Presenteras i samarbete med Hajper.com – En spelsajt i hajper-fart
Miro Heiskanen har gjort en dundersäsong som förstaårsspelare för Dallas Stars och fortsatt att leverera i slutspelet – när det visade sig att han inte lyckats ta sig in på topp tre i Calder-omröstningen (jag hade honom där, kan jag avslöja) så var det mer än en försåstigpåare som rasade.
Personligen tycker jag att topp fyra i Calder (Elias Pettersson, Rasmus Dahlin, Jordan Binnington och Miro Heiskanen) var oerhört kluriga att separera och någon som förtjänat att vara med skulle ha hamnat utanför oavsett vad.
Så den diskussionen lämnar jag därhän. Däremot vill jag lyfta denna: är Finland på allvar om nu?
Man ska inte dra för stora växlar av en back som gör en bra rookiesäsong. De tre senaste backarna att bli utsedda till årets nykomling är Aaron Ekblad, Tyler Myers och Barret Jackman. De två sistnämnda är verkligen inga Norris-kandidater och det finns fortfarande frågetecken kring om Ekblad kan bli det.
Med denna lilla brasklapp så ser det ändå ut som att Heiskanen kan bli en sådan där riktig toppback som Finland egentligen aldrig någonsin haft. Framåt har de sprutat fram stortalanger de senaste åren och nu finns det alltså också en potentiell fixstjärna i de bakre leden.
Låt oss därför jämföra dessa två stolta nationers unga toppnamn. Jag har valt att dra en gräns på 24 år eller yngre, för att fokusera på den nya vågen av spelare som kommit fram de senaste åren.
Därefter har jag bara ställt upp två femmor (och några avbytare) för att visa balansen i styrkeförhållande.
Observera att det här inte är någon rankning utan bara för att få en översikt (och att jag inte är någon talangexpert, så jag kan ha missat några valpar utanför NHL.
FINLAND
Patrik Laine, 20–Aleksander Barkov, 23–Mikko Rantanen, 22
Miro Heiskanen, 19–Rasmus Ristolainen, 24
Kaapo Kakko, 18–Sebastian Aho, 21– Teuvo Teräväinen, 24
Esa Lindell, 24–Juuso Välimäki, 20
Målvakt: Juuse Saros, 24
Avbytare, forwards: Jesperi Kotkaniemi, 18– Kasperi Kapanen, 22–Henrik Borgström, 21, Kristian Vesalainen, 19–Eeli Tolvanen, 19, Roope Hintz, 22 – Jesse Puljujärvi, 20
Avbytare, backar: Henri Jokiharju, 19 – Sami Niku, 22 – Markus Nuutivara, 24
SVERIGE
Filip Forsberg, 24–Elias Pettersson, 20–Elias Lindholm, 24
Rasmus Dahlin, 19–Rasmus Andersson, 22
Jesper Bratt, 20–Adrian Kempe, 22–William Nylander, 23
Erik Brännström, 19-Adam Boqvist, 19
Målvakt: Filip Gustavsson, 20
Avbytare, forwards: Oskar Sundqvist, 24 – Oskar Lindblom, 22 – Andreas Johnsson, 25 – Victor Olofsson, 23
Avbytare, backar: Marcus Pettersson, 22 – Robert Hägg, 23 – Oliver Kylington, 21
FINLAND VINNER?
Vad drar vi får för slutsats av det här? Rasmus Dahlin får alltjämt ses den största backtalangen i sällskapet och med namn som Erik Brännström och Adam Boqvist ska väl den svenska backsidan även fortsatt vara en styrka.
Finland har utöver Heiskanen ett par spännande namn i Välimäki och Jokiharju, och även om det är fördel Sverige så är den kanske inte mördande.
Framåt så har Finland en helt annan råtalang, och framför allt en yngre råtalang. Filip Forsberg och Elias Lindholm är nu inne i det som vanligtvis är en forwards offensiva prime, och William Nylander är bara ett år yngre.
Personligen tycker jag att topp fyra i Calder (Elias Pettersson, Rasmus Dahlin, Jordan Binnington och Miro Heiskanen) var oerhört kluriga att separera och någon som förtjänat att vara med skulle ha hamnat utanför oavsett vad.
Så den diskussionen lämnar jag därhän. Däremot vill jag lyfta denna: är Finland på allvar om nu?
Man ska inte dra för stora växlar av en back som gör en bra rookiesäsong. De tre senaste backarna att bli utsedda till årets nykomling är Aaron Ekblad, Tyler Myers och Barret Jackman. De två sistnämnda är verkligen inga Norris-kandidater och det finns fortfarande frågetecken kring om Ekblad kan bli det.
Med denna lilla brasklapp så ser det ändå ut som att Heiskanen kan bli en sådan där riktig toppback som Finland egentligen aldrig någonsin haft. Framåt har de sprutat fram stortalanger de senaste åren och nu finns det alltså också en potentiell fixstjärna i de bakre leden.
Låt oss därför jämföra dessa två stolta nationers unga toppnamn. Jag har valt att dra en gräns på 24 år eller yngre, för att fokusera på den nya vågen av spelare som kommit fram de senaste åren.
Därefter har jag bara ställt upp två femmor (och några avbytare) för att visa balansen i styrkeförhållande.
Observera att det här inte är någon rankning utan bara för att få en översikt (och att jag inte är någon talangexpert, så jag kan ha missat några valpar utanför NHL.
FINLAND
Patrik Laine, 20–Aleksander Barkov, 23–Mikko Rantanen, 22
Miro Heiskanen, 19–Rasmus Ristolainen, 24
Kaapo Kakko, 18–Sebastian Aho, 21– Teuvo Teräväinen, 24
Esa Lindell, 24–Juuso Välimäki, 20
Målvakt: Juuse Saros, 24
Avbytare, forwards: Jesperi Kotkaniemi, 18– Kasperi Kapanen, 22–Henrik Borgström, 21, Kristian Vesalainen, 19–Eeli Tolvanen, 19, Roope Hintz, 22 – Jesse Puljujärvi, 20
Avbytare, backar: Henri Jokiharju, 19 – Sami Niku, 22 – Markus Nuutivara, 24
Patrik Laine i duell med Montreals Victor Mete. Foto: Bildbyrån.
SVERIGE
Filip Forsberg, 24–Elias Pettersson, 20–Elias Lindholm, 24
Rasmus Dahlin, 19–Rasmus Andersson, 22
Jesper Bratt, 20–Adrian Kempe, 22–William Nylander, 23
Erik Brännström, 19-Adam Boqvist, 19
Målvakt: Filip Gustavsson, 20
Avbytare, forwards: Oskar Sundqvist, 24 – Oskar Lindblom, 22 – Andreas Johnsson, 25 – Victor Olofsson, 23
Avbytare, backar: Marcus Pettersson, 22 – Robert Hägg, 23 – Oliver Kylington, 21
Elias Pettersson. Foto: Bildbyrån.
FINLAND VINNER?
Vad drar vi får för slutsats av det här? Rasmus Dahlin får alltjämt ses den största backtalangen i sällskapet och med namn som Erik Brännström och Adam Boqvist ska väl den svenska backsidan även fortsatt vara en styrka.
Finland har utöver Heiskanen ett par spännande namn i Välimäki och Jokiharju, och även om det är fördel Sverige så är den kanske inte mördande.
Framåt så har Finland en helt annan råtalang, och framför allt en yngre råtalang. Filip Forsberg och Elias Lindholm är nu inne i det som vanligtvis är en forwards offensiva prime, och William Nylander är bara ett år yngre.
I de lite yngre leden är det bara Elias Pettersson är känns riktigt spännande (det blir lite för spekulativt att lyfta in namn som Alexander Holtz och Lucas Raymond redan nu).
Finland däremot, det är slagkraftiga som en armé av Djingis Kahns ryttare. Barkov är en superstjärna och äldst i gänget vid 23.
Han får sällskap av Patrik Laine, Jesper Kotkaniemi och (snart) Kappo Kaako som spelare som har nog med råtalang för att tingas topp tre i en NHL-draft – och utöver det har vi två legitima storstjärnor i Sebastian Aho och Mikko Rantanen.
Henrik Borgström är spännande och än är det inte försent för Jesse Puljujärvi att infria i alla fall en stor del av den potential han visat.
Finland har ett tydligt övertag på forwardssidan, inget snack om saken.
Faktum är att när man ställer upp det så här, ställer spets mot spets och funderar sig vilket land som kommer fira störst framgångar med individuella stjärninsatser i NHL och kollektiva triumfer i bäst mot bäst-turneringar de kommande åren (om det nu blir några sådana…) så finns det goda skäl att säga att Finland faktiskt sprungit om oss de senaste åren.
Huvaligen.
***
NHL-studion på söndag (20.30) bjuder på den tajta serien Dallas-St Louis. Eder omvärldsbevakare kommer att vara på plats i Texas och leverera samtal med hockeyspelare till sagda sanning.
Titta gärna in!
Ni får se nämnda Heiskanen och Dallas andre finske succéman Roope Hintz som dragit fram som en virvelvind här i slutspelet. Helt sanslöst vilken fart han har.
***
På tal om sevärda spelare i den här matchen: såg NBC:s sändning av match fem och de febrade friskt om John Klingbergs briljans.
Och det med all rätt.
Han dansade som ballerina ett antal gånger i den senaste matchen och stundtals ser det ut som att St Louis inte har något svar på hur de ska hantera honom.
***
Även Mattias Janmark, som haft en jobbig säsong och som jag förstått det var petad och inte skadad i onsdags, såg pigg ut. Mycket bra boxplayspel, och noterades för en passningspoäng också.
***
Carolina sveper alltså New York Islanders. Riktigt coolt att se hur de skräller vidare, men med all respekt för dem så måste vi här och nu fokusera på Robin Lehner.
Han blev visserligen utbytt i den sista matchen men det förändrar inte avtrycket han lämnar på den här säsongen – Robin Lehner, med hela sin livshistoria, har varit säsongens svensk i NHL. Nu väntar en sommar där ett långt kontrakt ska skrivas, förhoppningsvis med Islanders. Detta vackra äktenskap vill man se vara flera år framöver.
***
Lehner kommer högst sannolikt inte åka på VM. Kontrakt, som sagt.
***
I onsdags kom ett oerhört tragiskt besked – att Vancouver-journalisten Jason Botchford, senast på The Athletic och i många år före det på The Province, hastigt har gått bort. Botchford var bara 48 år gammal och trebarnsfar, och det är bara oerhört ledsamt. Tomrummet i mediasfären är så klart sekundärt till detta, men det måste sägas att det blir stort.
Mitt vurmande för bröderna Sedin (och dessförinnan Markus Näslund) har gjort Vancouver till ett av de lag jag följt allra närmast. Därför halkade jag in på Jason Botchfords texter – men jag stannade för kvalitén.
The Provies (och senare The Athletties under hans tid där) var ett unikt sätt att skriva matchtext. I en tid då det känns som knappt en människa läser regelrätta referat så gick det helt enkelt inte att hålla sig ifrån den här spalten.
Jag höll absolut inte alltid med honom och han vandrade onekligen på gränsen (om han inte gick över den), men de allra bästa journalisterna är sådana som inte bryr sig om hur många de ovänner de skapar.
Framför allt så var Botchford en oerhört talangfull skribent. På något sätt lyckades han göra i princip varenda ämne han avhandlade intressant, oavsett hur beigt det kunde tänkas vara (och gudarna ska veta att det varit mycket beigt över Canucks de senaste åren).
***
Bröderna Sedins höst 2015 var på många sätt det som befäste deras Hall of Fame-status. Botchfords ord om dem, strax efter nyår den säsongen, är några av mina favoritrader från honom.
Finland däremot, det är slagkraftiga som en armé av Djingis Kahns ryttare. Barkov är en superstjärna och äldst i gänget vid 23.
Han får sällskap av Patrik Laine, Jesper Kotkaniemi och (snart) Kappo Kaako som spelare som har nog med råtalang för att tingas topp tre i en NHL-draft – och utöver det har vi två legitima storstjärnor i Sebastian Aho och Mikko Rantanen.
Henrik Borgström är spännande och än är det inte försent för Jesse Puljujärvi att infria i alla fall en stor del av den potential han visat.
Finland har ett tydligt övertag på forwardssidan, inget snack om saken.
Faktum är att när man ställer upp det så här, ställer spets mot spets och funderar sig vilket land som kommer fira störst framgångar med individuella stjärninsatser i NHL och kollektiva triumfer i bäst mot bäst-turneringar de kommande åren (om det nu blir några sådana…) så finns det goda skäl att säga att Finland faktiskt sprungit om oss de senaste åren.
Huvaligen.
Aleksander Barkov och Torontos Nikita Zaitsev. Foto: Bildbyrån.
***
NHL-studion på söndag (20.30) bjuder på den tajta serien Dallas-St Louis. Eder omvärldsbevakare kommer att vara på plats i Texas och leverera samtal med hockeyspelare till sagda sanning.
Titta gärna in!
Ni får se nämnda Heiskanen och Dallas andre finske succéman Roope Hintz som dragit fram som en virvelvind här i slutspelet. Helt sanslöst vilken fart han har.
***
På tal om sevärda spelare i den här matchen: såg NBC:s sändning av match fem och de febrade friskt om John Klingbergs briljans.
Och det med all rätt.
Han dansade som ballerina ett antal gånger i den senaste matchen och stundtals ser det ut som att St Louis inte har något svar på hur de ska hantera honom.
***
Även Mattias Janmark, som haft en jobbig säsong och som jag förstått det var petad och inte skadad i onsdags, såg pigg ut. Mycket bra boxplayspel, och noterades för en passningspoäng också.
***
Carolina sveper alltså New York Islanders. Riktigt coolt att se hur de skräller vidare, men med all respekt för dem så måste vi här och nu fokusera på Robin Lehner.
Han blev visserligen utbytt i den sista matchen men det förändrar inte avtrycket han lämnar på den här säsongen – Robin Lehner, med hela sin livshistoria, har varit säsongens svensk i NHL. Nu väntar en sommar där ett långt kontrakt ska skrivas, förhoppningsvis med Islanders. Detta vackra äktenskap vill man se vara flera år framöver.
Robin Lehner. Foto: Bildbyrån.
***
Lehner kommer högst sannolikt inte åka på VM. Kontrakt, som sagt.
***
I onsdags kom ett oerhört tragiskt besked – att Vancouver-journalisten Jason Botchford, senast på The Athletic och i många år före det på The Province, hastigt har gått bort. Botchford var bara 48 år gammal och trebarnsfar, och det är bara oerhört ledsamt. Tomrummet i mediasfären är så klart sekundärt till detta, men det måste sägas att det blir stort.
Mitt vurmande för bröderna Sedin (och dessförinnan Markus Näslund) har gjort Vancouver till ett av de lag jag följt allra närmast. Därför halkade jag in på Jason Botchfords texter – men jag stannade för kvalitén.
The Provies (och senare The Athletties under hans tid där) var ett unikt sätt att skriva matchtext. I en tid då det känns som knappt en människa läser regelrätta referat så gick det helt enkelt inte att hålla sig ifrån den här spalten.
Jag höll absolut inte alltid med honom och han vandrade onekligen på gränsen (om han inte gick över den), men de allra bästa journalisterna är sådana som inte bryr sig om hur många de ovänner de skapar.
Framför allt så var Botchford en oerhört talangfull skribent. På något sätt lyckades han göra i princip varenda ämne han avhandlade intressant, oavsett hur beigt det kunde tänkas vara (och gudarna ska veta att det varit mycket beigt över Canucks de senaste åren).
***
Bröderna Sedins höst 2015 var på många sätt det som befäste deras Hall of Fame-status. Botchfords ord om dem, strax efter nyår den säsongen, är några av mina favoritrader från honom.
In what will probably be their team’s worst performance if you’re counting points, the Sedins may be having their most important season.
At least, for their legacy.
Tonight, the image of Daniel’s face, bloodied and toothless, encapsulated everything the twins have been doing this year.
This isn’t just “their team.” They are the team. There is no second line. There isn’t much in the crease. There are a couple of players on defence. On some nights, not even that.
There’s no penalty kill. There’s no power play.
There are just two brothers, one the captain who is playing through a nagging, limiting injury that won’t heal any time soon.
Then, there is Daniel, who had his mouth bashed in by a puck, had it tended to and missed no more than a few minutes.
The band just played on.
https://theprovince.com/sports/hockey/the-provies-its-a-new-era-for-the-sedins-and-everything-you-need-to-know-about-goat-gate
***
Eller texten från Sedinarnas sista hemmamatch.
There are moments in sports which are hard to believe.
And then there’s what happened Thursday.
Call it destiny or divine intervention if you must.
Really, it was a gift.
An incredibly inspiring, heart-warming gift delivered by two kings.
Hold this moment close and dear. You will never see anything like it again.
The numbers, and we’ll get to those, are mesmerizing and fantastical.
But this was a game for kings.
The Sedins were feted like royalty on a night Vancouver said thank you one last time.
If the story ended here, it would have been appropriately sweet and touching.
But there was more. There was so much more.
The Sedins saved their best for last, peeling away age, fatigue, and the physical wear which had left them shadows this season of their former selves.
They did it to produce the most memorable game they ever played.
No, seriously.
This is the one that will stick with you forever.
It was the Jeter walk-off.
It was Kobe going for 60.
It was two superstars doing what only superstars can do.
They blew your freaking mind.
“It’s a night we will remember forever,” Henrik said.
“When you get a chance to go through this, it’s once in a lifetime and you can’t explain the feeling.”
None of us can.
https://theprovince.com/sports/hockey/nhl/vancouver-canucks/the-provies-a-farewell-to-kings
***
Det händer fortsatt saker kring den professionella damhockeyn här i Nordamerika: ett 200-tal spelare, med stjärnor som Hilary Knight, Marie-Philip Poulin och Kendall Coyne-Schofield , har sagt att de inte kommer att spela i någon professionell liga i Nordamerika förrän de får tillgång till de resurser som professionell ishockey kräver – detta betyder att de inte var tillfredsställda med vad som erbjöds AV NWHL, den enda kvarvarande proffsligan för damer härborta sedan CWHL tvingades lägga.
At least, for their legacy.
Tonight, the image of Daniel’s face, bloodied and toothless, encapsulated everything the twins have been doing this year.
This isn’t just “their team.” They are the team. There is no second line. There isn’t much in the crease. There are a couple of players on defence. On some nights, not even that.
There’s no penalty kill. There’s no power play.
There are just two brothers, one the captain who is playing through a nagging, limiting injury that won’t heal any time soon.
Then, there is Daniel, who had his mouth bashed in by a puck, had it tended to and missed no more than a few minutes.
The band just played on.
https://theprovince.com/sports/hockey/the-provies-its-a-new-era-for-the-sedins-and-everything-you-need-to-know-about-goat-gate
***
Eller texten från Sedinarnas sista hemmamatch.
There are moments in sports which are hard to believe.
And then there’s what happened Thursday.
Call it destiny or divine intervention if you must.
Really, it was a gift.
An incredibly inspiring, heart-warming gift delivered by two kings.
Hold this moment close and dear. You will never see anything like it again.
The numbers, and we’ll get to those, are mesmerizing and fantastical.
But this was a game for kings.
The Sedins were feted like royalty on a night Vancouver said thank you one last time.
If the story ended here, it would have been appropriately sweet and touching.
But there was more. There was so much more.
The Sedins saved their best for last, peeling away age, fatigue, and the physical wear which had left them shadows this season of their former selves.
They did it to produce the most memorable game they ever played.
No, seriously.
This is the one that will stick with you forever.
It was the Jeter walk-off.
It was Kobe going for 60.
It was two superstars doing what only superstars can do.
They blew your freaking mind.
“It’s a night we will remember forever,” Henrik said.
“When you get a chance to go through this, it’s once in a lifetime and you can’t explain the feeling.”
None of us can.
https://theprovince.com/sports/hockey/nhl/vancouver-canucks/the-provies-a-farewell-to-kings
Daniel Sedin och Henrik Sedin. Foto: Bildbyrån.
***
Det händer fortsatt saker kring den professionella damhockeyn här i Nordamerika: ett 200-tal spelare, med stjärnor som Hilary Knight, Marie-Philip Poulin och Kendall Coyne-Schofield , har sagt att de inte kommer att spela i någon professionell liga i Nordamerika förrän de får tillgång till de resurser som professionell ishockey kräver – detta betyder att de inte var tillfredsställda med vad som erbjöds AV NWHL, den enda kvarvarande proffsligan för damer härborta sedan CWHL tvingades lägga.
Mellan raderna så gissar de flesta på att de vill ha en liga under NHL-flagg.
Denna utveckling blir enormt intressant att följa.
***
Givetvis vore den mest önskvärda lösningen så klart att en finansiell modell som kan supporta världens bästa damspelare att utöva sin idrott på heltid här borta den bästa lösningen, men likt med NHL-lockouten så fölljer så klart en kittlande tanke: kan någon av de här spelarna dyka upp i Sverige om det här drar ut på tiden?
En stjärna som exempelvis Hilary Knight, med den pondus hon har vid sidan av isen vid sidan av flärden på densamma, hade varit ett enormt lyft för SDHL.
Ren spekulation, skall tilläggas.
***
Toronto kan bli ett riktigt svensklag nästa säsong. William Nylander och Andreas Johnsson (förutsatt att inget händer med dem) lär absolut få sällskap av Calle Rosén, och frågan är hur länge de kan hålla Rasmus Sandin kvar i AHL om han fortsätter att övertyga som han gjort.
Timothy Liljegren kanske kommer behöva lite mer tid, men o andra sidan har Leafs ett gapande hål på högersidan i försvaret. Addera ovanpå det att Andreas Borgman, Pierre Engvall och Dmytro Timashov säkert kan få sina chanser tack vare skador och tajtare lönetak.
***
Josh Anderson är en murbräcka. Var bara det.
***
Stort grattis till svenska mästarna Frölunda. Extra coolt att se hur Joel Lundqvist fortsätter att vara en faktor vid den här åldern. Sådana som honom, som brinner för sin klubb och inte oroar sig om vad folk utanför den egna organisationen tycker om honom, ska svensk hockey vara rädda om.
***
Slutspelets bästa trollande fick vi se efter att Carolina svepte Islanders. New York-forwarden Brock Nelson försökte psyka Hurricanes målvakt Curtis McElhinney genom att klappa honom på masken efter att ha gjort mål på honom. I handskakningslinjen efter match fyra så skakade Dougie Hamilton Brock Nelsons näve – och gav honom sedan en klapp på hjälmen.
Geni.
***
Missade ni Hockeyklubbens i måndags tycker ni jag att ni ska ta en titt. När jag intervjuade Victor Hedman och Steven Stamkos i slutet av grundserien så frågade jag detta strävsamma par vem som är bäst på en rad aktiviteter de båda sysslar med. De bjöd på några roliga svar.
Nytt avsnitt kommer också på måndag, då med vidare rapporter från Dallas från undertecknad.
Denna utveckling blir enormt intressant att följa.
***
Givetvis vore den mest önskvärda lösningen så klart att en finansiell modell som kan supporta världens bästa damspelare att utöva sin idrott på heltid här borta den bästa lösningen, men likt med NHL-lockouten så fölljer så klart en kittlande tanke: kan någon av de här spelarna dyka upp i Sverige om det här drar ut på tiden?
En stjärna som exempelvis Hilary Knight, med den pondus hon har vid sidan av isen vid sidan av flärden på densamma, hade varit ett enormt lyft för SDHL.
Ren spekulation, skall tilläggas.
***
Toronto kan bli ett riktigt svensklag nästa säsong. William Nylander och Andreas Johnsson (förutsatt att inget händer med dem) lär absolut få sällskap av Calle Rosén, och frågan är hur länge de kan hålla Rasmus Sandin kvar i AHL om han fortsätter att övertyga som han gjort.
Timothy Liljegren kanske kommer behöva lite mer tid, men o andra sidan har Leafs ett gapande hål på högersidan i försvaret. Addera ovanpå det att Andreas Borgman, Pierre Engvall och Dmytro Timashov säkert kan få sina chanser tack vare skador och tajtare lönetak.
***
Josh Anderson är en murbräcka. Var bara det.
***
Stort grattis till svenska mästarna Frölunda. Extra coolt att se hur Joel Lundqvist fortsätter att vara en faktor vid den här åldern. Sådana som honom, som brinner för sin klubb och inte oroar sig om vad folk utanför den egna organisationen tycker om honom, ska svensk hockey vara rädda om.
***
Slutspelets bästa trollande fick vi se efter att Carolina svepte Islanders. New York-forwarden Brock Nelson försökte psyka Hurricanes målvakt Curtis McElhinney genom att klappa honom på masken efter att ha gjort mål på honom. I handskakningslinjen efter match fyra så skakade Dougie Hamilton Brock Nelsons näve – och gav honom sedan en klapp på hjälmen.
Geni.
***
Missade ni Hockeyklubbens i måndags tycker ni jag att ni ska ta en titt. När jag intervjuade Victor Hedman och Steven Stamkos i slutet av grundserien så frågade jag detta strävsamma par vem som är bäst på en rad aktiviteter de båda sysslar med. De bjöd på några roliga svar.
Nytt avsnitt kommer också på måndag, då med vidare rapporter från Dallas från undertecknad.
Allt nytt innehåll på Hockeynews PLUS för bara 69 kr! Skaffa Hockeynews PLUS
JUST NU: TV4 Play+ på köpet! (värde 118 kr)
