Hyllningen som satt långt inne

Här hittar du de senaste Tre Kronor-nyheterna

Förra våren var Arizonas svenska stjärnback Oliver Ekman-Larsson en av hjältarna när Tre Kronor vann sitt tionde VM-guld genom tiderna genom att besegra Kanada på straffar i finalen.
Den offensivt så skicklige smålänningen var en av målgörarna i avgörandet.

När det tidigt under den här säsongen stod klart att Arizona skulle missa Stanley Cup-slutspelet letade sig tankarna tillbaka till VM-guldet och han insåg hur mycket han ville få chansen att få vinna något igen.
– Jag kan bara tala för mig själv, men när man inte går till slutspel vill man vara med och spela sådana här viktiga matcher. Det är då man tar steg framåt i sin hockeykarriär. Det kände jag verkligen när jag var med och spelade förra säsongen. Det är klart att man får blodad tand av det. Med tanke på mina senaste säsonger har varit, att vi inte har gått till slutspel, och det är klart, är det den sjunde april vill man gärna spela hockey i stället för att vara i gymmet eller ute i spåret och springa, säger Ekman-Larsson efter ett avslutat träningspass på Hovet i Stockholm inför Sweden Hockey Games som är genrepet inför VM.

"Man börjar bli gammal..."

– Jag har alltid sagt att det är en stor ära att få dra på sig den gulblå dressen. Varje gång jag har chansen att göra det kommer jag att tacka ja, för det är så många bra spelare runt om i världen och det är yngre spelare som kommer upp. Det ser man i den här truppen att man börjar bli gammal… tyvärr är det så. Man vet inte hur många chanser man får att spela VM och dra på sig landslagströjan. Det kände väl jag att det är något som betyder väldigt mycket för mig.

Oliver Ekman-Larsson säger att han börjar bli gammal. Han är 26 år.
Men faktum är att den 26 år unge smålänningen har hunnit spela för tre olika förbundskaptener i Tre Kronor. Han VM-debuterade redan som 18-åring 2010 då han spelade för Leksand i Hockeyallsvenskan. Det blev VM-brons med Bengt-Åke Gustafsson. Därefter hade han Pär Mårts i VM 2011, OS 2014 och VM 2015. Och sedan World Cup 2016 är det Rikard Grönborg som är huvudtränare.

– Jag tycker väl att när jag kom upp och ”Bengan” var förbundskapten så var man glad att få vara med de stora grabbarna och spela och kanske inte tänkte jättemycket på det. Jag visste också att ”Bengan” var en storspelare och en stor coach när jag kom upp, det kommer jag ihåg, så jag hade väldigt mycket respekt.

– Det var likadant med Pelle. Han hade vunnit ett SM-guld. De är lite olika på sina sätt, men jag har inget negativt att säga.
Med Bengt-Åke Gustafsson blev det ett VM-brons, med Mårts blev det både VM-silver och OS-silver och förra året blev Oliver Ekman-Larsson guldvinnare med Grönborg.

Vad är det starkaste minnet från förra året?
– Det är väl när man verkligen har chansen att vinna ett guld. Varje pass betyder någonting. Varje gång du ställer dig på isen är det vinna eller försvinna. Det är något som jag inte har varit med om på väldigt länge med tanke på att vi inte har gått till slutspel. Jag kände, fan vad häftigt och vilken känsla. När vi vann på straffar i finalen var det en otrolig lättnad, samtidigt som det är mycket som går i genom huvudet och det är svårt att förklara hur man känner, men man får känslan att det här vill man vara med om igen. Det är beroendeframkallande.

Oliver Ekman-Larssons Arizona Coyotes har missat slutspel sex år i rad och under hans åtta år i klubben har man bara nått Stanley Cup-slutspelet en gång. Inför den här säsongen bytte Arizona ut coachen Dave Tippett mot Rick Tocchet och det har inneburit en stor omställning för både honom och för laget.

– Det har varit en lite annorlunda sits i år med tanke på att vi hade ny coach, nytt spelsystem. Jag har haft samma coach där över i sju år. Det kom in en ny kille (Tocchet) och det var väl nånting som, du är en väldigt tillbakadragen och tystlåten kille. Kanske likadant där, man kanske skulle ha tagit för sig mer, ah men, visat att man ville vara med och bestämma lite där över, men vi kände väl på varandra lite. Coachen kände på mig och jag kände på coachen. Det var speciellt, men jag tycker att jag har lärt mig någonting av det och det är något jag kommer att ta med mig när jag får en ny coach någon gång. Det var lärorikt. Samtidigt, första halvan förlorade vi väl 20 på raken och det är inte så lätt att hämta igen i NHL. Då kände man, f… Det är jobbigt. Då hade man ändå förväntningen att vi skulle vara bättre. Men sedan så efter halva säsongen tycker jag att vi spelade bra och vi kom in i sättet att spela, coachen kom in i hur laget var, både på och utanför isen och vi lärde känna coachen och fick ihop gruppen bra. När man avslutar så kanske man känner att man har något att bygga på här.

En stor milstolpe i NHL

Oliver Ekman-Larsson är en av flera assisterande lagkapten i ett lag som inte har utsett någon spelare att bära ett C på tröjan. Natten till tisdagen svensk tid blev han nominerad som Arizonas kandidat till King Clancy-trofén som går till den NHL-spelare som visat bäst ledarskap på och utanför isen och som på ett betydande sätt bidragit till samhället på ett humanitärt sätt.

Ekman-Larsson har nu spelat 576 NHL-matcher och den här säsongen nådde han milstolpen 100 mål.
– Det är någonting jag är väldigt stolt över med tanke på att vi inte har gått till slutspel och vi har inte haft den här succén som kanske andra har haft. Det betyder jättemycket för mig. Även om vi inte har det bästa laget, att man kan leverera. Det är något jag tar stort ansvar och vill vara den som leder laget. Känner jag att jag spelar bra får jag med mig resten av laget. Det är kul och jag hoppas att jag har några mål kvar. Man vet aldrig, det vänder snabbt, hehe.

I Tre Kronor får Ekman-Larsson en ännu större i år med sin erfarenhet och sina ledaregenskaper. I synnerhet som förra årets lagkapten Joel Lundqvist inte är med i år.
– Jag tycker det ser bra ut. Det är lite yngre spelare. Jag ska väl inte säga att de är okända, men kanske inte har den framträdande roll som kanske ”Nyllet” (William Nylander), ”Bäckis” (Nicklas Bäckström) och (Victor) Hedman och (Anton) Strålman hade, men det är fruktansvärt bra hockeyspelare. Det ska bli jätteroligt att få spela med några nya ansikten.

Oliver Ekman-Larsson gör en paus sedan börjar klubbhjärtat bulta.
– Sedan är det två killar som har spelat i Tingsryd och det är lite extra speciellt. Lawrence Pilut som jag har växt upp och kollat på när han spelade med min lillebror (Kevin) och följt honom ganska nära. Det är fruktansvärt roligt att han är med här och kör. Sedan Jacob Nilsson som har gått hockeygymnasiet i Tingsryd, säger Ekman-Larsson om HV71-backen Pilut och Mora-centern Jacob Nilsson.

Apropå Tingsryd, hur känns det som TAIF:are att Växjö är den nya giganten i svensk hockey?
– Ha, nu får jag passa mig på det här svaret. Nej, men det är klart att som TAIF:are får man inte säga att det är kul, men det är svårt att snacka bort det där med tanke på deras säsong och hur överlägsna de har varit. Det visade de prov på mot Skellefteå i finalserien. Det var inte ens nära.

Följde du det här hemma?
– Ja, jag såg två matcher faktiskt. Det var som jag sa, de var ganska överlägsna.
– Sedan en sådan som Elias Pettersson. Man visste att han var en stor talang, men att han skulle gå in och vinna poängligan i SHL och vinna poängligan i slutspelet. Det är fruktansvärt bra jobbat.

Elias ser ut att dyka upp här.
– Det är klart att han ska hinna njuta, men sedan får vi se vad som händer. Det hade varit fruktansvärt roligt att få chansen att spela med sådana spelare. Det var som jag sa, man känner sig gammal när man går in i omklädningsrummet.

Här köper du biljetter till Sweden Hockey Games