Med grundserien officiellt avslutad så kommer det tämligen snart bli dags för röstning på de stora troféerna. I PHWA-medlemskapet ingår ansvaret att rösta på ett gäng av dem, och även ligans All Star-team.
Klurigheter kring de sistnämnda betade vi av i går, i dag ska vi lyfta frågetecken kring troféerna.
LADY BYNG – favoriserar jag backar för mycket?
Lady Byng är en märklig trofé och i ärlighetens namn kanske inte den jag lägger störst vikt vid. Av hävd går den bara till en duktig forward som inte var tillräckligt bra för att vinna en Hart, och som dessutom haft få utvisningsminuter.
Jag har två personliga åsikter gällande det här priset. Nummer ett är att även fast det här ska vara ett pris baserat på vad som görs på isen så tycker jag det händer som vid sidan av spelar stor roll. Blir liksom märkligt att prata om gentlemannaskap och inte väga in det.
Det var därför jag röstade på Marc-André Fleury i fjol, även fast målvakter normalt sett inte är aktuella, baserat för vad han gjort som Golden Knights första och största ansikte utåt.
Vidare tycker jag att backar är märkligt bortglömda här. Brian Campbell är den enda försvararen som vunnit priset i modern tid, då han hade sex utvisningsminuter på 82 matcher 2011-12, och det har sannerligen funnits fler kandidater.
Ta Nicklas Lidström, som år efter år spelade så mycket mot motståndarnas bästa och sällan gick över gränsen – han vann två gånger Norris med bara 20 utvisningsminuter och var tvåa till priset under säsonger då han hade 14, 18 och 18 minuter.
Nu, det är inte så att Lidas är bortglömd i omröstningarna (han blev tvåa hela fem gånger, och var topp fem ytterligare sex gånger) men det är sjukt att han aldrig vann.
Kommer det att påverka mitt röstande så till den milda grad att jag kanske favoriserar backar? Det får ni själva avgöra när rösterna offentliggörs, men namn som Jaccob Slavin och Miro Heiskanen lär ni kunna läsa på min ballot.
Dallas finländska stjärnskott på backsidan, Miro Heiskanen. Foto: Bildbyrån
SELKE – hur ska jag se på Bergeron?
Det första först: Jag tolkar inte det här priset som att det ska gå till en defensivspecialist. De bästa defensiva forwardsen är oftast ju det på grund av atletiska förmågor och spelsinne, och de verktygen brukar oftast också tjäna dem väl i anfallszon.
Med det sagt så bör man väga in hur de används. Patrice Bergeron är ett bra exempel, en spelare som många nog skulle se som den bästa defensiva forwarden i ligan.
Han drar visserligen ett stort lass i boxplay och när motståndarna plockar målvakt, men det är tydligt att Bruce Cassidy i 5v5 vill att han ska anfalla så mycket som möjligt – av de 222 forwards som har spelat lika mycket som Bergeron (eller mer) så har 188 startat en längre andel av sina byten i anfallszon (där har Bergeron 64,38 procent).
Nu ska man inte överdriva vikten av zonstarter då de flesta bytena sker löpande under spelet men det är ändå intressant att typ Victor Olofsson, Kevin Fiala och Nick Suzuki har en lägre andel av sina starter i anfallszon.
Det är inte Bergerons fel och jag förstår varför Bruce Cassidy gör det – och jag tycker han gör helt rätt. Sean Kuraly och Joakim Nordström kan till exempel lösa ut defensiven till en skaplig belåtenhet, men ingen annan lina i Boston kan komma nära att göra vad Bergerons kedja kan åstadkomma offensivt.
Med det sagt vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela. Baserat på faktiskt förmåga är han så klart med i racet, men hur mycket ska man väga in hur spelaren används?
Patrice Bergeron har många kvaliteter på isen. Foto: Bildbyrån
NORRIS – se till att inte påverkas av folk som gnäller på poäng
Jag tror att det absolut vanligaste klagomålet gällande Norris är ”att det bara går till den bästa offensiva backen”. Till detta har jag ett trestegssvar.
1 – Liksom med bra defensiva forwards fungerar det ofta snarlikt med backar, men tvärtom då. Den mobilitet och spelförståelse som gör många backar bra framåt tillåter dem också att vara framgångsrika bakåt. Spelare som är elit är helt enkelt ofta det i båda ändarna av rinken.
Ta de två senaste årens vinnare Mark Giordano och Victor Hedman. Giordano var tvåa i backarnas poängliga när han vann och Hedman var femma, men jag tror ingen skulle hävda att dessa herrar är endimensionella spelare som inte kan försvara.
2 – Det är svårare att skapa än att förstöra. Om du har två spelare och på något sätt kan veta säkert att den ena är lika bra på anfalla som den andra är på att försvara, och lika usel på att försvara som den andra är att anfalla (hur det nu skulle vara möjligt fastslå det) så tycker jag att den offensivt kompetenta spelaren har ett större värde. Det är svårare att ersätta.
3 – Jag vet att det står i troféns beskrivning att det ska gå till backen som har bäst allround-förmåga, men i praktiken är det här priset till den bästa backen.
Att vara bäst handlar inte om att vara mest komplett, det handlar om vem som gör mest för att hjälpa sitt lag vinna. Om du sedan gör det genom att vara riktigt bra på det mesta eller helt fantastiskt på något och okej på andra saker, det spelar mindre roll.
Störst bidrag till laget räknas. Det kan absolut komma genom en okej defensiv och en makalös produktion.
Så, att vi ser backar med bra poängtotaler i topp på Norris förvånar inte. Tittar jag på de sju främsta namnen i backarnas poängliga Carlson, Josi, Hedman, DeAngelo, Hughes, Pietrangelo och Makar så kommer åtminstone tre av dem sannolikt in bland mina fem namn jag ska redovisa – men utom möjligen Carlson så är de för att de erbjuder imponerande totala resultat och inte bara i avslutslägen. Carlsons produktion är så sjuk att den kan väga upp för defensiva tillkortakommanden, som vi har sett tidigare med Erik Karlsson och framför allt Brent Burns.
Nå väl, har tror jag det viktiga här är att inte överanalysera för att hitta något hipstrigt, coolt val utan gå med sunt förnuft – även om det kommer att sluta med gnäll på att man bara valt backar i toppen av poängligan.
Mark Giordano - en toppback i NHL. Foto. BIldbyrån
HART – den eviga frågan om slutspel
Så här: Jag tycker inte att det bör vara ett krav att ta sig till slutspel för att man ska kunna vinna Hart. Jag hade till exempel Connor McDavid på min ballot i fjol när Edmonton missade.
Däremot så spelar det fortfarande roll för mig, och därmed ger jag mig ut på väldigt diffusa och subjektiva vatten. I min värld är till exempel Artemi Panarin och Jack Eichel fullgoda kandidater men inget av deras lag var topp åtta i sin conference.
Innebär det att jag inte kommer rösta på dem? Nej.
O andra sidan, hade jag petat dem ännu högre om deras lag varit lite bättre och de hade klämt sig över (det traditionella) strecket? Kanske.
Det är ett klassiskt dilemma – en pris som ska belöna spelarens individuella värde borde inte vara borde av vad laget runtom honom gör, men å andra sidan är ju hela poängen med grundserien att gå till slutspel.
Kanske kommer jag med tiden att utarbeta en tydlig förhållningsregel här, men tills vidare så tar jag det från fall till fall – men jag tror att det kommer att dyka upp åtminstone någon icke-slutsspelspelare (återigen baserat på de vanliga strecken) på min ballot.
Superstjärnan Connor McDavid. Foto: Bildbyrån
***
Riktigt bra! Värd en hamburgare – för en månads läsning? Swisha till 123 529 7163.
Allt nytt innehåll på Hockeynews PLUS för bara 69 kr! Skaffa Hockeynews PLUS
JUST NU: TV4 Play+ på köpet! (värde 118 kr)
