Att han är i final nu – det är anmärkningsvärt

Det första först: ett stort tack till John Falck och HockeyNews.se för att jag får chansen att författa några rader på den här plattformen. Primärt är det här ett sätt för mig att få utlopp för klådan i skrivarfingrarna, och dessutom kanske det också kan bidra till att ytterligare någon där ute får upp ögonen för våra NHL-sändningar på Viasat.

För det vill ni verkligen inte missa, nu när Stanley Cup-finalen står för dörren.

Jag vet, tiden är sämsta möjliga – men hockeyn kommer vara bästa möjliga, som kollega Jihde så träffande formulerade det på Twitter härom dagen. 

Och vi har verkligen ett par speciella veckor framför oss.

Till att börja med att det är en Stanley Cup-final. Det skrivs historia varenda gång ett lag koras till mästare. Det andra som står ut är så klart att det är ett expansionslag som dundrade hela vägen till final under sitt första år.

Allt kan hända i hockey, jag vet, men att vi ska få uppleva det igen under vår livstid hänger nog på att vetenskapen utvecklar utbytbara robotorgan innan den biologiska cykeln nått sin traditionsenliga ände – så overkligt är det här.

Men det finns mer än så som gör den här finalen speciell.

Dels så kommer vi få en ny mästare, vilket vi ska återkomma till, och dels så får vi se Alexander Ovechkin ta sig an den möjlighet han så länge väntat på.

Låtom oss börja i den änden.

Stjärnfowards vinner Stanley Cup innan 30 

Generellt sett så når stora spelare finalen tidigt – och vinner tidigt. De tre största någonsin, Wayne Gretzky, Mario Lemieux och Bobby Orr, var som exempel alla 22–25 när de nådde sina första finaler, och ingen vann en titel efter 27. Ovechkins evige rival (framkrystad eller ej) Sidney Crosby fick chansen att spela en Stanley Cup redan under sitt 21:a levnadsår.

Överlag har modern tids mästare visat en tydlig trend när de gäller åldern på de stjärnforwards som burit lagets offensiv. Zetterberg och Datsyuk var 27 och 29 när Red Wings tog sin senaste titel 2008. Malkin (född 1986) och Crosby (född 1987) var knappt torra bakom öronen året efter när Penguins vann. Man kan tycka att det gick en evighet mellan den segern och de senaste två dubbeltitlarna, men när de för ett år sedan höjde bucklan för andra sommaren i rad var de bara 29 (Crosby) och 30 (Malkin).

Patrice Bergeron, Brad Marchand, David Krejci och Milan Lucic var alla mellan 23 och 25 när Boston vann, medan Anze Kopitar/Jeff Carter var 24/27 och 26/29 vid Los Angeles två titlar. 

Och så till sist duon Patrick Kane/Jonathan Toews som bara var 26 och 27 när de höjde Stanley Cup över sina huvuden för tredje gången.

Och om man så vill: William Karlsson och Jonathan Marchessault är 25 och 27.

Efter det här rabblandet av namn och åldrar tror jag att ni kan förstå min tes – det är anmärkningsvärt att det är först nu, vid 32 års ålder, som en spelare av Ovechkins kaliber når sin första Stanley Cup-final (och låtom oss inte glömma att vapendragare Bäckström är 30) – och generellt sett verkar man inte vinna med sina stjärnforwards i det här stadiet av karriären.

Det är faktiskt ingen orimlig gissning att det här mycket väl kan bli Bäckström och Ovechkins första och sista framträdanden som de bärande stjärnorna i Stanley Cup-final – och om något så har Ovechkins spel under våren visat att han i högsta grad är medveten om att det gäller att ta tillvara på den hör möjligheten.

Han har gått fram som en tank under slutspelet och alla ögon kommer vara riktade mot honom under hela den här serien. 

Jag tror faktiskt inte att han kommer att göra någon besviken.

Jag måste också tillägga att det här inte bara är en chans att vinna för en speciell spelare, utan också för ett speciellt lag. Att det här är första gången Capitals tar sig förbi andrarundan under Ovechkin-eran vet ni – men det ska inte bara kasta skugga över den bedrift som varit deras konsekventa briljans i grundserien – de senaste tio åren kan de stoltsera med en total skörd på 1019 poäng, bäst av alla lag i ligan under det tidsspannet. Det enda andra laget som snittar över 100 pinnar per säsong under den här tiden är Pittsburgh. 

All den där fantastiska hockey de spelat – men som inte räckt till – kulminerar i det här tillfället, då fönstret egentligen skulle ha varit stängt.

Det är läckert.

En garanterat ny mästare – sällsyntare än man kan tro

Till sist så är det ju också så att vi kommer att få en ny klubb adderad till mästarnas celebra skara. Varken Washington eller Vegas (chockerande nog) har vunnit Stanley Cup tidigare. Att två sådana lag möts i finalen hör inte till vanligheterna. Senast det inträffade var 2007, då Anaheim mötte Ottawa i finalen (och innan dess var det Dallas-Buffalo 1999).

Faktum är att bland de 20 senaste finallagen inför denna drabbning så var det bara fyra som inte vunnit en titel tidigare (Vancouver 2011, Los Angeles 2012, San Jose 2016 och Nashville 2017 och Kings var den enda av dem som vann) så att en klubb, dess fans och en hel stad får vara med om sin första titel är en speciell händelse som också skall uppskattas.

Vi knyter därmed ihop säcken och konstaterar precis det vi sa i början: jag tror att det kommer att bli en otroligt speciell final och jag hoppas verkligen ni hänger med.

XXX

Om ni tycker att jag skrev lite om Vegas är det inte för att favorisera Capitals – det är för att sagan om Golden Knights helt enkelt gör mig mållös

XXX

Tillbaka till Capitals: med tanke på vilken uppståndelse det blivit så fort Ovechkin och Bäckström kramats och lett lite mysigt mot varandra efter de två senaste seriesegrarna så kan man ju bara tänkas hur bananas allt skulle gå om Ovechkin får räcka över bucklan till Bäckström.

Vore ett av de mer klassiska pokal-ögonblicken under lönetakseran.

XXX

Givetvis kommer jag lämna rapporter med mina reflektioner, de viktigaste highlightsen och spelarintervjuer på viafree.se. Ni får hemskt gärna hänga med där också.

XXX

Om Washington vinner det här kan förhoppningsvis betyda ytterligare en liten push för hockeyn i vårt södra grannland, efter den publikfest som var VM. Vad jag kan se så har ingen dansk spelare vunnit Stanley Cup (Peter Regin tillhörde Chicago 2015 men gjorde bara fyra grundseriematcher och ingen i slutspelet).

Lars Eller kan därmed bli den första.

Å andra sidan: vinner han inte så får istället Pierre-Edouard Bellemare ta med bucklan hem till Franrike så alldeles oavsett så kommer den få se ett av hockeyvärldens mer obskyra hörn – vilket är väldigt bra, sporten växer!

Dessa två herrar har ju för övrigt fått viktiga delar av sin hockeyfostran i Sverige och talar bättre svenska än vad jag gör, så min ambition är att ni ska få höra från dem framöver.

XXX

Till sist: när vi sitter där gamla och gråa, med eller utan robothjärtan, så kommer vi minnas William Karlssons 2017-18 som den sjukaste och mest osannolika säsong någon svensk NHL-spelare stått för. Jag tror verkligen det.