Boork om det tuffa slutet

OS i Sydkorea blev slutpunkten. Inte bara för Leif Boork som förbundskapten för Damkronorna utan även som huvudtränare.

– Jag är 69 år i sommar. Jag inser att ingenting varar för evigt. Jag gjorde min 51:a säsong som hockeytränare. Jag brukar räkna 1967 som starten eftersom jag inte hade någon aktiv karriär, säger han.

Boork har tagit det ”ganska lugnt” efter det att hans kontrakt löpte ut den 31 mars. Under hockey-VM i Danmark där Tre Kronor vann VM-guld i maj skrev han krönikor för Svenska Spel.

– Det var roligt. Jag gillar ju att skriva, säger Boork som tidigare varit uppskattad, men också kontroversiell krönikör på Expressen.
Hans åsikter sticker ut. Leif Boork lämnar få oberörda.

Så kan man sammanfatta hans nästan fem år som förbundskapten för Damkronorna också. Men innan han har fått upp ångan i den här intervjun där han berättar mer ingående vad som har varit, och vad som är och vad som kommer att vara problematiskt även med Ylva Martinsen som förbundskapten inleder Boork:

Försiktig inledning

– Jag har varit ganska försiktig med omdömena och jag har inte bemött alla synpunkter som har korsats hit och dit och det har jag gjort med flit, för jag har funderat och jag har fått frågan också, att skriva om det. Så jag kommer inte att gå in på någon analys hit eller dit för det kanske jag vill skriva om själv vid tillfälle eller också låter jag bli, hehe. Jag har inte bestämt mig.

Men medan han håller på att bestämma sig för om det ska bli en bok eller inte pratar han på rätt obehindrat för att vara en person som belagt sig själv med munkavle.

– Generellt har det varit lite för oroligt under den tiden för att vi skulle vara riktigt i harmoni att kunna ta de stora stegen.

Tidigt under hans coachstyre hoppade stora namn som Jenni Asserholt och Emma Eliasson av från Damkronorna.

Menar du oro inom laget?

– Nej, kanske runt min person och min roll och hur liksom jag har drivit det. Det har blivit för mycket oro och det i sin tur tror jag beror på att damhockeyn har varit i en väldigt liten puppa. Alla känner alla. Alla vet allting om alla och alla är på något sätt beroende av alla, säger Boork och fortsätter:

– Sedan kommer någon utifrån och rör om i det där och då blev det för oroligt. Nu har man på något sätt gått tillbaka in i den puppan för att Ylva Lindberg (Martinsen) har kommit in och har spelat själv och känner en del spelare. Man har dragit tillbaka positionerna på något vis så får man se vad det leder till, säger han med nyfiket tonläge.

– Min egen synpunkt är att det har varit en helt ny erfarenhet för mig och något jag absolut inte vill ha ogjort. Det har varit intressanta och bra år. Det vi har saknat har varit bra framgångar, men vi har ändå gått till kvartsfinal samtliga år och även i semifinal år ett (OS i Sotji 2014) där Niclas Högberg var med också.

– Vi har inte kommit förbi kvartsfinalen, vi var i kvartsfinal i OS också (Pyeongchang i februari) och skulle OS ha varit som VM skulle vi ha varit femma, där vi har varit tidigare, för då skulle det inte ha blivit placeringsmatcher i den utsträckning som det blev nu. Vi slog ju Japan i första matchen och var femma. Vi förlorade med uddamålet mot Schweiz och det är ingen sensation, det har vi gjort förut. Det är status quo. Att man refererar till att vi blev sjua får man acceptera när det är den räkningen som är, men status quo är det ungefär om man ser det totalt sett.

Att stå och stampa på samma punkt som då Boork kallades in sommaren 2013, efter det att man tvingats kvala sig kvar i VM:s A-grupp, duger inte för Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) som strypt OS-satsningen för Damkronorna.

Boork har en teori om att det är på grund av den för stora spelarimporten till toppklubbarna.

"Det har jag fått lite skit för"

– Det jag har drivit och fått lite skit för, att det har kommit in så mycket utländskor i svensk hockey, min analys är att i de mest framgångsrika klubbarna så är de utländska spelarna de som får störst ansvar. De får spela powerplay och boxplay, de matchas hårdare och har mest speltid om du ser till Luleå, HV och Djurgården och så vidare. Det innebär att, som jag såg det, när de etablerade spelarna som ändå finns, och som jag använde mig av i landslaget, är de inte vana i den utsträckningen att ta det ansvaret, att få den speltiden när de kommer från klubblaget till landslaget, vilket gör att de inte har samma kollektiva självförtroende i de yttersta lägena då matcherna verkligen står och väger. Jag tror att SOK också ser det lite grann på det sättet, faktiskt. ”Varför ska vi lägga pengar på en verksamhet som i grunden drivs av de utländska etablerade spelarna?”.

Leif Boork blir ännu tydligare när han understryker:

– Jag är inte emot utländska spelare, det har jag försökt säga, men det vill inte folk läsa. Jag säger att vi ska ha färre. Men det går ju inte enligt EU-regler och annat att lagstifta om. Det här skadar svensk hockey på damsidan och jag tror att SOK har lite dubier inför det förhållandet och därför drar in (det ekonomiska) stödet. Jag tror det finns med som en del i det hela. Det är något som svensk damhockey måste fundera över.

Leif Boork inser att det på nytt kan komma verbala rallarsvingar från de klubbar han berörde tidigare i denna intervju.

– Nackdelen för min del när jag drar fram det argumentet är att det blir någon form av försvarstal för jag har gjort dåliga resultat, till exempel i OS nu. Man har ju inte på fötterna för det argumentet, hehe. För alla kan peka på att vi blev sjua i OS. Men jag ser det tvärtom. Anledningen till att vi inte har fått det där genombrottet, att vi har status quo, beror alltså på en rad orsaker som behöver en djupgående analys.

Leif Boork pekar på att fler länder rustar för fullt på damhockeyn. Finland är det senaste exemplet där staten belönar de spelare som tog OS-brons i Pyeongchang med omkring 100 000 kronor var i stipendium.
I Sverige är läget tuffare ekonomiskt och flera spelare har efter säsongen meddelat att de inte tänker satsa mer på att spela för Damkronorna.

Boork har sitt sätt att tackla och belysa frågan.

Spelare lämnar Damkronorna

– Det har varit många som har hoppat av och problemet som jag har sett det för damhockeyn och damhockeyspelarna generellt är att de har använt de ideella förklaringarna när det har passat och man har använt de professionella argumenten när det har passat. Man måste bestämma sig. Antingen är man professionell eller är man ideell. Spelarna måste se sig så också. Man kan inte säga att man inte har tid att sommarträna för att jag har inte betalt. Det låter bra när man säger det till pressen och utåt. Men jag tycker att man måste vända på det. Man måste se till att börja träna och etablera sig och se till att få resultat så att det i sin tur ger en mer professionell inriktning.

Boork har drivit på hårt när spelarna har tränat och fick efterhand som förbundskapten med fler och fler att köpa upplägget.

– Nu när vi inte fick genombrottet använde man sig lite av det gamla argumentet ”Jag har inte råd”. Och det är i och för sig inte osant, men man måste bestämma sig. Spelarna måste bestämma sig. Är vi professionella med allt vad det innebär. Gör vi de uppoffringar som krävs för att uppnå den positionen. Eller använder vi argument som passar in i min individuella situation eller damhockeyns situation. Med viss rätt, men den där riktiga beslutsamheten finns inte.

– Det tror jag var något som Peter Elander (ex-förbundskaptenen) fick in 2005, 2006 och 2007, då drev han damhockeyn för den var så mycket mindre då och mycket sämre. Han drev det som ett klubblag med SOK:s goda minne. Han hade 120-125 dagar med en väldigt liten grupp och konkurrensen var inte lika stor internationellt. Det var det som gjorde att de fick framgången (OS-silver i Turin).

– Sedan blev det kris inför OS 2014 och då ringde de mig. Sen gick jag in och satte ner foten och ställde krav och då blev det en ny situation. På grund av att vi inte får genombrotten resultatmässigt börjar det svaja igen.
Leif Boork har analyser och teorier så att det räcker till den där boken. Men efter det att hans kontrakt med SOK och Svenska ishockeyförbundet gick ut den 31 mars har han dragit ner på tempot.

Och ännu lugnare ska det bli framöver.

"Inte coacha något mer"

– Om man går till den praktiska coachningen så har jag definitivt bestämt mig för att inte coacha något mer, för du blir för långsam med åren. Min första roll i Damkronorna, då coachade Anders Ottosson och Niclas Högberg, och så var jag en rådgivare som var med i båset och såg de stora linjerna och tog det mer individuella och det var nåt som passade mig väldigt bra.

– Så kom Jared (Cipparone) in och han var jäkligt duktig som matchcoach. Då delade vi upp det så att han coachade forwards och jag coachade backarna. Det funkade väldigt bra, men samtidigt märkte jag vartefter när jag gick in i coachrollen att man får för dålig överblick för man behöver koncentrera sig mer och man blir långsammare i besluten. Jag tror att det hade varit optimalt om jag hade haft den roll som jag hade första året. Då kan man se mer av spelet.

Enligt uppgift har Leif Boork tackat nej till att ta över tränarjobbet i det ungerska damlaget KMH Budapest.

– Jag hade ett erbjudande från Ungern, från deras egentligen mest etablerade klubb med alla landslagsspelarna, som sökte en tränare. Men jag tackade nej till det, säger Boork och avslutar:

– Jag har ingen panik med att hoppa på någonting. Jag har den inställningen efter alla år vet folk var jag finns, vem jag är och vad jag står för och är det någon som är intresserad så hör de väl av sig och då får man ta ställning till det. Och är det inte det så får man inse, vid den här åldern, går det mot ett slut på något sätt. Jag jagar inte nya jobb, jag ringer inte runt och frågar en massa. Jag är ganska nöjd med livet som jag lever just nu och så är det Tina (hustrun) som jobbar, haha.