en klack – förvisso inte av den här digniteten – på i stort sett samtliga matcher.


För det tredje: Media. Jag jobbade på NSD, den största tidningen i Norrbotten, när damlaget flyttade in i ishallen några hundra meter från redaktionen. Vi hade kunnat fortsätta bevaka laget på samma sätt som vi gjorde då det spelade i Piteå – men för oss var det inte ett alternativ. Dels märkte vi av det ökade intresset, dels såg vi att världsstjärna efter världsstjärna skrevs in i truppen. Dessutom var det tydligt att hela föreningen tog damlaget på allvar – de spelade matcherna i huvudarenan, de hade en egen del av ishallen för sig själva, de uppmärksammades på samma sätt som herrarna i klubbens egen kommunikation inför matcher. Jag vet inte om alla redaktioner tänkte likadant, jag vågar inte svära på att alla redaktioner skulle tänka likadant nu, men för oss var det mer eller mindre en självklarhet. Kanske berodde det på att vi redan hade damidrott av rang i länet, kanske var vi redan vana vid att inte skilja på idrottare och idrottare. Men mest tror jag det beror på att norrbottningar faktiskt är lite eljest.


Här uppe har vi vant oss vid att det bästa vi har försvinner söderut. Skogen, malmen, elen, folket – det som är värt något tar Stockholm. Följaktligen måste vi som blivit kvar vara lite sämre. Det där har gett oss en konsekvent gamnacke, en generell defaitism, som gör livet lite, lite jobbigare. Så när någon vinner, när någon visar att nog fan kan vi, vi kan bäst av alla – då är vi där. Vilket kön personerna som visar att vi faktiskt kan är fullständigt egalt – det är segern som spelar roll.


Den som vinner något för Norrbotten kommer aldrig att sakna stöd.


Den som vinner något för Norrbotten kan till och med slå publikrekord.

Allt nytt innehåll på Hockeynews PLUS för bara 69 kr! Skaffa Hockeynews PLUS