"Världen förändras - och män med den"

Jag gråter inte offentligt. Inte ens på begravningar.

För gammal för sådant.

För dum, om ni hellre vill.

Jag vet dock hur det låtit om en tonåring, när jag växte upp på 70-talet, gråtit ögonen ur sig och öppet talat om hur han älskade sin pappa:

”Är du bög, eller?”

Ja, sådant sa vi också.

Och ”zepig.”

Att det egentligen stavades CP, syftande på CP-skadad, det begrep vi inte, men vi kastade glatt ur oss den typen av nedvärderande ord, för vi begrep inte bättre.

Tjejerna hoppade hopprep.

Vi lirade fotboll.

Den tuffaste killen fick den snyggaste tjejen, han som före en skoldans fick åka till sjukhus för att magpumpas efter ett alkoholintag på gränsen till dödligt var coolast på skolan efter det.

Det var 70-tal då.

Det är 10-tal nu.

## Det har hänt mycket. Kommer hända mycket. Det mesta av det bättre slaget.

När min grabb gick på lågstadiet (sisådär 15 år sedan) var det fullt ös på grusplanen när halva skolan lirade fotboll.

”Är tjejerna också med? Vad kul!”, sa hans far glatt.

Jag fick en blick innehållande en massa frågetecken.

”Ja, varför skulle de inte?”

Nä, precis. Varför skulle de inte?

Nu undrar ni vad i herrans namn dessa fragmenterade bilder från forntid och närmare nutid har i en hockeykrönika att göra, men det är inte så konstigt egentligen.

## Hockeyspelare är barn av sin tid.

## De kommer inte som blanka papper till hockeyrinken.

## De tar med sig värderingarna dit. 

Jag har följt hockey sedan slutet av -80-talet, mer intensivt sedan 1998, och jag har sett en spelare som slet av sig handduken och viftade med snorren när en kvinnlig journalist kom in.

”Pajas”, tyckte hon (och gick vidare med sitt liv utan att bry sig nämnvärt).

”Pajas”, tyckte jag.

Jag skulle bli oerhört, oerhört förvånad om jag såg något liknande i dag, det är ett helt annat tänk bland unga killar, unga vuxna, de är snarast så städade att man undrar hur de kan vara så jäkla ilska där ute på isen.

Alla? Nej. 

Finns det inte undantag? Visst. 

Är det inte bra att klubbarna fortsatt jobbar med värderingar, förbättrat språkbruk? Jo – jättebra!

Vi är inte i mål, kommer kanske aldrig ens dit, men det är liksom inget snack om att machotänket eroderats, att mansbilden är en helt annan i dag.

Det är okej för killar att gråta.

Det är okej för killar att kramas offentligt.

Det är okej att killar att lägga ut Facebook-poster där de bedyrar sin kärlek för flickvännen eller mamma (herregud, jag hade inte vågat mig till skolan om jag gjort något liknande).

Det är en helt annan ton i det allmänna snacket jag hör, i omklädningsrum, men också på isen där en SHL-kapten häromåret blev avstängd för att ha skrikit ett ord som börjar på f och slutar på itta.

En klubbledare jag talade med i veckan bedyrade hur man i det pågående värderingsarbetet poängterar för spelare, tränare och föräldrar (!) att det absolut inte är okej att säga att man spelar som kärringar.

Det kommer fram skrämmande berättelser i samband med #metoo-uppropet, inte på minsta vis vill jag påstå att allt är guld och gröna skogar i samhället, det samhälle som hockeyn är en del av.

Det finns saker att göra. Det finns alltid saker att göra. 

Och när jag häromdagen fick höra hur en kvinna som åkt med på en hockeysupporter-resa blev tafsad på och nypt i rumpan, som vore det den självklaraste sak i världen, då blev jag närmast gråtfärdig av ilska.

Det finns svin. I alla fall människor som inte bemödar sig att tänka efter och förstå att de beter sig som sådana.

## Men när folk slentrianmässigt slänger ur sig saker om den hemska machovärlden, hur det måste till krafttag för att förändra den, så undrar jag faktiskt:

## Har ni inte sett?

## Eller vill ni inte?  

Med några få undantag är det en samling nallebjörnar man stöter på som hockeyreporter, man ska absolut inte negligera undantagen, man ska absolut inte glömma bort att värderingar (som börjar i hemmet!) ständigt måste underhållas, men det tjänar heller inget till att försöka få undantagen att framstå som norm.

Den fruktansvärda upplevelse som Maria Broström, före detta elitspelare i handboll, berättade om i förra veckan, hur hon först blivit våldtagen och sedan kallad hockeyhora, jag kan självfallet inte säga att det inte skulle kunna hända i dag – men jag tror bestämt att risken är betydligt mindre.

Bara att den finns är sorgligt.

## Men tack och lov förändras världen. Och män med den.