En jul- och nyårshelg full av lust

Varje år känner jag mig som ett barn på julafton, och jag vet – ni har läst och hört den där liknelsen till förbannelse.

Men vi hittar på en annan då:

Som vore jag kär och på väg att träffa min älskade jag inte sett på länge.

Bättre så, va?

Landslagshockey på seniornivå (om det inte handlar om World Cup med de bästa på plats) är ju annars inte min grej, det vet ni. Både Rickard Wallin och Sanny Lindström ryckte ut till Tre Kronors försvar efter den här krönikan (kul att en HockeyNews.se-text berör) men i ärlighetens namn tyckte jag faktiskt att de saknade goda argument.

## Nå, allt det där är tycke och smak. 
## Tack och lov gillar vi olika.
## Och jag gillar både Rickard och Sanny.

För mig är senior-VM en gäspning, förströelse, underhållning för stunden, i stort ett lotteri där vinnarlaget är det som har flest spelare i svaga NHL-lag. Ett junior-VM, det är som att blicka in i hockeyns själ.

Det är att beskåda framtiden – samtidigt som det är en njutning i nuet. Stjärnor tänds. Drömmar föds, uppfylls, går i kras. Spelarna bär sina hjärtan på skjortärmarna, deras känslor är lika lättlästa som en tidning för småbarn. Det är den ultimata måttstickan för hur länderna ligger till i sin spelarutveckling. Och framför allt:

Det är en jul- och nyårshelg full av lust, mer värd än all världens viagra. I spelarnas ögon syns den där barnsliga glädjen, njutningen att få göra det som är roligast i världen, dessutom representerande sina länder – kombinerat med en vuxen förståelse för vad som gäller: VM. Skådeplats för världens alla bästa hockeyspelare under 20.

Sista (för de flesta) turneringen med gänget. 

Sista höjdpunkten före vuxenlivet.

Ärligt talat: hur kan man undgå att känna sig kär så här års?   

## Det är lirarna vi ser borta i Vancouver och Victoria som är framtidens NHL-stjärnor.
## Kalla mig knäpp, men jag njuter mer av förspelet.   

En annan sak, jag måste bara få ur mig detta – för det svenska juniorlandslaget är liksom svenskt mjukt och samtidigt maximalt nordamerikanskt konkurrensbejakande. På onsdagens presskonferens körde förbundskaptenen Tomas Montén in på TV-pucken-spåret och var tydlig:

* Inte för stort fokus på med eller inte med i JVM-truppen.
* Allt avgörs inte av det.
* Man kan få en fin hockeykarriär ändå.

Nähä? tänkte jag. Men fair enough, möjligen är det viktigt att poängtera, kanske finns det 19-åringar som tappar sugen, vad vet jag.

Nå, det intressanta är ju att snart kommer vi till en del som är raka motsatsen till det lite omhändertagande, det mjuka:

Åtta backar – en ska bort. 15 forwards – två ska bort.

De tre stackarna som missar festen åker först med till Kanada, deltar i förberedelserna, drömmer, hoppas, men skickas sedan tillbaka till Sverige.

”Åk hem-beskedet” lämnar Montén typ dagen före julafton. Jag träffade hemskickade Filip Westerlund i fjol. Han var brutalt besviken och nere.

## Om Kanada eller USA gjort något liknande hade vi snackat om den tuffa, nordamerikanska stilen.
## Nu är det Sverige som kör ett slags uttagningsläger med stenhårda julklappar som jumbopris.
## Är det inte lite lustigt ändå?

Henrik Leman driver webbsajten rakapuckar.com