St Louis egen Thornton är en match ifrån Stanley Cup

Stanley Cup-finalen presenteras av O'Learys 

Jag må ha placerat orden i Oskar Sundqvists mun, för frågan jag ställde under conferencefinalen var något i stil med ”är Steen lite av er mini-Thornton?”. Med det som kontext så kom ändå Sundqvist fram till just den slutsatsen att ja, det är han.

Det beror på två saker.

Steen är inne på sin 14:e NHL-säsong och är inte ens en halv grundserie ifrån 1000 matcher i världens bästa liga, men 35-åringen har aldrig fått vinna Stanley Cup.

Det är ena delen i att vara en Mini-Thornton, en lång och framgångsrik karriär som aldrig fått krönts med det ultimata priset.

Det andra är en personlighet som folk dras till. 

Det har verkligen Alexander Steen.

Alexander Steen var med och skickade ut "Big Joe" och Sharks i slutspelet. Foto: John Hefti/Bildbyrån.

SPELAT STOR ROLL I MIN EGEN KARRIÄR

Det första först: Alexander Steen är en spelare som har spelat en stor roll i min egen karriär som ishockeybevakare. Ett av mina första ”stora” jobb var när jag som valpig sommarvikarie i augusti 2011 fick chansen att intervjua Steen för Örnsköldsviks Allehanda.

Det var en av de första texterna i mitt liv som jag skrev som jag verkligen brann för (division 3 Ångermanland i all ära) och jag minns hur jag tampades med webbredaktören för att den inte skulle kortas ner (på den tiden hette det att folk inte läste långt på nätet).

Ett viktigt steg för mig, och det skulle komma att bli väldigt mycket mer Alexander Steen. Hösten 2012 skrev jag norrlandshockey för Expressen. Som ni minns var det här också lockoutåret och Steen var hela hockeysveriges största snackis – först gällande huruvida han skulle spela, sedan på grund av hur arga alla blev när han väl gjorde det och till sist tack vare hur sanslöst dominant han var (bland det bästa jag sett på SHL-nivå, om inte det bästa).

Jag bodde i Sundsvall då men det blev många turer hem till Övik. Pojkrummet stod ledigt och det är bara knappa två timmar längs denna underbara höga kust mellan dessa två städer så det låg nära tillhands. Det kan hända att jag skippade en och annan föreläsning på universitet men folk ville läsa om Steen, så jag åkte hem och skrev om honom. Ofta och mycket.

Så här i efterhand var det en ganska avgörande höst för mig, att få möjlighet att bevaka något som var av nationellt intresse.

Under fem år här borta är Steen så klart också någon som man kontinuerligt har bevakat. Mitt andra år på Viasat fick jag chansen att göra något jag alltid velat göra – en intervjuserie i långformat med samtal om allt mellan himmel och jord, inte bara puckar och skridskoåkning. 

Jag fick fyra avsnitt av det programmet som kallades På Bänken, och det fanns ett namn jag visste att jag var tvungen att ha med – Alexander Steen.

Steen jublar tillsammans med Zach Sandford. Foto: Jeff Curry/Bildbyrån. 

SPECIELL BAKGRUND, ANDRA INTRESSEN – OCH KARISMA

Anledningen till att jag ville ha med Steen i det där programmet är helt enkelt att han är en väldigt intressant människa. Hans uppväxt splittrad mellan Kanada och Sverige, hans nyfikenhet på livet och engagemang i så många olika saker utanför hockeybubblan gör att han har historier och funderingar som få andra kan matcha.

Sådant gillar man.

Det andra som gör att folk dras till honom är hans naturliga karisma och hans personlighet. Lagkamraterna älskar honom verkligen. Man märker med vilken vördnad hans unga kedjekamrater Ivan Barbashev och Oskar Sundqvist pratar om honom, och i ärlighetens man märker det på snart nog varenda människa med koppling till Blues.

Jag pratade med Chris Thorburn på mediadagen och den ärrade slagskämpen sken upp som en sol när jag nämnde Steen. ”Jag älskar i princip honom” sa han, och inte på det där amerikanska ”I love the guy”-sättet utan på ett sätt som utstrålade genuint varma känslor.

Steen har också den i mitt tycke beundransvärda förmågan att alltid vara sig själv. Det betyder att de dagar han inte känner för att bjuda till i intervjuer så gör han inte det. Man kan höra kollegor beklaga sig över detta, men personligen tar jag hellre någon som är så: tillknäppt de dagarna han inte är på humör, men en oas av historier när han är på det humöret.

Som är sig själva, helt enkelt.

Och till sist och slut är väl ändå mediarelationen sekundär. Det viktiga är vad lagkompisarna och fans tycker om honom, och varenda person jag har pratat med har nämnt Steen som själen och hjärtat i det där omklädningsrummet. 

Det är en personlighet man dras till, och det är därför han är som lite av St Louis svar på Thornton.

Med den skillnaden att han nu bara är en match ifrån att kunna titulera sig det som den riktige Thornton ännu inte fått göra.

***

På tal om Steen i intervjusituationer: vi har sett mycket av den mer tillknäppta versionen av Alex så här långt. Han är så fokuserad att det nästan går att ta på. 

Inget läge att drömma sig iväg eller tänka på stundens storhet: det är en match i taget tills det inte finns några fler matcher kvar.

***

Gåshuden bucklade mitt skin till knölvalsnivåer när Zdeno Chara presenterades inför match fyra. Bland de mäktigare ovationer man varit med om.

***

Jordan Binnington gjorde sin bästa match i serien senast, men Tuukka Rask har spelat på ett sätt som borde ha räckt till seger två matcher i rad. Och fortsätter han i samma stil så kan det räcka till segrar två matcher i rad.

Bruins chanser lever i högsta grad.

***

Marcus Johansson var ånyo en av Bruins bästa spelare i match fem. Otroligt vad fräscha ben han har.

***

På tal om Rask: lutar mer och mer åt att han förtjänar att vinna Conn Smythe oavsett hur det går. 93,7 är sjukt, 22 matcher och inte under 90 i räddningsprocent en enda gång är ännu sjukare.

Dessutom har St Louis inga klockrena kandidater. Det är inget underbetyg åt deras stjärnor, utan snarare en enorm komplimang till deras kollektiva spel.

***

Oskar Sundqvist höll uppenbarligen igen vid ett par tacklingar som var väldigt snarlika den situation som ledde till avstängningen i match två. 

Beröm åt Sundqvist för detta, ett strålande exempel på att avstängningar kan ha effekt om spelarna är smarta och sinnesnärvarande nog för att ta till sig dem.

***

På tal om tacklingar och avstängningar: nog går det att argumentera för att den smäll mot huvudet som Ivan Barbasjov delade ut på Marcus Johansson var värre än Sundqvists på Matt Grezlcyk?

***

Gällande missade domslut (kan ha varit något sådant senast): jag börjar mer och mer luta åt att en domare uppe i pressboxen är rätt väg att gå. Inga extra videogranskningar, bara någon som kan sitta däruppe med den mycket bättre överblick man får där och som står i direktkontakt med domarna på isen. 

Uppenbara missar skyms inte av kroppar och annat däruppe, och vi skulle undvika hårklyverifall där vi tittar på millimeter hit eller dit.

Det här är inte en lösning jag tänkt igenom till fullo, det är för ett senare tillfälle, men som sagt lutar jag mer och mer ditåt. Det går löjligt fort därnere och ibland är det nog inte fysiskt möjligt att hinna se allt på isnivå.

***

Nästa vecka kör vi The Erik Karlsson Sweepstakes, jag lovar.

***

På tal om det: Tampa kanske kan få sin högerfattade back i någon annan form än Erik Karlsson. Jacob Trouba har i åratal ryktats vilja bort från Winnipeg och har nu bara ett år kvar innan han blir UFA.

The Athletics Joe Smith skrev en intressant artikel där han spekulerade i om en trejd skulle kunna byggas kring Tyler Johnson eller Yanni Gourde.

Jag tror att det finns en potentiell lösning här, byggt runt unge Mikhail Sergachev.

Den vänsterfattade ryssen är visserligen bekväm på högersidan men hävd brukar backar ha större framgång på sin starka sida och där är det tjockt för Lightning med Victor Hedman och Ryan MacDonagh uppbundna för lång tid framöver.

Än så länge finns inga tecken på att Sergachev skulle knorra, men förr eller senare lär han törsta efter en större roll och dessutom går hans kontrakt ut nästa säsong.

Får vi se Jacob Trouba i Tampa BAy till hösten? Foto: Christopher Hanewinckel/Bildbyrån. 

Med Trouba, genombrottsmannen Erik Cernak (och så småningom kanske stortalangen Cal Foote) till höger och Hedman/MacDonagh skulle Tampa kunna mönstra en topp fyra av ypperlig klass 50-55 minuter per match (och därmed kunna komma undan med ett tredjepar bestående av Jan Ruttaa och någon annan billig back).

Trouba skulle i sin tur få chansen att spela i USA och dessutom att vara det givna förstavalet på högersidan (och sannolikt andraman i PP efter Hedman).

Karlssons fördel är så klart att han inte kostar någon tillgång att sajna på den öppna marknaden – i Troubas favör så talar ålder och att han inte skulle kunna kräva en lika hög lön (han skulle behöva ta klart mindre än vad han skulle få på öppna marknaden nästa år).

Tampa skulle få NHL-försvarare som kan spela på hög nivå i alla nivåer och är mer redo att hjälpa dem här och nu, medan Winnipeg skulle få en strålande tillgång på en position där de har ett behov (även om mycket om snacket kring Trouba handlar om en center i utbyte).

Diverse lönetakspussel skulle krävas, men i alla fall något värt att tänka på.

***

På tal om kontraktslösa svenskar så sprang jag på Carl Hagelin på en mellanlandning i Newark. Sagt det förr, säger det igen: tror att Buffalo kommer att ge Hagelin hans bästa bud i sommar.

GM Jason Botterill känner Hagelin sedan deras gemensamma tid i Pittsburgh och han har spelat sin bästa hockey i den östra konferensen. Buffalo har plats på ytterfowardsposition och även om det från utsidan är enormt svårt att sia i vilka lag som har kulturproblem så verkar Buffalo onekligen behöva få in lite ledarskap.

Hagelin är en otroligt omtyckt person men också en passionerad vinnare, och någon som jag tror skulle göra det omklädningsrummet gott. Detta inte minst med tanke på hur många unga lovande svenskar laget har.

Rasmus Dahlin blir en stjärna vilket som, men Hagelins närvaro kan säkerligen ha en märkbart positiv effekt på sådana som Alexander Nylander, Rasmus Asplund och Victor Olofsson.

***

I praktiken är midsommarafton dagen då vi på riktigt firar Sverige och så kan det gott få vara. För mig är nationaldagen ett tillfälle för reflektion och framför allt tacksamhet för hur fantastiskt lyckosam man varit som har fått växa upp i det här landet.

Jag känner enorm tacksamhet för mixen av möjligheter och trygghet, en tacksamhet för allt det vackra och det stillsamma, och framför allt en tacksamhet till människorna som har byggt och fortsätter bygga det här landet.

Hur olika vi alla än må vara så kan vi alla enas i den tacksamheten, och det hoppas jag att vi alla gjorde i veckan.

Heja Sverige. 

***

Man får tycka vad man vill om MMA, men när Alexander Gustafsson nu avslutar sin karriär bör väl alla kröka våra ryggar av respekt för vad han åstadkommit. Betänk vilket enormt mod och vilken enorm arbetsmoral det krävts för att uppnå det han har gjort, och på vilket hängivet sätt han agerat som en ambassadör för Sverige ute i världen.

***

På tal om aktuella idrottssvenskar som berömvärt axlar ambassadörsrollen: Jonas Jerekbos stolthet över moderlandet är något jag verkligen vill hylla.

***

Och på tal om basketspelare: allting med Kwahi Leonard fascinerar mig. Sättet han skyr sociala medier och uppmärksamhet, sättet han dominerar ”osexiga” discipliner som försvarsspel och returtagande.

Kwahi Leonard är basketversion av den typ av hockeyspelare som alla dyrkar. Tänk typ Patrice Bergeron, fast ännu bättre.

***

Tillbaka till hockey: grymt kul att SDHL hittat en lösning där alla deras matcher kommer att sändas. En sådan tillgänglighet är så klart viktig för att bygga hockeyn.

***

Dagen till ära så har jag petat upp hela avsnittet med Steen på youtube.

Om du är sugen på att läsa ännu mer om honom så knackade jag lockoutsäsongen ihop det här dokumentet om känslan som Alexander Steen skapade i stan den hösten.

***

I Hockeyklubben på måndag summerar vi final sex och går igenom mycket annat härligt också. Häng med på det!