Osannolika statsen – så mycket bättre är det att välja svenskt sist i draften

Jag har fått det berättat för mig att de förr i världen sjöng ”Kenneth Kennholt, skjut för att döda” nere i Mälardalen. Det är mitt bestående intryck av en hårdskjutande spelare med ett av de bästa namnen i svensk hockeyhistoria.

Kennholt kommer för alltid också vara inskriven i historieböckerna som den förste svensken att bli vald sist i NHL-draften.

För en annan, som föddes med noll bollsinne och fram till puberteten var rultig som en slaktgris på senhösten, så är ”bli vald sist” något som dammar av traumatiska barndomsminnen. I Hörnett hette det ”teka lag” och att bli vald sist i den ritualen var givetvis en mardröm.

Nu är det inte direkt samma sak att bli vald sist i en NHL-draft – det betyder ju likt förbannat att ett NHL-lag vill ha en framför drivor av andra spelare in din årskull – men faktum kvarstår: på samma sätt som att de allra yngsta upplagorna av undertecknad hade liten effekt på utgången i landhockeymatcher så är det sällan som en spelare vald sist i draften hjälper en NHL-klubb – om han inte är svensk.

Över en tredjedel av sistavalen är svenskar

Det för oss tillbaka till Kennholt. Det blev aldrig någon NHL-karriär för honom, men han banade väg för en märklig trend: nämligen NHL-klubbarnas tendens att välja svenskar sist i draften. 

Under 90, 00- och 10-talets 30 drafter har totalt elva svenskar valt sist i draften och det var snubblande nära att bli en tolfte i år då Arvid Costmar gick två val från slutet (till Vancouver).

Om man räknar in Kennholt däri så har alltså en svensk valts sist i 39 procent av de senaste 31 drafterna, vilket så klart är en kraftig överrepresentation sett till hur många svenskar som draftas totalt sett. Ni har hela listan på spelare längst ned i inlägget, men svenskarna är som följer:

*John Dahlström (2015, till Chicago)

*Robin Press (2013, till Chicago)

*Johan Mattson (2011, till Chicago)

*Jesper Samuelsson (2008, till Detroit)

*Patric Hörnqvist (2005, till Nashville)

*Jonathan Ericsson (2002, till Detroit)

*Henrik Bergfors (2001, till Tampa)

*David Engblom (1995, till Detroit)

*Kim Johnsson (1994, till New York Rangers)

*Hans Jonsson (1993, till Pittsburgh)

*Petter Rönnquist (1992, till Ottawa)

Noterbart är att 1) Detroit och Chicago verkar gilla att lägga sina sistaval på svenskar och att 2) svenskar blev valda sist fyra år i rad där i början på 90-talet.

Det är dock inte det viktigaste: det är hur mycket bättre svenskarna varit än de andra nationaliteterna som tingats sist.

Det är fyra riktigt gedigna spelare som är ansvariga för det.

Svenska sistaval: 905 poäng – övriga sistaval: 28 poäng

De fyra är så klart Patric Hörnqvist, Jonathan Ericsson, Hans Jonsson och Kim Johnsson. 

För att sätta det i relation: av de övriga 19 spelarna som gått sist sedan 90-talets början och framåt så är det bara tre som nått NHL (så här långt): Boston-valet Jay Anderson (1997), Zach Trotman som plockades av Boston 2010 och Jacob Middleton som valdes av Los Angeles 2014.

Dessa tre har till på köpet inte haft några karriärer att tala om: tillsammans har de gjort 119 NHL-matcher, 4 mål och totalt 28 poäng.

Jämför detta med de fyra svenskar som tog sig hela vägen till showen. De har tillsammans gjort 2361 matcher, 325 mål och 905 poäng (och då är tre av dem backar, varav Jonsson och Ericsson riktiga stanna hemma-typer, och dessutom är både den sistnämnde och Hörnqvist fortfarande aktiva).

Den här informationen kommer kanske inte göra ert liv så mycket bättre, men nu vet ni i alla fall – och om du är en av många NHL-general managers som läser den här texten (…) så vet du vad som gäller: hitta någon innehavare av det vinröda passet om du råkar vara den som sitter på sistavalet i draften. 

****

Fullständiga sammanställningen av sistavalen i draften, inhämtade via strålande hockey-reference.com.

1989 – Kenneth Kennholt – 252 till Calgary – spelade aldrig

1990 – Ted Miskolczi – 252 till Boston – spelade aldrig

1991 – Juha Riihijärvi – 254 till Edmonton – spelade aldrig

1992 – Petter Rönnqvist – 264 till Ottawa – spelade aldrig

1993 – Hans Jonsson – 286 till Pittsburgh – 242 (10+)

1994 – Kim Johnsson – 286 till Rangers – 739 (67+)

1995 – David Engblom – 234 till Detroit – spelade aldrig

1996 – Evgeny Afanasiev – 241 till Detroit – spelade aldrig

1997 – Jay Henderson – 246 till Boston – 33 (1+)

1998 – Sergei Skrobot – 258 till Philadelphia – spelare aldrig 

1999 – Mikhail Donika – 272 till Dallas – spelade aldrig

2000 – Lauri Kinos – 293 till St Louis – spelade aldrig

2001 – Henrik Bergfors – 289 till Tampa – spelade aldrig 

2002 – Jonathan Ericsson – 291 till Detroit – 662 (27+)*

2003 – Arseny Bondarev – 292 till New Jersey – ej spelat* 

2004 – John Carter – 291 till Philadephia – spelade aldrig

2005 – Patric Hörnqvist – 230 till Nashville – 718 (221+)*

2006 – Justin Krueger – 213 till Carolina – ej spelat* 

2007 – Trent Vogelhuber – 211 Columbus – spelade aldrig

2008 – Jesper Samuelsson – 211 Detroit – ej spelat*

2010 – Zach Trotman – 210 till Boston – 83 (3+)*

2011 – Johan Mattsson – 211 till Chicago – ej spelat*

2012 – Nick Ebert – 211 till Los Angeles – ej spelat (sidnot: har sajnat med Ottawa inför denna säsong)*

2013 – Robin Press – 211 till Chicago – ej spelat*

2014 – Jacob Middleton – 210 till LA – 3 (0+)*

2015 – John Dahlström – 211 till Chicago – ej spelat*

2016 – Filip Helt – 211 till St Louis – ej spelat* 

2017 – William Reilly – 217 till Pittsburgh – ej spelat* 

2018 – Eric Florchuk – 217 till Washington – ej spelat*

2019 – Jeremy Michel – 27 till St Louis – ej spelat*

***

Silly Season rasar för fullt. Korta reflektioner om det (med reservation för att detta skrivs under fredagen och saker kan ha hänt innan publicering):

*Priset för lönetaksutrymme är galet högt. Returerna som Nashville fick för PK Subban och Carolina för Calvin de Haan är tydliga bevis på det, det var verkligen magert (på samma sätt som att det verkligen måste ha svidit för Toronto att tvingas ge upp ett förstarundeval för att bli av med det sista året på Patrick Marleus kontrakt.

*JT Miller kan säkerligen bli ett bra komplement till Elias Pettersson, men med pressen på Tampa att göra sig av med hans kontrakt så kändes det som en överbetalning att inkludera ett förstarundeval – särskilt som det kan bli ett högt val om Canucks missar slutspel både i år och nästa år.

*Överlag ingen vidare bra magkänsla kring Vancouver. De verkar helt inställda på att landa Tyler Myers och det känns som det kan sluta med ett kontrakt som snabbt kommer att se jobbigt ut.

*Arizona och Chicago verkar aggressivt försöka ta sig tillbaka till slutspel. Av någon anledning har jag så här långt en klart bättre magkänsla kring Blackhawks möjligheter att göra det.

*Chicago har det nu tämligen tjockt på backsidan. Erik Gustafsson kan visserligen spela båda sidorna och har en powerplaykompetens som sticker ut, men det får mig att undra om Blackhawks kan tänka sig att flytta honom.

Montreal jagar vänsterfattade backar och jag kan också se Detroit som en rimlig kandidat.

*Både Devils och Rangers bör kunna blanda sig i slutspelsracet nu. Varsin högklassig högerback och en dynamisk offensiv talang kan göra stor skillnad.

*Att Colorado dumpar Carl Söderberg tror jag inte har att göra med att de vill ge ynglingarna en större chans – som Joe Sakic sa – utan snarare att de ämnar att plocka in något större namn med mer offensiv spets på free agent-marknaden. 

*Söderberg kommer hjälpa Arizona i en division där fortfarande finns några centrar av den gamla skolan (till exempel Ryan Getzlaf och Anze Kopitar) att stångas med.

*Gällande Marcus Johansson, Gustav Nyquist och för den delen också Mats Zuccarello så tror jag det är ungefär samma lag som kikar: Edmonton behöver desperat hjälp på kanten, Colorado och Dallas behöver få in mer offensiv bredd (tror Zuccarello blir kvar) och Columbus har hål att fylla. 

Carolinas dump av Calvin de Haan får mig också att fundera om de planerar att använda lönetakstutrymmet till att addera ytterligare en forward. Det känns väldigt avhängigt hur Justin Williams bestämmer sig för att göra.

*Det rapporteras att Robin Lehner och New York Islanders är långt ifrån varandra just nu. Gissning: båda parter tar en titt på den öppna marknaden och inser att gräset inte är grönare (förutsatt att Islanders inte får Sergei Bobrovsky) och kan till slut enas om en deal ändå.

*Uppgiften som cirkulerar är att ungefär sex lag är efter Anton Strålman, vara Panthers är det enda jag sett namngivet. Skulle kunna se Strålman som en strålande (heh) partner till Cam Fowler i Anaheim. Tror dessutom att han skulle vara en nyttig närvaro i omklädningsrummet när det här laget föryngrar. GM Bob Murray verkar dessutom ha en förkärlek för svenskar, givet hur mycket blågult vi sett hos Ducks de senaste åren.

***

Det här blir min sista spalt för den här säsongen. Jag vill rikta ett särskilt tack till er som läser den här spalten: skriven journalistik är personligen den jag konsumerar allra mest och något jag verkligen uppskattar, men vi vet alla vilka utmaningar den berättarformen står för.

Dem av er som kämpar er igenom det sociala medier-triggade koncentrationsspannets slut som inträffar efter typ tre sekunder och tar er igenom matigare texter ska ha heder – enda sättet för oss att få bra skriven journalistik är att läsa den när den produceras (och förmodligen också att betala för den, men det är en diskussion för en annan dag).

Så tack för att ni läst!

***

På tal om den spalt: stort tack till John Falck som driver den här sajten och ger mig chansen att bidra. Han är en hockeynörd i ordets (väldigt positiva) rätta bemärkelse och dem av er som vurmar för sporten borde jubla över vad han försöker skapa.

***

En sak till: Ö-vik, äntligen. Älskar den här platsen på det där svårdefinierade, banala sätt som man bara kan göra med sin hemstad.